den ångestfyllda gästlistan

Så olika det kan vara.
Nån skrev " vi träfas minst 2 gånger om året, dom bjuder vi"
Dom vi bjuder träffar vi minst en gång i månaden!

Ändå är det 70 på A-listan och 20 på B-listan.

Jag vill ha alla som kan göra vår speciell, med på bröllopet. Dom som gör oss glada helt enkelt.
( förutom svärföräldrarna dock)

Jag kommer inte heller bjuda min farsläkt.. Bjuder inte min far heller. men det är andra orsaker.
Man ska bjuda dem man tycker, man ska inte behöva tänka på vad de andra tänker. Och de som har många släktingar räknar ofta inte med att komma, om man inte träffas regelbundet.

Nu vet jag ju inte hur nära dessa släktingar är er (har inte läst igenom hela tråden). Så jag har inte koll på om det rör sig om typ halvsyskon etc eller om det rör sig om farbröder, kusiner och så.

Själv har jag aldrig förstått det där med att bjuda in sistnämnda faktiskt. D.v.s. kusiner, mor/farbröder, eller andra släktingar OM man inte umgås med dem...

Vi har rätt stora NÄRA familjer, dv.s. mina syskon med sina föräldrar och detsamma för han, så vi har valt att endast bjuda nämsta familjen och vännerna (vilket i vårt fall ändå blir 60 pers) och känner oss inte minsta tveksamma till det.

Tänker att om ni träffar dem så sällan som var 6:e år borde ni inte ens behöva tänka tanken. Jag tänker som såhär: På MIN (ER) bröllopsfest vill jag kunna titta ut över alla bord och se ansikten jag känner mig nära till, personer som jag känner utan och innan och trivs med =)

Det verkar som att det är många som har bekymmer med detta.. Man får väl försöka påminna sig om att det inte handlar om en stor fest där så många som möjligt som man träffat i sitt liv ska komma, utan en kärleksfest där de man har nära som vill dela glädje och kärlek med en är de som ska närvara. Ekonomi, lokal och andra bitar är ju faktorer som vi oundvikligen måste ta hänsyn till. Man får hoppas att folk har samma förståelse som man själv skulle ha..

Samma problem här. Läste igenom lite snabbt vad alla skrivit och tyckte det var bra sagt att man har ju faktiskt inte valt sin släkt. det är ju typ påtvingad Så varför ska man bjuda alla dom
JAg tycker det svåra dessutom är par. Jag vill tex bjuda min moster, men hennes karl umgås jag aldrig med och han är ingen rolig typ alls. då vill jag ju hellre lägga pengar på nån annan och sätta henne med lite roligare folk :) hur ska jag göra där tro.

Jag tycker inte du behöver bjuda din pappas släkt. umgås ni inte så ska du ju inte behöva umgås en sådan viktig dag. jag har också mindre kontakt med min pappas sida. min mamma har dessutom 6 syskon och jag har ca 25 kusiner. så det har blivit att ta de jag umgås mest med.

Vi kör stenhårt på att bara bjuda de vi vill och faktiskt umgås med! Blivande makens släkt är jättetajt och liten så alla därifrån får komma, t.o.m. hans fars kusin (inte speciellt nära egentligen). Min släkt är stor... och jag gillar inte alla... därav kommer vi bara bjuda de som vi träffat mer än typ 2 gånger det senaste året och som faktiskt skulle bidra med glädje till vigseln. Jag har skillda föräldrar och därför 5 styvsyskon. Styvsyskonen på mammas sida har jag bra kontakt med men de på pappas sida träffar vi knappt alls. Först tänkte vi inte bjuda några av dem alls, mest rättvist, men nu har vi ångrat oss men tänker att bara det syskon som haft ett längre förhållande får ta med sin respektive. Kanske lite hårt, men vi har liksom inte råd annars...

Från min pappas släkt bjuder jag bara farfar (och pappa med fru då). Hur kommer det sig egentligen att vi alla har sämre kontakt med pappans släkt?

Det är lite svårare med vänner tycker vi... vi har kommit överens om att vi bjuder de absolut bästa vännerna, blir 10 st med respektive, men så har man nära vänner som frågar mycket om bröllopet och räknar med att de får komma....jag har försökt förklara att vi inte kommer kunna bjuda alla vi vill pga ekonomiska skäl! DET är något vi grämer oss för, när inbjudningarna är utskickade och några av våra vänner kommer inse att de inte får någon...

Vi skippar släkten och bjuder närmaste familj + vänner. Det är svårt nog ändå...man vill ju inte att folk ska bli ledsna.

Vad skönt att höra att många resonerar som jag ;) Inte lätt men man måste ju sålla lite när man inte har en ekonomi som tillåter att man bjuder precis alla som man vill, hur jobbigt det än är! Synd bara att ångesten inte kan lägga sig hehe...

Nu har jag inte läst igenom tråden men jag har också en stor släkt, men har bestämt mig för att bjuda de som gratulerade oss till förlovningen för ett år sen.

Det verkar jobbigt för alla er som har stora släkter som förväntar sig att bli bjudna, oavsett om man har kontakt eller inte. Jag inser att vi har tur som har så förstående släktingar!

Vi sållande hejvilt bland släktingarna, och det fanns många anledningar för den som ville att ta illa upp. Vi bjöd tre av mina kusiner, men inte deras halvsyskon (som är yngre och som jag inte alls haft samma kontakt med), min mammas syskon, men ingen från min pappas sida (det var på håret att pappa fick en inbjudan, tack och lov kom han inte). På makens sida bjöd vi alla hans föräldrars syskon, men inga kusiner. EN familj försökte tjata in sina barn, men vi stod på oss med att det var inga barn, och inga kusiner på hans sida, som gällde. Jag tror de såg på festen att det var samma regler för alla, och om de blev sura har de i alla fall vett att dölja det.

Och min morbror har försäkrat att de inte tyckte det var konstigt att vi inte bjöd hans andra barnaskara, jag vet inte om det faktum att de inte skickade någon gratulation var en markering eller om de bara är unga och inte tyckte det behövdes. Jag vill inte stöta mig med dem, men eftersom vi ändå bara ses sådär vart tionde år så känns det inte helt livsavgörande...

Jag har en enorm släkt och min man har en stor släkt men mindre än min. Vi kommer bjuda alla vi är nära med, nära för min del är dem man träffar minst 1 gång per år ( i mitt fall en gång per år, eftersom mina släktingar bor utomlands, men jag hade bjudit alla dessa ändå om de var i sverige). Jag tycker inte kilometrarna är en gräns man kan dra vid och säga att dom inte är nära släkt för att man inte ses så ofta. Nära släkt och vänner är dem man gillar att umgås med, har minnen med och respekterar.

Chicita skrev 2011-09-13 19:56:33 följande:

Jag kan vara tydligare tror jag, för det framgick nog inte hur jag menade... 
Exempelvis: Jag har en vän som jag träffar kanske en gång per år, vi hörs sällan av via mail eller telefon men när vi ses så är det som om tiden isär inte existerade...