Jag stör ihjäl mig!!!

Penny
Det var som om jag själv skrivit inlägget! Blev lite bättre efter vi fick barn, men problemet är att han inte ser vad som behövs göras! Om man snubblar på tvättkorgen kanske det innebär att man bör tvätta, eller osv?
Jag känner mig som hans chef eller mamma & detta är vårt konstanta bråk sen flera år.
Jag måste ändra mig själv o inte vara så pedantisk.
Är du trött på att tjata så ge honom en lista o säg att detta ska göras.
Du slipper tjata, men du får nog inga pluspoäng, jag har gjort det o vissa grejer blev gjorda utan tjat!
Lycka till

Vill bara tillägg att listan inte löser nåt i längden, men är man trött o inte oskar tjata så funkar det för stunden.
Han är väl medveten om att detta är ett problem för mig, men han tycker inte röran är så farlig (ni ska se hans föräldrahem...) Han försöker iallafall att bättra sig vilket är något!

Hej jag känner igen mig lite. Fast här hemma är det tyvärr jag som är som TS man. Jag gör det inte med vilje, utan jag ser helt enkelt inte röran när den uppstår. Jag växte upp i ett ganska "rörigt" hem så när saker kluggar igen på diskbänken reagerar jag inte förän högen når en viss storlek Alltså är det min make som för det mesta tar initiativet till att rensa upp. vi har en överenskommelse om detta så vi har inget problem om det. Han har helt enkelt blick för det på ett annat sätt än jag har. Det tog ett tag för honom att inse att jag inte latade mig med vilje, men numera har vi inget som helst problem med detta.

Tillägg: Vi har inget stökigt hem... men hade inte min man legat på så hade det varit lite rörigt.

Hmm...

Utan att ha haft stora problem, så var ändå matlagning, disk och städning ständiga diskussioner hemma hos oss. En del löste sig i och med barn (av arten det GÅR fan inte att tänka "jag gör det sen" för "sen" måste man byta blöjor, alltså görs saker med en gång) och införskaffande av tvätt- och diskmaskin. Det vi har gjort är att turas om med ansvaret. Ena veckan planerar jag maten, handlar, lagar maten, diskar, och städar. Det är min slitvecka. Nästa vecka gör jag INTE det, men låter också bli att anmärka eller kommentera hur min make väljer att lösa samma saker. Vissa grundläggande regler har vi dock: hur man städar toaletten, att dammsugning och våttorkning av kök/hall är viktigare än dammande, och att den som har städvecka får pynta på sitt sätt (vi har vääldigt olika åsikter om det, nämligen). Vi turas också om att byta däck på bilen och tvätta den.

Vi löser omhändertagande om barn på samma sätt, alltså läggning varannan dag, vabbande varannan vecka, när båda är hemma är det vartannat blöjbyte som gäller (jo faktiskt! Innan vi började med det kom vi på varandra med att "låtsas" inte ha upptäckt en bajsblöja, för att det kändes som att det var den andres tur, och vi hoppades att den andre skulle upptäcka det. Inte så smart, inte så snällt mot barnen). Alltså kan vi träna eller fika med kompisar de kvällar som det är den andre som har ansvaret hemma.

Vartefter har vi märkt att vi närmat oss varandra i synen på hur man gör saker och ting. Jag har insett att det är en poäng i att sopa hallen varje kväll och att plocka undan räkningar och leksaker kontinuerligt, min man har fattat att det inte skadar att dammsuga soffkuddarna och listerna lite då och då.

Vissa saker delar vi dock inte på: jag gillar att tvätta, så det området har jag monopoliserat. Min man tar hand om soporna och sorterar ordentligt.

För oss har det löst en del problem. De flesta överskattar sin insats hemma, så om man inte splittar rakt av så kommer båda att vara missnöjda med den andres insats, är min fasta övertygelse.

Jag ser ingen större poäng i att tjata på en lat make, men en lat make är en värdelös pappa. För mig betyder det att lat make=inga barn. De flesta äktenskap jag har sett gå i kras har gjort det just över en ojämlik fördelning av hushållsansvar. Alltså även när mannen "hjälpt till", men bara utfört hushållsarbetet på befallning. Det är inte kul att behöva bossa hemma. Jag vill att vi skall vara lika delaktiga i vårt gemensamma livsprojekt, det gäller på alla plan, det ekonomiska, karriärbyggande, långsiktiga planer, barn OCH hushåll.

