Tack så jättemycket för alla grattis och ett extra tack till cicci som hållit liv i spänningsfaktorn! 
Hade så gärna velat vara med på lunch, men man får ju inse sina begränsningar ibland...
Så, förlossningen då. Kan direkt varna känsliga för att det förekommer en hel del blod.
Sambon var på svensexa på fredagkvällen. Jag somnade i hyfsad tid men väcktes av att katterna bråkade vid efter 11 nån gång. I två timmar därefter lyckades jag bara slumra korta stunder, som det varit på sistone. 20 över 1 var sambon fortfarande inte hemma, så då skickade jag ett sms och skrev att jag tyckte det var dags att komma hem... Fick svaret "Det tycker jag också!".
Han var väl hemma efter en halvtimme och somnade en stund efter det. Jag somnade dock inte. Strax före 3 var jag rätt less och testade att lägga mig på rygg en kort stund. Då kände jag hur det började rinna mellan benen. Sängen blev blöt. Hjälp, är det vattnet, det måste vara vattnet??! Jag ville ju inte resa mig eftersom lillebror inte var fixerad så vitt jag visste. Låg och kände efter i en knapp timme innan jag väckte sambon (då tyckte jag att sammandragningarna kaaanske hade börjat göra lite ont).
Han ringde förlossningen som frågade om det kom något blod. Först då kollade jag, och det var ju massor med blod?! Hmmm, var det inte vattnet som hade gått ändå? Jag reste mig lite försiktigt och det kom mer blod. Inte så att det forsade, men det droppade på golvet och rann lite längs benen.
De tyckte förstås att vi skulle komma in och när jag förklarade att sambon inte kunde köra bestämde de efter lite överläggning att de skulle skicka en ambulans, jag skulle ligga ner så länge. Samtidigt ringde vi mina föräldrar som skulle komma och ta hand om conny.
När ambulansen kommer reser jag mig och känner att jag blir fullständigt genomblöt, jisses, vad jag blöder!! Nu borde jag ju fått panik, men av någon anledning fick jag inte det. Kanske för att jag visste att förlossningen kunde starta med en blödning (även om det senaste jag hade hört var att moderkakan ju inte låg i vägen).
Min racer-mamma kommer strax efter ambulansen(!!), så sambon kunde följa med mig, jätteskönt.
Vi kommer in och får direkt ett rum (tror faktiskt att vi fick samma rum som med conny!). Jag tar av mig, får trosorna uppklippta och de undersöker mig. BM Kallar in läkare, som kallar in sin jourläkare, och det är plötsligt rätt mycket folk i rummet. Jourläkaren är VÄLDIGT trött när hon kommer in och rätt tyst, vankar mest av och an, tittar lite och funderar. De sätter ctg och värkmätare, kollar med vul och kan inte se någon anledning till blödningen. De diskuterar hur mycket blod jag förlorat än så länge och jag hör till min förvåning att det handlar om uppåt en liter.
Eftersom jag inte slutar blöda beslutar jourläkaren ganska omgående att jag ska snittas. Hade jag slutat blöda hade man kunnat invänta värkarbetet, men i det läget ville jag snittas direkt, så jag hade inget att invända.
Under tiden sjunker hjärtljuden ganska drastiskt 2 gånger så vi hinner bli hemskt oroliga. Enligt sköterskorna var det bara naturlig variation, men det var ju lite svårt att tro på när alla i rummet direkt vände sig mot ctg-apparaten båda gångerna det hände...
Sen gick allt väldigt fort. Jag skjutsades in i en operationssal tvärs över korridoren, med benen fortfarande i vädret, ett lakan var lagt över hela härligheten...
Där kom allt ikapp mig och jag började gråta. Var rädd för två saker: spinalbedövningen och själva snittet. Mest rädd var jag förstås för lillebrors hälsa, men det vågade jag knappt tänka på.
Frågade om ryggbedövningen skulle göra väldigt ont, men det skulle den inte. Och det gjorde den faktiskt inte heller! Jag fick ett par blodtrycksfall och kräcktes lite, men på det stora hela gick det väldigt bra! Sambon försökte småprata med mig (han var precis som förra gången helt fantastisk) och plötsligt hörde vi lillebror skrika! Helt overkligt!!! De visade upp honom för oss och sen fick sambon följa med till barnläkaren medan de sydde ihop mig.
Lillebror är född 05.56 (dvs jag halverade min förra förlossning ), jag rullades så småningom till uppvaket och efter ett tag kom sambon och lillebror också. Det var väldigt rörigt på förlossningen eftersom det tydligen var rätt många förlossningar samtidigt (plus helg och semestertider), så han fick mer eller mindre leta reda på oss själv... Sen blev jag kvar på uppvaket rätt länge eftersom det inte fanns något ledigt rum på bb.
Det första 1½ dygnet därefter var extremt jobbigt, framför allt när jag skulle försöka röra mig, det gjorde ju så ONT! Man blir sjukt handikappad av att inte få använda magmusklerna, och sen all smärta från operationen och luft i kroppen och tarmarna som också påverkas av bedövningen.
Då visste jag inte var jag skulle ta vägen, första gången jag gick och kissade höll jag på att börja gråta efteråt för att det var så jobbigt och gjorde så ont överallt.
Sen mår man dock bättre ganska snabbt, och eftersom jag inte behövde gå igenom en lång jobbig förlossning innan snittet, så är jag ändå rätt pigg faktiskt. Fast det är klart, jag förlorade ju en hel del blod, så jag går ju inte så långa sträckor.
Sen är det HEMSKT att ha ett syskon hemma som jag inte får lyfta eller kan leka med (han är ju rätt fysisk och gillar att klättra omkring).
Jag tror jag postar här och skriver mer senare, blev alldeles orimligt långt...
) har gemensamt är vår längtan efter barn. Vissa har hunnit skaffa sig flera stycken under åren, andra väntar fortfarande. I stort sett alla sätt att få barn på (utom att stjäla ett på Ikea) är snart representerade här i tråden. 
. Det var inte lika otäckt igår som förra gången, för nu visste jag åtminstone vad det var, men det är ju jobbigt ändå att se sitt barn så. Tog flera timmar innan vi kunde lägga oss igen. Är nästan illamående av trötthet. 
