Jag stör ihjäl mig!!!

PennyJ
Jag gillar inte riktigt ditt ordval om "höja" respektive "sänka" sina krav. Jag tror man får det bättre om man inte värderar det i form av högt eller lågt, utan istället "viktigt" eller "oviktigt". Du ska göra det som är viktigt för honom, och han ska göra det som är viktigt för dig. Det är det som bygger relationen.

Om du tex säger "ja stör ihjäl mig på att han tycker att hushållsarbete är oviktigt", så blir ju konsekvensen att du får antingen hitta en man som tycker att det är viktigt, eller se att din man har andra förtjänster om det som han tycker är viktigt och som du uppskattar. Du får alltså kompensera olika områden mot varandra, och så får du värdera om du vill leva tillsammans med honom eller ej.

Jag tycker att man ska välja partner från perspektivet vad den tycker är viktigt i livet, inte om han/hon har höga eller låga trösklar. Om du ser att din partner gjort olika viktighets-val i livet så får du värdera om du vill leva med den individen, eller hitta någon annan. Du kan bara satsa på att göra det bra för andra, hjälpa andra människor till lycka, och ge andra människor kärlek. Förhoppningsvis ger dig din partner och dina nära människor samma sak tillbaka till dig.

Hej Penny J. Jag tycker att du har fått många goda råd, men jag tänkte även berätta hur jag och min sambo har löst det. Vi har väl haft det lite liknande iom att jag vill ha det mer västädat och han inte alla gånger ser vad som behöver göras.

Vi har utgått från att vi ska lägga ned lika mycket tid på hushållsarbetet, men att vi gör olika saker beroende på vad vi är bra på/trivs med att göra. Ex. jag sköter all tvätt och han all disk. Sedan städar vi tillsammans 1 timme i veckan. På så sätt undviker vi tjat och "jag gör det sen".

Det funkar jättebra för oss att ha en fördelning av uppgifterna, kan det vara något för er? Det är ju lättare att ta ansvar för saker om man vet att det bara du själv som har hand om det. Har man båda hand om disken är det kanske lättare att tänka att den andra personen kan fixa det.

Sedan kan du ju berätta för din sambo att undersökningar har visat att par som har ett jämlik fördelning av hushållsarbetet har en lägre skilsmässofrekvens och bättre sexliv...

Hasse... Fast så enkelt är det ju inte. Det är klart att jag tycker att min sambo har en mängd kvaliteter som jag älskar och tycker om. Därför bor vi fortfarande ihop tillexempel. Men det utesluter ju inte att det finns saker hos honom som jag stör mig på. Som du ser i mina tidigare inlägg så menar inte jag att jag bara vill att han skall förändra de egenskaper som jag inte gillar och sedan är jag nöjd. Jag skriver också att jag är beredd på att jobba på min inställning. Men för mig är det inte så lätt. Jag kan inte bara bestämma att nu skall jag sluta störa mig på att han aldrig städar och så skall vi bara städa när vi får gäster för det gör honom nöjd. Det funkar inte för mig. Jag behöver hjälp från honom. Jag behöver känna att vi gemensamt kämpar för att detta skall inte längre skall vara ett problem i vår relation. Jag vill inte bara att jag skall kämpa med min inställning så att jag "ändrar åsikt" Jag vill att vi skall hjälpas åt. Och nej, än så länge tycker jag inte att detta problem är så stort att jag vill lämna min man. Jag vill lösa problemet. Det finns, enligt mig, ett mellanting till att antingen stå ut med det eller skaffa dig en ny relation.

Hej PennyJ,
Det enda man kan förändra är sig själv. Han kan bara vilja förändra sig själv, precis som du är beredd att göra med dig själv. Du kan uttrycka till honom att du önskar att han är med i hushållsarbetet. Men sedan är det upp till honom. Är han inte beredd att möta upp till dina villkor så uppstår ett oöverbyggligt glapp och då bygger ni ingen realtion tillsammans, utan levera parallella liv i en ojämbördig relation.

När jag skriver att man får stå ut med detta menar jag inte att du ska känna att du "står ut", alltså ett slags lidande accepterande, utan att du tycker att det är ett helt okej sätt att leva ditt liv.

