Hej! Vi är båda snart 50 år, vi har känt varandra i 9 månader och varit sambo i 4 månader. Hans barn är inte "förtjust" i tanken av att deras pappa har hittat en "ny". jag har alltså inte ännu träffat dem. Jag känner i alla fall att vår kärlek är vår. Här och nu. Jag har verkligen lust att fria till honom. Ska jag? Eller ska jag låta honom reda ut "problemet" med barnen först? (De är i tonåren)
Först tänkte jag att jag saknade ord för ditt inlägg, men jag saknar sällan ord så här får du mina. Du lär inte gilla dem.
Du verkar inte alls ha fattat vilken situation du har hoppat in i, eller vad den kräver av dig. De här barnen är inte vuxna utflyttade barn, de är 1 tonåring och en 12-åring!! De bor fortfarande hemma, de har fått sitt hem upprivet och föräldrarna har gått isär! Det är ett oändligt sår och kommer att smärta dem i resten av deras liv! Trodde du verkligen att de skulle komma över en sådan sak på ett halvår?
Det spelar väl ingen roll att din sambo sagt att det är inte ditt fel, jag tror inte ens att de faktiskt lägger skulden på dig. De är fortfarande i chock och är upprivna efter skilsmässan. De berabetar fortfarande att pappa flyttat, de har inte haft tid att ta sig an att han har en ny ännu.
Mina föräldrar blev bleka när jag kom hem och sa att vi förlovat oss efter att vi bott ihop i 1 år. Då var jag deras barn och de hade inte behövt lida av MIN skilsmässa. Ni har bott ihop i 4 månader och det är inte ens ett år sedan skilsmässan. Det är ju självklart att du går för fort fram!
Skit i att du uppenbarligen har noll respekt och förståelse för den situation som de stackars barnen befinner sig i, bryr du dig inte mer om din sambo? Han kanske faktiskt skulle vilja ge sina barn lite tid att samla sig? Han kanske skulle föredra att hans barn var med på bröllopet och kunde känna sig glada över pappas bröllop? Istället för att de ska känna sig överkörda, bortglömda och dumpade?
Det "budskap" du sänder med en förlovning nu, är endast att barnen inte på något sätt är en viktig del av er framtida familj, och att ni verkligen inte behöver dem för att vara lyckliga. De kommer att ta det som den sista spiken i kistan och ett bevis för att pappa inte bryr sig om oss, och att han inte ens respekterar dem!
Det är klart att ni inte ska vänta förevigt. Men 2 år har de iaf rätt att få samla sig efter den här chocken! Om ni antränger er i två år att bjuda till, bjuda in dem, låta dem få tid, hela tiden visa att ni vill ha dem där, och de fortfarande inte vill ha med er att göra.. DÅ kan ni gå vidare. Men du talar redan om att "skita i barnen och låta dem komma när de ändrat sig" och det har inte ens gått ett år!!
Du talar som en oerhört egoistisk och kortsynt 13 åring. Som vuxen människa har de här barnen faktiskt rätt att förvänta sig mera klarsynthet och tålamod från dig.
Det du gör kommer att på rekodtid öka klyftan mellan far och barn. En tolvåring kommer att växa upp utan sin pappa närvarande för att hans nya pushade på i ett läge där hon borde haft vett att avvakta och vara vuxen. Det är inte barnen som förstör något här, det är du. Oavsett om skilsmässan i sig inte hade ett dyft med dig att göra så är det DU som har an svaret för att inte vara den sista spiken i kistan. Men just nu är du det.
Jag hoppas att du tar ditt förnuft till fånga och låter bli att krossa det sista de här barnen har av sin familj.
Miss Cee
You go girl, skriver under helt på dina ord. HAr gått o grubblat lite på det här och blir bara argare och argare här.
Du ts skriver saker som att du skulle behöva ... "utplåna sig själva totalt". Alltså ärligt. 4 månader!!!!!!! Och du säger redan saker som att du skall försöka dig själv helt för att du behöver vänta. OMOGET, OKÄNSLIGT, BULLDOSER... osv är ord som känns rätt i mun.
Du skriver i början att din sambo inte tyckt det varit lämpligt att du träffar barnen än. Men om det är någon mer än du som ska ta ansvar för ert gemensamma livsval så är det ju han! Barnen ska ju inte behöva "straffas" för det uppbrott deras föräldrar gått igenom. För att ge dem en chans just nu tycker jag att du istället för att forcera fram en förlovning ska insistera på att det är dags att ni bjuder hem barnen till er - ni måste visa er större och att de är välkomna. Innan de känner det har de inte en chans att bilda sig en egen uppfattning om dig som person och om er relation utan ser dig bara som den som förstörde föräldrarnas äktenskap (oavsett om det stämmer eller inte i dina ögon).
