98 grader:
Jag är 27 år nu, ingen av oss har några barn i bagaget (konstigt uttryck det där...). Jag kan bara svara för mig här nu och inte killen i fråga. För mig handlar det dels om att jag har erfarenhet av 3 långa förhållanden bakom mig där saker och ting inte stämt överens med hur det ska vara egentligen från första dagen. Något har alltid varit fel, i ett fall vet jag inte ens idag vad som var problemet, vi är dock goda vänner nu, trots 4 års förhållande bakom oss... Att man sen fortsätter med 3 längre förhållanden som resultat är sin sak, lärorikt var de ju i alla fall. Mitt senaste förhållande innan denna ljuvliga man jag nu träffat innehöll allt det ett förhållande inte FÅR innehålla dvs våld, psykisk press o stress, nedvärdering etc. Jag flyttade till Australien som tur var och där insåg jag att mitt enda val var att bryta med honom. Efter det var jag som person väldigt "svag", hade inget självförtroende, var rädd för män etc etc. Detta med det faktum av att familjen drabbades av en nära anhörigs svåra sjukdom gjorde att jag tog ett beslut att vara singel fram till den dag då det kändes väldigt naturligt och väldigt rätt att ge en ny kille en ordentlig chans igen. Och den dagen kom nu alltså nyligen. Så dels är det alltså mina tidigare erfarenheter som gör att jag känner att jag vågar kasta mig in i detta utan en sekunds tvekan, dels är det de faktum att jag haft 3-4 år på mig att bygga upp mig själv till en viljestark person igen, jag vet idag exakt vad jag är ute efter i ett förhållande etc men en stor del är också ( o nu vågar jag även tala för killen i fråga) så att vi två har funnit varandra så fullständigt! Dels delar vi mycket gemensamma intressen men för första gången i mitt liv känner jag nu också en fullständig respekt, hängivenhet, trygghet och kärlek till en annan person och jag känner att den är till 100% besvarad. Däremot erkänner jag ju utan tvekan att vi två ännu har massor att lära oss om varandra och förmodligen också oss själva, man utvecklas ju hela livet!
Jag håller också med dig Jennie, åldern o erafrenheten är väl det som gör att vi mognar... Sist o slutligen, huruvida man ska våga kasta sig in i allt med en gång eller köra den "obligatoriska väntetiden" innan förlovning, bröllop, barn, där tror jag det helt beror på situation och person! Kan bara svara för mig personligen o där känner jag ju nu förståss fortfarande en väldig ny-förälskelse ( o vi vet ju alla hur "blind" man är då..) men samtidigt känner jag nog också redan en väldig mognad över vårt förhållande redan efter 1 månads tid.. och det kan ju vara märkligt!
Jag har alltid frågat mina vänner etc "Hur fan vet man att man träffat den rätta?". Vissa har inte vetat... vissa har bara sagt att ja, det vet man bara.... Jag kan nuförtiden bara säga att jag har fått min fråga besvarad!
Massa höstkramar på er alla!
SadPsychoBitch, hur sjutton reagerade dina föräldrar? Och hans och dina vänner? Och hans föräldrar? Är du säker på att du inte skrev fel, och menade 22 och inte 32? *hoppas*