Det finns ett alternativ till att stå ut eller till att skaffa sig en ny relation, och det är att acceptera det nya sättet, att ta det till dig som en livsstil. Se dammråttorna som dina vänner , som små rullande bollar av kärlek i er gemensamma kärleksboning, om du förstår vad jag menar ;)

Om jag avslutningsvis får exemplifiera från min relation så tycekr jag att vi funkar mycket bättre ihop när vi insett att vi valt varandra för våra tillgångars och brister skull. Vi har varit ihop i över 11 år, och sedan 10 år så grälar vi inte, vi tjatar inte. Jag känner inte att jag står ut, utan att har accepterat att man kan också leva sitt liv på det här sättet också, och jag har valt att göra det till mitt liv. Det finns ju ett ett enda liv att leva. Det samma har min sambo gjort, och gör idag massor av saker som hon inte gjorde förut, därför att hon ser att det betyder mycket för mig. Men det är hela tidens hennes val, inte mina krav, inte mitt tjat, som är drivkraften för hennes agerande.

Ett förhållande är ett givande och tagande. Vissa saker har jag ändrat på för att min M2B retat sig på dem och vissa saker har han ändrat på för de retat mig. Ibland handlar det om så små saker att det är väldigt enkelt att förändra utan att man för den skull helt ändrar sin personlighet. Jag tror det handlar om att verkligen kommunicera det som är viktigt och inte klanka ner på allt. Efter 13 år grälar vi ibland, tjatar på varandra ibland, men trivs i både röran och när det är rent.

Hej Penny j

vill bara säga att jag känner igen mig totalt i situationen du beskriver, så där hade vi oxå det förut.

Ett tag var jag så trött på att tjata o gnata och diskutera om att dela på "hemarbetet" att jag undrade om vi ngn gång kommer hitta en bra balans. Jag pratade med min svägerska som då hade varit gift i 10 år och frågade om de ngnsin hade såna problem.

Absolut sa hon, det dröjde nog tills vi hade varit ett par i 7-8 år innan vi hittade en balans som blev bra för båda. och det lustiga är att NU har vi hittat balansen, 7 år och 2barn senare kan jag känna att både jag och han har anpassat oss så att vi verkligen kompletterar varandra på ett bra sätt när det gäller "hemarbetet"

Blev lite full i skratt då jag läste Rosenhagas inlägg som stämde så i tid med min och svägerskans situation *hihi*

Vet ju inte hur länge ni bott ihop, men om det inte är jättemånga år så kanske det kan trösta att det inte är supersmidigt från början för alla, men det finns definitivt hopp!

Jag har inte läst tråden, men det är klart att ert gemensamma hem inte är ett projekt som DU är ledare för. Att vara projektledare är ett jobb i sig. Ni måste bägge vara på det klara med vad som ska göras, hur det ska göras och hur ofta det ska göras.

Föreslår att ni diskuterar igenom de punkterna och sen också bestämmer vem som ska göra vad, självklart uppdelat på hur mycket tid de olika grejorna tar. Då märks det genast vem som inte gör sin del, om det skulle hända att nåt inte blir gjort. Ett mer avancerat alternativ är att ni skriver ner vem som gör vad i en vecka, och veckan efter byter ni så båda gör det den andra gjorde veckan innan.

tryswe, jag instämmer med dig men med ett tillägg: jag efterlyser att även män uppfostrar sina pojkar till ansvrstagande vuxna, som vet hur tvättmaskinen funkar (och hur man fyller den, haha:D) och så vidare.
Inte bara mammornas jobb, alltså.

Sister of the night
...hm, nu blev det jobbigt... vem ska då uppfostra männen till att uppfostra sina söner på det viset...?
Fast skämt åsido; självklart!

Många kloka inlägg+tips i denna tråd.

jag har inte läst alla inlägg så jag vet inte om detta redan har sagts.

Jag förstår TS frustration, det är jobbigt när man har olika ambitionsnivå oavsett vilket område det är. Jag vill också ha det mer städat omkring mig än min sambo. Jag har dock accepterat att ska det städas så är det jag som får göra det, han gör å andra sidan saker som jag aldrig skulle göra så vi delar egentligen rätt lika på upopgifterna.

Jag fick rådet en gång att istället för att anklaga och gnälla på en person för att få den att ändra sig så ska man vara uppmuntrande och peka på alla positiva saker som den gör. Tex, kan du kanske säga nåt om att "i onsdags när jag kom hem och du hade diskat blev jag så himla glad" (eller vad han nu kan ha tänkas gjort för nåt bra). Påpeka hur bra det är när han tar sin del av ansvaret inte hur dåligt det är att han inte gör det. Positiva ord har så mycket bättre effekt än negativa. Jag vet, det låter enkelt i teorin, det är desto svårare i praktiken när man kommer hem, slutkörd efter jobbet och hemmet ser ut som andra världskriget.

Lycka till!