Min sambo vill inte ha barn, ska jag stanna kvar?

Bara för att man inte vill ha barn, så betyder det väl ändå inte att man måste sterilisera sig?

Fast jag tycker inte alls det är konstigt att inte vilja sterilisera sig, även om man vet att man aldrig skulle vilja ha barn. Jag tycker inte riktigt att det är rättvist att säga att "Men då kan du ju lika gärna sterilisera dig!". Och allså, skulle han inte vilja sterilisera sig, så betyder det absolut inte att han vill ha barn - i framtiden. Samt, en sterilisering är ju ingen garanti. Det går att bli fertil igen, även om det är mer lite varierande resultat.

Det är inte så konstigt att den tanken ger dig ångest, för i dagsläget är du ju i ett förhållande. Det är inte säkert att du kan tänka den tanke efter ni gjort slut heller, om ni nu skulle göra det, utan det kan ju ta ett tag innan du kunnat gå vidare. Så är det ju ofta när man avslutar en relation. Sedan behöver det ju inte vara så att den här vännen som vill dejta dig är något för dig, även om ni har samma framtidsdrömmar.

Och man behöver inte tycka att andras barn är söta för att vilja ha ett eget ;)

Jag kan inte fatta hur så många kvinnor resonerar sådär! Den bästa tiden att "skaffa" barn är mellan just 20-30år. Varför ska inte tjejer/kvinnor i den åldern få längta efter att bli mamma?

Vi hade faktiskt upp detta till diskussion under midsommarafton, då vi hade en vän som snart är färdig läkare med i sällskapet. Han sa att det är något dom pratat om, att kvinnor idag väntar alldeles för länge med att försöka bli gravida och att det är ett problem. Många kvinnor har idag själva ingen aning om att tiden är begränsad, att fertiliteten minskar och ganska tidigt, att det sedan kan bli svårt att bli gravid och blir man det, så är riskerna för komplikationer för både barnet och mamman mkt större.

Nej, jag tycker absolut inte att man ska sopa sin barnlängtan under matta tills man är i 30-års åldern (30år och uppåt), för det kan ställa till det en hel del.

Och bara för att man vill ha barn, så betyder det väl ändå inte att man vill ha husdjur? Och ingen katt eller hund i hela världen kan ersätta ett barn!

Det handlar väl mer om prioriteringar. Kärlek utan barn eller en chans till barn och kärlek.

Stannar hon hos sin nuvarande, så kan det hända att han ångrar sig. Men när kommer han göra det? När hon har hunnit bli 35år och dom kanske då får jättesvårt att ens bli gravida. Eller vad händer om hon vaknar upp på sin 37-års dag och han fortfarande inte har ångrat sig. Kan hon leva med det? Utan att då bli bitter och ångra sitt val?

Det kan också bli så att han går med på att skaffa barn, men inser snabbt att det inte var vad han ville, så står hon där som ensam mamma.

Lämnar hon, så tror jag att hon har betydligt större chans att hitta kärleken och få barn, då tillsammans med någon som också har barnlängtan. Som vill bli förälder.

Men självklart kan det bli så att hon ändå aldrig får barn, hon kanske inte hittar någon att hålla fast vid hela livet. Om hon håller kvar vid sin nuvarande, så kan det vara något annat än barn som splittrar dom om 1år, 5år eller 15år. Man kan givetvis bara spekulera i hur framtiden kommer och kan se ut, men det man alltid kan göra är att lyssna till sina drömmar och önskningar och ge sig själv bästa förutsättningen för att lyckas nå dit. Hennes nuvarande har ju själv sagt också att om hon vill ha barn, så tycker han att hon ska leta efter någon annan och gå vidare.

Och jag har både barn och hund och två katter också, ena katten hade vi före vi fick vår dotter, men det går inte jämföra öht att ha husdjur med att ha barn. Jag älskar våra hund, och våra katter, men den kärleken kommer inte i närheten av kärleken till min dotter.

Samt att det är väl ingen som sagt, inget som säger, att hon måste skynda sig att skaffa barn med någon annan? Det är nog väldigt få som kastar sig in i ett förhållande och efter 6 månader väntar barn tillsammans? Även om det förekommer. Jag "plussade" ganska exakt 6 månader efter jag och maken träffades första gången. Samma helg som vi flyttade ihop. Det var över 7år sedan och i sommar har vi varit lyckligt gifta i 2år.

Saker och ting går inte alltid som man tänkt sig och även om man inte alltid följer normen, så kan det bli bra. Men jag tycker att man har all rätt, och att man bör, försöka styra sitt liv i den riktning man vill. Tex att välja att vara i ett förhållande där man inte behöver kompromissa bort en sådan stor sak som barn.

Jag håller verkligen alla tummarna för dig Fieflutt, att du/ni ska klara av att ha ett sådant samtal och att ni ska kunna prata ärligt och öppet om det. Det är en jättejobbig konversation att ha! Jag tror ändå att du resonerar helt rätt, du ska kunna få hela paketet så att säga om det är vad du vill ha.

Jag hade den här konversationen med min make före vi gifte oss. Vi har ju en dotter som blir 7år i år, vi är idag 26 och 28år gamla, och jag sa till honom att jag vill inte gifta mig om det inte finns fler barn i framtiden för oss. Åtminstone viljan att försöka få fler barn. Just för att jag vill inte vakna upp en dag när jag närmar mig 40 och undra var åren tog vägen och varför det inte blev fler barn. Jag tror att jag hade känt mig bitter då, på honom och mig själv.

Om hon väntar i fem år, då är hon 28år, och han inte ändrat sig, så gör dom slut då. Då kanske det tar 3-4år innan hon träffar någon ny som det blir tillräckligt seriöst med och så vill dom vänta 2-3år innan dom skaffar barn, för att hinna lära känna varandra, kanske gifta sig först osv. Då är hon kring 35år och då går fertiliteten för kvinnor gå rakt neråt drastiskt och det kan bli svårt för dom att få ett barn på egen hand, eller öht, och det är fler risker involverade för både barnet och mamman. Kvinnor som vill ha barn och bli mammor har inte all tid i världen och jag tycker det är sunt att tänka i banorna som TS gör redan nu. Om man är så säker på sin sak, att man vill ha familj.

Det är fullt möjligt. Finns dom som kommit i klimakteriet tidigare än så. Ovanligt är det dock.