Jag stör ihjäl mig!!!

Min sambo håller på och bygger om vårt garage och uthus, vilket gör att jag självmant tagit på mig de flesta hushållssysslorna (han lagar dock mat ungefär lika ofta som jag, och tvättar även en del). Ibland tar han dock paus i byggarbetet och då får han givetvis även ta ett större ansvar med hushållsarbetet. Detta förutsätter jag, och jag skulle aldrig acceptera en ursäkt i stil med "du får ta mig som jag är, man kan inte ändra på människor". Nej, vuxna människor ska faktiskt klara av att hålla hjälpligt snyggt omkring sig, och om han inte ser disken eller dammet så får han finna sig i att jag påpekar det! Känner mig inte alls tjatig för att jag gör det, utan stolt över att jag är den av oss som tar ansvar för att vi har det någorlunda vettigt i ordning hemma.

Skäms alltså inte, var stolt! Gör en lista på olika ansvarsområden åt er, och KRÄV av honom att han ska kolla av om det är något på listan som behövs göras när han kommer hem!

Kram och lycka till!

imsevimse och andra.. Tja, jag lever med en fransman som alls inte är uppfostrad pa "svenskt" vis. Jag har bott utomlands i manga ar nu och da inser man ganska snabbt att det där med att dela hushallsarbetet lika alls inte är nagot slags "naturtillstand" eller medfött.. Det hela beror ju pa hur man är uppvuxen. Inte för att det är nagon ursäkt, men väl en förklaring!
Jag far kämpa mig fram till varje förändring.. inte för att han eg är ovillig att ändra sig men det är ju sa mycket skönare om jag tar hand om allt, i synnerhet som jag har nagot kortare arbetsdagar.. plus att han lätt kan leva i röran och det klarar inte jag! Suck! men vadda, det är sadant man arbetar pa. Och visst kan det vara jobbigt..

Sister of the Night
Din liknelse med valpar stämmer tyvärr alltför ofta in på verkligheten. Och det kan man tycka vad man vill om, bli förbannad som TS t.ex., men det förändrar ändå inte hur verkligheten ser ut. Det enda vi kvinnor kan göra är ju att fortsätta "uppfostra" våra män till det som deras mammor inte gjorde, och att uppfostra våra eventuella söner till att bli de män vi skulle vara stolta över.

Hej Penny J!

Jag känner igen mig fast jag var/är din sambo.
Min man är ganska "pedant" av sig och jag var raka motsatsen... Han påpekade detta om och om igen, men tjat blir man bara trött av Kommer inte ihåg vad det egentligen var som fick mig att ändra på mig men jag tror det var det att efter ett tag så insåg jag att han verkligen mådde dåligt av att det var stökit och inte vill man att sin älskling ska må dåligt... Jag kan fortfarande vara lite stökig av mig, post som ligger i en hög osv. Jag har ändrat mig för hans skull, vet att många säger att man inte kan ändra på en person men i detta fallet är det ju ingen "dålig" förändring, vem mår dåligt av att ha lite ordning och reda runt omkring sig . Att ändra helt på din sambo funkar nog inte men försök få honom FÖRSTÅ samtidigt som du får försöka förstå honom. Jag kan se på min man att han ibland blir lite irriterad på mina "posthögar" men då brukar jag säga, att du jag gör faktiskt så gott jag kan. Kan inte hjälpa att jag är lite rörig...
Vet inte om du blev nåt klokare av detta men nu har jag iaf sagt mitt, Lycka till!

Ja det här kan vara ett problem men också ganska smärtfritt.

Man måste förstå varandra och inse vem det är man valt att dela livet med. När man väljer sin partner så väljer man allt det goda och allt det dåliga. Du kan bara ändra på dig själv och inte på din partner. Det måste din partner göra. Det är därför viktigt att tala om vad du tycker, vad du tänker och vad du vill. Dialogen är nyckeln.

Om han, eller hon, inte ändrar sig trots påpekanden, så får du välja hur viktigt det som du irriterar dig på är. Så antingen skiljs ni åt, eller så lär du dig leva med det. Men om du tjatar kommer du långsamt förgifta er relation tills den dör.

Jag trodde inte jag kunde leva med min sambos alla olika kläder som hänger framme. Idag har jag insett att det ingår i köpet, och vi har det jättebra. Och vi städar i stort sett bara när det kommer gäster och det ska se "representativt" ut, det trodde hon aldrig att hon skulle klara av.

Så ge upp tjatet är mitt råd. Och om du inte står ut, skilj dig.

Vi har löst det genom att dela upp olika ansvarsområden. Jag gillar ordning och reda och har en mycket lägre tröskel för när det blir stökigt. Därför sköter jag städningen för annars skulle jag jämt vara irriterad på honom. Han däremot är väldigt duktig på att laga mat och plannera matinköp och detta blir då hans område. Jag tycker att uppdelningen funkar bra.

Alltså, först. Tack alla som kommit med råd och försökt hjälpa. Jag inser ju också att jag får inse att han är som han är och lära mig leva med det. Jag försöker verkligen att sänka mina krav. Men då får väl han också inse att jag är som jag är och lära sig leva med det och kanske då verkligen försöka höja sina krav? Det är ju det det handlar om att ha en relation. Man kommer på något som funkar för båda två. Inte bara för en.

Imse Vimse... Jag ska nog börja tänka som du. Jag är STOLT över att jag är den som tar ansvar....

Visst kan man vara stolt över att vara den som tar ansvar men akta dig så du inte börjar behandla din sambo som ett barn, det mår ingen relation bra av... tro mig, jag vet...
Menade inget illa med detta, hoppas du förstår vad jag menar.

Hemlig... Nä det har du rätt i, det är ju en fälla jag inte gärna vill gå i. Fattar inte varför detta skall vara så himla infekterat!