Min sambo vill inte ha barn, ska jag stanna kvar?

Självklart ska man skaffa barn om man vill när man är ung. Själv tycker jag att man kan vänta till 25 med tanke på alla praktiska saker, att man har blivit mer erfaren, kanske klar med sin utbildning, ekonomisk trygghet mm...
Om jag hade haft möjlighet hade jag gärna skaffat barn då. Nu är jag 33 och har inga barn och tycker att jag är både trött i kroppen och det börjar snart bli för sent för barn. Jag var så pigg i kroppen och hade mer ork när jag var 25. 

Men om man längtar efter barn som 20-åring (vilket inte jag gjorde) så det inge fel med det. En barnlängtan är så stark och det går inte ersätta med någonting annat som ni skrev där ovan.

Hoppas det går bra med ditt samtal Fieflutt! Kramar!

Vänta ut honom om du älskar honom. Varför så bråttom?
Du har många år kvar, förstår inte alls hetsen.

Om hon väntar i fem år, då är hon 28år, och han inte ändrat sig, så gör dom slut då. Då kanske det tar 3-4år innan hon träffar någon ny som det blir tillräckligt seriöst med och så vill dom vänta 2-3år innan dom skaffar barn, för att hinna lära känna varandra, kanske gifta sig först osv. Då är hon kring 35år och då går fertiliteten för kvinnor gå rakt neråt drastiskt och det kan bli svårt för dom att få ett barn på egen hand, eller öht, och det är fler risker involverade för både barnet och mamman. Kvinnor som vill ha barn och bli mammor har inte all tid i världen och jag tycker det är sunt att tänka i banorna som TS gör redan nu. Om man är så säker på sin sak, att man vill ha familj.

Jag hör nu själv till dem som väntat och haft turen att få barn ändå. Men kan ändå konstatera, t ex utifrån en vän som var gift mellan 20 och 30, skilde sig och började längta efter barn ett gäng år senare och gifte om sig strax efter 40, att det verkligen inte är så lätt då. Träffar man den man vill ha barn med sent i livet är det tufft. Men vet man tidigt att man vill ha barn ska man nog inte vänta i onödan. Det är inte otur, bara dumt.

Fast alltså, det är ju inte bara att vänta alla gånger. Min vän som är 33år har kommit i klimakteriet och det är tydligen mycket vanligare än man vet om.

Det är ju inte bara det att han inte vill ha barn som gör att jag funderat över detta, han ger mig aldrig komplimanger eller kommer och ger mig en puss eller kram det är jämt jag som gör det.
det känns som att jag bara ger hela tiden och inte får något tillbaka.

men det är barnfrågan som är avgörande och det  känns inte schysst på varken mig eller honom att vänta på att han ska ändra sig sen göra slut senare när han varit klar med vad han vill.
så det är de andra sakerna också som jag väntat på att han ska ändra.  

Men tidigare i tråden var det ju bara barnfrågan som var det fällande.. Känns som att du antingen vill ha nått mer o skylla på eller bara ville ha massa medhåll på att han är dum o inte gör som du säger.

nej det jag menar är att han inte är den som ändrar på sig så tror inte han kommer ändra sig när det gäller barn heller..

Det är en svår situation. Älskar man verkligen någon så skulle man kunna ge personen ett barn åtminstone. Varför ska man vara ensam? vill du ha barn så ska du skaffa barn. 
Pratade med en gubbe som söp bort sitt pensionärsliv. Han var miljonär men visste inte vad han skulle göra med sina pengar, haft 2 fruar och ingen av dem ville ha barn, en av dem gjorde abort tillochmed. Hans nuvarande fru som var då runt 40+ när de träffades och hon ville ha barn men när de provade så var det redan försent. Han sa att han inte hade något att leva för och drack bort sin sorg, visserligen hade han en katt och fru och alla pengar i världen men till ingen nytta längre.

Gav mig tippset att skaffa barn tidigt för man vet faktiskt aldrig när det kan vara försent. Jag grät nästan av hans historia för jag vill också jätte gärna ha barn och är redan 27 år. Efter bröllopet ska vi försöka.

Om gubben din inte vill så tycker jag inte du ska vänta på honom. Ta en lång diskussion med honom och berätta om hur du känner och att om ni är så olikai den fronten så kanske ni får gå i skilda vägar.

Komihåg att du är också viktig, glöm inte bort dig själv och dina behov. 

Kommit i klimakteriet vid 33 års ålder??? Trodde inte det ens var möjligt vid den åldern

Det är fullt möjligt. Finns dom som kommit i klimakteriet tidigare än så. Ovanligt är det dock.

Jo det är fullt möjligt tyvärr.
Jag har inte gjort det men vet efter att ha jobbat på gyn att det sker.....i mina ögon lite väl ofta för är man 33 är man absolut inte gammal o borde inte ens vara i närheten.
För många som hamnar där innan de fyllt 40.

Med tanke på allt detta också så är det också i ett annat läge.

En del personer har mycket lite behov av att vara fysiska men är då den ena väldigt fysisk o den andre inte alls så bådar det inte så gott. I slutänden kan det bli så att du retar dig på mer o mer saker hos han (får den känslan) .

Kanske läge på att fundera om du ska vara singel ett tag och hämta andan o se vad du själv vill innerst inne.
Låter krasst men du verkar inte vara så lycklig i det hela och när du sen har så stark barnlängtan så kan detta bli grunden till mycket tjafs. O ibland går man på i samma spår för man inte orkar med en förändring.....

Att gå o vänta i flera år på att någon ska ändra sig kan sluta med bitterhet när man upptäcker att personen inte har ändrat sig o din dröm om ett barn är ett minne blott.

Jag hade själv en enorm stor barnlängtan o hade en man men ändå blev det inga barn hur vi än försökte. Det blev istället massa utredningar o undersökningar i tre år men sen fick vi äntligen barn. Men hade han sagt han inte velat ha barn hade jag avslutat relationen. För så pass stark var min längtan o jag kan än idag känna att det hade inte för mig fungerat att göra avkall på barn (om där inte var en fysisk orsak men då hade det bliivt adoption). Men vi är alla olika.

Kan säga att en katt/hund/marsvin/fågel osv hade inte tröstat mig ett smack om det inte hade blivit barn.
Vet att många ser sina husdjur som barn o de gör jag med mitt husdjur med men de är inte samma sak ändå!