Jag stör ihjäl mig!!!

men som sagt... jag fick en hel del konkreta tips i min tråd som jag länkade ovan...

ja det var en bra tråd...

Mi m2b och jag har gått igenom alla hushålls-uppgifterna och kommit överens tillsammans om hur ofta varje sak behöver göras. Sedan har vi delat arbetsbördan på två delar. Jag gör inget av hans del och han inget av mitt. Får någon av oss tid över pga att man gjort sin egen del redan, ja då kan man hitta på vad man vill. Inget dåligt samvete för att saker ligger ogjorda och man är ensam hemma tex.

En stor del av lösningen på problemet ligger helt klart i att släppa kontrollen och lämna över ansvaret. Det betyder att man inte har "inspektions-ansvar" heller. Och att låta disken/tvätten eller vad det nu är vara även om det kliar i fingrarna.

Penny
vi är tokslarviga båda två och eftersom vi bråkade om det de första åren vi var tillsammans kom vi överens om en ganska bra modell som funkade för oss. Vi bestämde att vi städade en dag i veckan, alltid samma och inget fick komma emellan. Om något kom emellan bokade vi ny dag. Vad gällde disk, hatar vi båda att diska så går diskmaskinen sönder diskas det inte förrän vi köpt en ny.
lycka till

Penny J,

jag kan bara svara hur det fungerar hos oss... å det är precis tvärt om...
Han är den som gör den största delen av hushållsarbetet och det är mitt stora dåliga samvete...
det är precis som om det är en blind fläck hos mig... jag tänker helt enkelt inte på att jag borde ta disken eller slänga in en maskin tvätt å sen kommer han hem och gör det å då tänker jag f_n det kunde ju jag gjort...

med det sagt så hoppas jag inte att du ger dig! diskutera fram en lösning tillsammans...

Självklart ska bägge ta ansvar för hemmet - det handlar inte om att "försöka förändra" någon! Man visar hänsyn och respekt för varandra genom att göra även sådant man inte "tycker är kul" - för att det behöver göras.

Vem sjutton tycker att det är kul att städa och diska - inte merparten av oss i alla fall!

Jag har gjort följande:
1. Släppt på mina pedantiska krav - allt var fläckfritt, dammfritt och prylfritt tidigare i mitt liv när jag bodde ensam.
2. Visat min glädje över det han har gjort - även om det i början bara var att gå ut med soporna.
3. Talat om att inte heller jag tycker att det är kul att städa och diska - på något sätt tycktes han tro att jag tyckte det var jättekul?!
4. Bett honom om hjälp, typ "om du dammsuger så kan jag plocka undan och dammtorka".

Det tog ungefär sju år innan vi hittade en balans i detta, men så gick vi från att jag gjorde allt till att vi delar på det. Visst, han går oftast ut med soporna och klipper gräset/skottar snö, jag tvättar för det mesta. Balans, det är riktigt skönt!

Du, tjat och gnat kom jag ingen vart med. Det försökte jag i början, lönlöst. För mig funkade de fyra punkterna ovan.

Ni får ursäkta mig om jag blir förvånad!!
Men jag fattar inte vad ni har för karlar som inte tar för självklart att man hjälps åt i hemmet. Det ska man inte behöva sätta sig ner och schemalägga!!?? Min blivande man och jag hjälps åt med allt!! Han är världens underbaraste, och det är väl en självklar grej i ett bra förhållande, annars går man bara och retar upp sig och det håller inte i längden. Man ska inte behöva säga åt den ena eller den andra eller att man måste ha olika uppgifter i hemmet. Man gör det man är bäst på resten hjälps man åt med...

Ett återkommande problem på tapeten märker jag. Jag anser att situationen som Imsevimse beskriver egentligen är den enda rimliga, men dessvärre är det inte den vanligaste vad det verkar.
Det pratas om att man som kvinna (har någon hört en man ha detta problem förresten?) ska berömma, diskutera, förklara och uppmuntra.

Ungefär som man gör när man uppfostrar en liten valp, alltså.
Men medan man inte kan begära att en liten hundvalp ska veta hur saker funkar på en gång när man skaffar dem, så bör man faktiskt kunna begära av en vuxen myndig karl att han fattar att skiten, den tar man hand om istället för att försöka se igenom.

Så detta med att tjejen till råga på allt känner sig (och betraktas) som en "tjatig gnällspik" o dyl, det verkar ju bara höra till.
Så får inte karln såsa på i godan ro medan kvinnan städar och plockar, då är hon en tjatig trist kvinna.

Stackars, stackars man!!! Inte lätt det där, inte.

Som ni nog förstår är jag riktigt less på bilden av tjejer som vill hålla ordning i hemmet som gnällhäxor, lika less är jag på bilden att man måste gulla och trixa för att få en vuxen man att se sin del i hemmets skötsel.

(Innan någon får för sig att anklaga mig för manshateri och andra absurditeter så vill jag påpeka att jag är väl medveten om att detta inte är fallet i alla parkonstellationer.
Men nu var det ju just den här typen av störning i samvaron som trådstartaren tog upp...)

Min fästman hjälper självklart till, men problemet är snarare att han faktiskt inte ser vad som måste göras.

Han märkte t.ex. först efter att ha suttit i sina föräldrars nya soffa (annan färg och form än den förra)i en timme att något var annorlunda...och han är där rätt så ofta.

Det går dock sakta framåt. Nuförtiden tar han i praktik all disk och lagar en del av maten.

Jag har gjort några "standardlistor" för vad som behöver göras för att städa köket, vardagsrummet m.m., annars fastnar han och missar en massa saker. Känns lite löjligt, men det gör att jag slipper tala om vad som måste göras.

Annars är han världens raraste, och ber jag honom hjälpa till med något så gör han det gärna. Tydlig, rak kommunikation är det enda som funkar. T.ex. "jag kommer att bli väldigt glad om du gör det som finns på den här listan, och rätt sur om du inte ens har börjat ta tag i dem innan helgen är slut"

Min kille lagar mat oftare och bättre än mig. Men när det gäller städning är vi lika dåliga på att hålla ordning båda två, så att schemalägga är ett sätt som vi båda har hjälp av. För fastän vi är riktiga slarvrar båda två så vill vi gärna ha fint och kunna bjuda hem folk när vi vill. Nu finns det ingen regel utan undantag och vi slavar inte under ett schema... Det är också kul att göra saker tillsammans, städa går mycket fortare om man är två. Vi delar upp det också på det viset att han gör det han är bra på, damsuga, tvätta...etc. Och jag "plockar" vilket jag är bäst på. Det bästa med att ha en planerad tid i förväg som man vet att man kommer att städa på är att man kan släppa det alla andra stunder. På det viset slipper någon av oss tjata på den andre. Men självklart finns det andra sätt som är bättre för andra. Har bott ihop med en pedant man en gång och det var ett rent h-lv-t-.