Idag har jag plockat 4 liter blåbär. Igår plockade jag 2. Att förutom det gå skogsrundan tar sin modiga tid och det är ju bra, för då fyller jag ju kvoten av tid jag lovat mig själv att var ute som minimum varje dag. Jag har ju inte orkat vara ute i värmen alls så som "alla andra", utan kan gott behöva samla solljus och bilda vitaminer inför vintern.
Mamma och hennes man kom i fredags och åkte i måndags. Det var roligt att de kom, men hemskt tråkigt att jag så påtagligt inser hur lite jag orkar med folk och att jag heller inte alls pallar med den typ av stress som blev både onsdag och torsdag förra veckan. Det är som min psykolog sa: " Du har väldigt små marginaler just nu". Faktiskt exakt samma ord jag själv tänkt. Jag har inte träffat min mamma sedan detta med tumören uppdagades och det känns ju hemsk när man inte knappt orkar vara med dem man faktiskt står nära och vill träffa! 
Och följdaktligen blir jag trött som om någon bankat skiten ur mig-och det tar en hel massa dagar att återhämta sig. Och jag sover inte bra och drömmer, som vanligt när saker pågår inombords, massor av både mardrömmar och andra starka drömmar.
Jag har försökt ta mig plats att andas och vila. Tagit med mig min bok ut i solstolen-eftersom vi haft över 20 grader hela veckan, men också det som vanligt när jag har det så här, så läser jag inte, utan bara sitter där.
Har under de senaste sju dagarna hunnit ha möte med endokrinologen, psykologen, f-kassan och min husläkare. De två senaste nu tisdag och igår. Fasen-jag blir verkligen HELT dränerad av de där olika samtalen och mötena! Särskilt F-kassan skrämmer ju livet ur en innan.
Men, nu verkar de som behöver hålla med mig om att jag kan behöva lite mer tid på mig att återhämta mig mentalt och dessutom verkar de inte tycka det är det minsta konstigt heller, till min lättnad (eftersom jag alltid innerst inne väntar mig att de ska säga åt mig att skräpa mig, precis som jag innerst inne tror att det är vad alla andra också tycker jag borde). Men nu är jag sjukskriven året ut och verkar inte behöva oroa mig för att vara tvungen att infinna mig på någon slags praktikplats eller annan sådan där påhittad åtgärd. Psykologen, sjukgymnast, utomhusvistelse och mitt eget arbete med "aktiv vila" som jag kallar det, där rutiner som att faktiskt stiga upp på morgonen, se till att äta regelbundet och sådant är viktigt, plus att få in vardagsmotion igen och förhoppningsvis kunna komma tillbaka på banan, återuppta träningen steg för steg etc. Och bara vara. Finnas. Och göra lagom.
Jag har som sagt varit helt galet trött senaste dagarna, men hur mycket som varit gäst-relaterat, vad som kan bero på kortisonborttaget, eller vad som kanske bara är för att jag visst skule ha indianbesök igen, hur fasen ska jag veta det? Under helgen tog jag faktiskt kortisonet ändå, jag kände att det behövdes, men de senaste dagarna har jag varit utan.
Nu ska jag gå ut till solstolen och ta vara på den sista stunden som solen lyser in under päronträdet-där det förövrigt är rätt farligt att sitta just nu, eftersom det dimper ner päron med rätt stor kraft och i tämligen stort antal. Men jag tar risken.
Hönorna gillar päron kan tilläggas. De gillar gräsklippet jag lägger in till dem också, och ligger och softar i sensommarvärmens goa sol, precis som om de visste att det snart är över och blir vinter. Lovisa, den ena av de nya, har värpt tre ägg sedan de kom för exakt en vecka sedan. Men Trix, hon verkar inte fatta nånting alls vad ägg beträffar. Hon kanske tror att hon är en tupp? Cornelia ligger duktigt på sitt eget enda ägg och två av Lovisas. Det var mycket korkat att inte ta ifrån henne det egna, för det kommer ju att kläckas före de andra, och då går hon troligen av de två kvarvarande, men jag har bara inte kunnat ta det enda som är hennes eget. Jag måste få se om hon klarade att få fram sin egen första kyckling. Och hur det ska sluta vet ingen, för precis som Ingis påpekade, så är det helt fel tid på året.
Hon hoppar av för att äta, skita och bada sig någon gång per dag och då syns det verklgien att hennes fokus är på att få grejorna gjorda, och hon går gärna lite för sig själv. Fast sedan gör hon de andra sällskap också. Lovisa är på henne och pickar henne i nacken så hon ska flytta sig från badstället, och hon ger inte igen. Men hur det blir sedan, när det kanske kommer kycklingar, återstår att se. Jag är inte säker på att hon kommer att behålla sin högsta rang, jag tror Lovisa aspirerar starkt på den positionen. Det vore häftigt om man kunnat veta ifall de känner igen varandra sedan förr-Trix och Cornelia är ju systrar, och hur rangen var där de bodde förut.
Ruben är iallafall nöjd och glad och mycket mån om sina damer. Han delar ut mat, visar vart man kan lägga ägg och vaktar när de badar. Kvällstrött är han också. När klockan är 19 kan man nästan vara säker på att han flugit upp på sin pinne och då hakar ju de andra på. Då är det kväller och mer kul än så blir det inte den dan. Helkonstigt, för det är ju inte mörkt då och där de bodde förut kutade hönsen runt allihop ända tills det skymde.
Liten stund i solstolen var det ju jag tänkt mig...
...återkommer!
Ett litet bröllop nästa sommar med br-tjejerna som bitne skulle väl lösa bodelningsproblematiken 