Var mest vuxen här - när uppenbarligen ingen annan är det!
Och om de vägrar - ta den situationen då. Hur de ska reagera vet du ju inte förrän ni prövat. Jag tycker det verkar som att pappan inte riktigt vågar stå för sina val inför dem - vilket är begripligt i och för sig, men riskerar att gå ut över dig på kuppen - och just nu låter du den påföljande bitterheten gå ut över 2 trasiga ungar som faktiskt inget ont gjort utan hamnat i en situation de inte bett om...
nu kan inte jag låta bli att vara tyst heller... *ler
jag säger bara att PAPPAN är väl ändå den som har huvudansvaret inför sina barn??? HAN har väl tagit det steget att flytta ihop med sin nya kärlek? det gör man väl inte i första taget om man inte menar allvar (och faktiskt har åldern på sin sida). det måste man väl utgå ifrån. och om man menar allvar så är steget till att förlova sig för att befästa sin kärlek inte alltid så långt borta.
jag har full förståelse för att barnen tycker att det är jobbigt, absolut.
men jag vet också att vi som vuxna inte gör barnen någon tjänst att utge oss för någon vi inte är- även vuxna går igenom olika faser i livet. vad jag försöker säga är att alla förändringar i livet är ofrånkomliga. jag tror det ligger i de flestas natur att streta emot när förändringar sker vare sig de är bra eller dåliga (av olika anledningar). är det inte vårat föräldraansvar att hjälpa barnen igenom deras jobbiga tid- där man som vuxen kan visa att förändringar inte är av ondo alla gånger? många gånger handlar det inte om tiden utan om ren rädsla för förändringar.
barn tänker inte som vuxna och vuxna inte som barn- helt klart.
ett barn kan lätt tycka att sina föräldrar ska leva ensamna resten av sitt liv för att de inte bor ihop längre- inte av elakhet, utan just för att de inte förstår/är mognare.
jag kan inte, utan att jag känner att jag kanske ändrar trådens inriktning lite, (vilket ABSOLUT INTE är meningen) fundera på fenomenet att det är så lätt att glömma att pappor har ett ansvar för sina barn och tänka på att det är just styvmodern som ska agera rätt. saken är att en styvmor aldrig verkar göra allt rätt i en annan kvinnas ögon. lite tråkigt.
NEPP Huldahulda, jag tycker fria på om det är vad du känner och tror att din hjärtas prins vill. jag tror ju inte att du kommer att tvinga honom till det- skulle du kunna det så har ju flickorna verkligen ingen "riktig" pappa ändå. tyvärr lever vi inte i en perfekt värld, det gäller att försöka hitta guldkornen och göra så gott man kan.
*** ROSOR till alla förälskade här på BT, med eller utan barn, till er som vet och orkar med vad det innebär att börja om och till er som lever i nya familjekonstelationer. KRAM ***
dreaming_princess:
Efter en hel del hårda ord i den här tråden var det skönt att läsa ditt balanserade inlägg. Varför ska kvinnor vara så hårda mot varandra? Jag stöter på det i mitt arbete också ganska ofta och funderar över varför det måste vara så. Sluta att döma varandra och försök att hjälpa i stället!
tack.. *ler
ja, tycker nog att vi är tillräckligt hårda mot oss själva också. tycker det är viktigt att få säga det. många gånger ställer vi alldeles för stora krav på alls som vi ska fixa och göra och glommer bort att vi kanske inte alla gånger är helt ensamna.
Miss Cee
Jättebra skrivet!
Skulle vilja tillägga att föräldrar i första hand ska vara föräldrar. Jag menar inte att man ska leva tillsammans resten av livet bara för barnens skull, men även om man skiljer sig så har man ansvaret för att barnen mår bra. Och som jag och många andra sagt tidigare, barn behöver gott om tid på sig, ofta mycket mer än vad vi vuxna anser vara rimligt.
Då jag sjäv varit barn i en liknande situation känner jag så starkt för detta. Snälla, tänk på barnen, de mår mycket sämre av sånt här än vad vi vuxna tror!
Kan inte annat än hålla med miss cee i detta. Pace yourself liksom, ni är 50 år, kan ni inte vänta tills blodet levrat sig i såren på barnen liksom? Väx upp är kanske något det är dags att göra om man är "snart 50 år"...
Lär känna barnen innan du friar, de bör ändå vara en viktig del av hans liv.
