Min sambo vill inte ha barn, ska jag stanna kvar?

Kanske är han mer mogen än han ger sken av?
Det är strongt att erkänna att man faktiskt inte vill ha barn, alla vill inte det.
Om han dessutom kan säga att du i såna fall får söka efter ngn som vill ha barn,
det är ju också en stor sak.
Han vill kanske inte att du gå miste om något som är så viktigt för dig och att du inte ska inse en dag att tiden gått förbi för att du suttit och väntat på att han ska mogna och ändra sig.

Kanske tycker han att världen är för osäker för att sätta ett barn i,
kanske tror han inte att han själv ska bli en tillräckligt bra förälder?
Att vara förälder är inte ett lätt dygnetrunt jobb och alla klarar inte av det.

Om han helt ärligt säger att han inte vill ha barn, då kanske det inte kommer att förändras heller.
Du är 23 nu, än finns det tid att få barn.
Om du väntar 3 år till och inget ändras, då kan det vara dags att röra på sig...
Men du måste inte vänta med att ta ett beslut.

En vän till mig var tillsammans med samma kille i 8 år, hon hade hunnit fylla 33 innan det tog slut.
Han hade heltiden sagt att han inte var redo för barn...men det hade låtit på honom som att "sen...kanske" och det höll hennes hopp vid liv.
Men det blev ju aldrig något.
Jag tycker att du ska ta honom på allvar även om han bara är 25.
Ha det iaf i åtanke att det inte alls är säkert att han ändrar sig bara för att han blir äldre och stanna inte för länge.
Det finns många där ute som man passar ihop med och kan älska av hela sitt hjärta,
ge inte upp din egen dröm och döm inte honom för att han inte delar din dröm.
Vi har rätt att vara olika, tycka olika och ha olika drömmar.

Jag respekterar absolut att han inte vill ha barn och kan tycka att det är taskig mot honom och mot mig själv att dra ut på det när vi vill olika saker för att sen göra slut när det inte blev som jag trodde. 
Kanske det är dumt att ha förhoppningar ändå om att han kommer vilja nån dag när han sagt från dag 1 att han inte ville ha barn, men då var det inget jag tänkte på utan det har kommit nu. 

Mycket svår sits. Du måste nog i första hand vara ärlig mot dig själv, hur viktigt är barn för dig? Han är ju iaf tydlig med vad han säger sig vilja. Att inte tro på honom visar ju ingen vidare respekt för hans vilja eller beslut, heller.

I vår relation var det nästan tvärtom, min man tyckte det var självklart att nån gång få barn, medan jag hade kunnat leva lycklig ändå. Nu har vi en fantastisk liten dotter på 8 månader som jag aldrig vill vara utan, men fortfarande är jag inte helsåld på barn som fenomen - men de flesta barn jag känner är ju superhärliga.  Nu sa jag dock aldrig att jag INTE ville ha barn, men faktum är att nån riktig barnlängtan eller biologisk klocka aldrig dök upp, trots att jag är nästan 40 år. Däremot kollade jag noga av med maken hur viktigt barn var för honom och om han skulle tycka det var viktigare än vår relation nån gång när det riskerade vara för sent för mig. Sen kunde jag ju inte lova mer än att försöka på riktigt nån gång, men också att det inte kunde vara hur sent som helst i livet för att det skulle finnas en rimlig chans. Igen, jag sa aldrig att jag absolut inte ville ha barn.

Om du håller fast vid honom och han inte ändrar sig riskerar du följande som jag ser det: 1) att inte få barn eller 2) om ni trots allt blir med barn blir du väldigt ensam med ansvaret för dem. Barn har rätt, tycker jag, att vara efterlängtade och omhändertagna av 2 föräldrar om bara möjligt (därmed inget ont om ensamföräldrar,  men sitsen med en pappa som finns men inte engagerar sig nämnvärt eftersom han känner sig överkörd i beslutet att bli med barn kan man ju inte avundas nån?).

har en bekant som var tillsammans med en kille i många år. De var verkligen helt perfekta för varandra, hade det ritkgit bra ihop och hade det inte varit för barnfrågan så tvivlar jag på att de någonsin hade separerat. 
Så när hon ville ha barn och han inte ville så var det  något de pratade om vid många tillfällen. De gick till familjerådgivare för att kunna verkligen känna att de båda gjort allt och till sist så kvarstod faktum. Hon ville ha barn och skulle förmodligen känna en oerhörd sorg om hon aldrig fick barn. Han ville inte ha barn.

De separerade som vänner och idag har hon en ny kille. Han har barn sedan tidigare och hon var väldigt tydlig med att hon kommer vilja ha barn, vilket han också vill. så än finns inga barn men förhoppningsvis så får de det inom kort .

De är dock äldre än er och har ju inte tiden på sin sida med tanke på att det blir svårare att få barn ju äldre man blir.

Vet inte riktigt vad jag ska råda dig till. Din sambo är trots allt bara 25 år och man hinner ändra sig många gånger under livet. Eller så är just dett något han aldrig kommer att vilja. Det är jättesvårt att säga vad någon annan ska göra.  

Jag skulle nog lämna. Han kanske ändrar sig om 15 år eller förmodligen aldrig. Du kanske inte vill vänta 15 år på ett barn. Och du vet ju inte hur det blir då. Tänk om det blir problem i bebisgörandet o ni ska utredas o hormonbehandlingar m.m. sånt tar tid. Mitt råd är att inte vänta tills man blir 40 år med att försöka skaffa barn. För då kanske det inte blir några. Många har väntat tills efter35 med att försöks för de ska göra karriär o tjäna feta cash. Men sen sitter de där med alla sina pengar, sin låånga dyra utbildning och ingen familj...

Om han nu absolut inte vill ha barn....ska han inta ta o sterilisera sig då??? Eller är han osäker??

Folk har så många principer när de är unga och så vips börjar det ploppa upp barn runtomkring en i bekantskapskretsarna och då blir perpektivet annorlunda. Så var det för mig i alla fall. Jag hade inga jättetankar på barn men träffade en tjej som redan från början sådde ett frö om att barn var viktigt för henne och det grodde inom mig och till slut var det jag som tog initiativet och tyckte att tidpunkten var rätt.

 Säg till honom något i stil med "Jag kan inte tänka mig att leva tillsammans med någon resten av mitt liv som inte vill gifta sig och skaffa barn" och se hur han reagerar. Även om ni är unga så är ni inte 14 år och leker heller.

Bara för att man inte vill ha barn, så betyder det väl ändå inte att man måste sterilisera sig?

Va? Varför då?