Hej jag har bara läst början av tråden. Men jag undrar om ni kan komma närmare en lösning genom att sätta er ned och bestämma gemensamt vad som behöver göras i städ+hushållsväg kommande vecka. Bestäm vem som tar på sig att göra vad och sätt inte mer än en veckas "deadline", då är det lätt att det skjuts upp. Skriv ned vad ni kommit fram till och sätt upp listan på kylskåpet. Då har ni det svart på vitt. Ha en sådan planering en gång i veckan och skriv inte ned alltför många punkter. Om han inte gör det ni kommit överens om (under typ tre veckor i sträck)tror jag att han är så pass funtad att han börjar inse att han gör ett dåligt "jobb" och försöker skärpa sig på allvar. Se bara till att inte överplanera och kanske att han får ta på sig att göra saker som just HAN tycker är extra viktigt. Lycka till!

Jag tror på förslaget ovan, dela upp sysslorna.
Det har vi gjort, även om min sambo sköter saker lika bra som jag kan det vara skönt att helt släppa resten av sakerna och veta vem som handlar och fixar maten mm.
Känns som att man får mer tid över till annat...

Jobbar man lika mycket så tycker jag att naturligtvis så delar man lika på hushållssyslorna. I vår familj är det jag som är den "slöa" och han som städar. Vi löste det som så att den som är bra på att diska tar ansvaret för disken. Han gör det och han gillar att dammsuga. Jag gillar att skura golv och damma + tar badrum. Det är mycket roligare nu när vi gör det vi relativt tycker är roligt. Jag har fått tagit mig i kragen pga att jag älskar min blivande och vill att han ska vara glad. Sen så tycker jag (fast jag är slö) att det skall delas lika.

Men några "återfall" har även jag :D Fast då finns det liksom inga ursäkter *L*

Vi har (hade) samma problem hemma, men det är jag som är boven i dramat! Jag har aldrig på de två åren vi bott ihop tvättat, gått ner med soporna etc etc...svårt att förklara varför..skäms, men har helt enkelt varit väldigt bortskämd och lat! Detta har ändrats nu!

Det min sambo gjorde var att "flytta hemifrån"..jag fick ett sms att han behövde vara lite själv..ojojoj, vad jobbigt det var! Efter ett tag förklarade han varför, att han känner sig som jag utnyttjar honom här hemma! Det fick verkligen mig att tänka till. Visst har han tagit upp det tidigare men bara lite "lätt"...Det han gjorde genom att inte bo hemma på ett tag fick mig verkligen att vakna upp!

Numera tvättar jag, det är jag som är "tvättansvarig" numera..han har ju gjort det i två år så nu får jag ju ta igen det! Dessutom har jag lagt in i mitt schema att städa en gång i veckan, jag skapade rutiner för mig själv, det enda som hjälpte!

Mitt tips till dig TS är faktiskt att ge dig av ett tag...

vintervigsel : Ja, rutiner är jätte bra. Också att man verkligen är ansvarig för en viss del. Då kan man inte skylla på att "ja men det var vell din tur" eller "jag gjorde det sist" eller "jag gör xxxx mycket mer änn dig".

Bara att sätta igång att diska om man har det som ansvar. Sen vis, jag diskar ju jag också ibland. Då blir han glad :)

Som så många andra känner jag också igen mig. Hemma har det inte blivit dammsuget på mer än två veckor nu, och det stör mig. Men det stör mig inte hälften så mycket som en dålig stämning pga städtjat skulle ha gjort! Att göra det själv för att få det gjort (när han har sagt att han ska göra det) är en fälla jag verkligen inte tänker trampa i. Så försöker jag tänka.

Påpekar jag att det behöver dammsugas säger han surt: Och när dammsög du själv sist? Det är för att det är jag som gjort uppdelningen hemma att han dammsuger (och rensar avloppen ) medan jag gör resten av städningen. Anledningen är självklar: han ser inte det andra. Men det gör också att han inte tycker att jag gör något alls hemma (utom att städa toaletten, det ser han), fast jag ägnar mer än dubbelt så mycket tid till städning... Blir ganska less på det ibland...