Vi hade tänkt att min pappa skulle göra det, men prästen gillade inte den amerikanska traditionen. Han menade att idag när mannen och kvinnan är så jämställda så ska inte fadern lämna över bruden till brudgummen. Hur gör ni? Vi hade tänkt att inte se varandra innan vigseln, på det traditionella svenska sättet träffas man ju innan man går in i kyrkan.
Brittan
jag vill att min pappa ska leda in mig.. Vill inte att min blivande ska se mig innnan.. Vill ge honom en överaskning, när han ser mig
jag vill att min pappa ska leda in mig.. Vill inte att min blivande ska se mig innnan.. Vill ge honom en överaskning, när han ser mig
Vi va hos prästen igår och prata igenom de. Jag går in med både min mamma och pappa. På varsin sida av mig. Sedan kommer m2b så vid första bänk och vänta på mig och vi går resten av vägen upp till altaret.
Ska man vara petnoga så regleras inte i Svenska Kyrkans handbok hur intåget ska gå till, men precis som i fallet med alla andra gudstjänster så finns det en tradition... Och tradition är inte bara "så har man alltid gjort" utan något egentligt skäl. Gudstjänsten - cermonin, riten - ska spegla kyrkans tro. Man ska nämligen kunna se på hur tillbedjan går till och därifrån sluta sig till vad kyrkan tror - principen kallas "som vi tillber, så tror vi".
Och det är där problemet med "brudöverlämnande" kommer in. Även om INGEN (ja, någon enstaka kanske) kvinna och väl knappast några män heller betraktar kvinnan som en omyndig varelse och Faderns egendom som "ges bort" till brudgummen och ställs under dennes förmyndarskap, så är det faktiskt den tanken som ligger bakom brudöverlämnandet. Därför har Biskopen i Stockholm uppmanat stiftets präster att värna och slå vakt om sedan att brudparet går in tillsammans.
När kyrkans klockor kallat samman till gudstjänst, spelar musiken upp och in i kyrkan skrider brud och brudgum tillsammans. Sida vid sida går de fram genom kyrkan upp mot Herrens altare. Det finns en djup och viktig symbolik i detta gemensamma intåg - det betonar att mannen och kvinnan är varandras likar, och att vigsel sker på deras gemensamma beslut och deras samstämda önskan och vilja. Man och kvinna går tillsammans till Herrens altare, som ett andligt offer - som ett tecken på att nu är inte längre bara två särskilda ?jag? utan ett gemensamt ?vi?: två människor som i vigseln lovar att leva för varandra. Det gemensamma intåget i kyrkan är ett tydligt tecken på det budskap som genomsyrar vigelgudstjänsten som helhet.
Min häst, hoppas jag.
Hej,min blivande och jag kommer att hjälpas på att klä alla barnen och oss själva,vilket betyder att han ser mig när jag kommer hem från frissan m,m, men min pappa ska gå in med mig och mina 3 flickor 16,2 och 1 kommer att gå bakom oss och min blivande och min son 13 står därframme och väntar på oss.
Att jag vill min pappa ska gå in med mig är delvis för att jag tycker det hör till vare sig det inte är svenskt eller inte och sen är det ett sätt för oss att visa att vi är så tacksamma för allt han gjort för oss.
Vi ska även ha att prästen säger- nu får du kyssa bruden, efter ringbytet och det är inte heller svensk upplyste han oss om, men det kvittar.
Man ska göra det som känns rätt för en själv.
Ärligt talat så tycker jag att det inte är biskopens sak att avgöra hur brudparet väljer att gå in i kyrkan. Är man myndig nog att gifta sig så bör man oxå anses klok nog att avgöra hur man vill ha själva ingången i kyrkan. Jag vägrar att lägga in div. feministiska åsikter i det här att bli "överlämnad", att båda har lika värde osv. såna saker är så självklara för både mig och m2b att vi väljer att min pappa går in med mig har starka känslomässiga skäl för oss två och jag hoppas verkligen att prästen som ska viga oss säljer att lyssna till vad vi vill och inte vad biskopen anser....
"väljer" skulle det var och inte säljer 
ER69 skriver: "Att jag vill min pappa ska gå in med mig är delvis för att jag tycker det hör till vare sig det inte är svenskt eller inte och sen är det ett sätt för oss att visa att vi är så tacksamma för allt han gjort för oss".
Om något är svenskt eller inte är egentligen mindre intressant - kristendomen och kyrkan är ju inte "svensk"... Men om man säger "det hör till" kan man lika gärna säga "det gör det INTE" ...
Att vilja ge pappa ett hedersuppdrag för att visa tacksamhet är mycket fint - men mamma då? Och brudgummens föräldrar? OK att pappa leder fram om inga av de andra är närvarande, men när de ÄR det? Vore inte det rimliga att - om nu någon ska eskortera någon annan någonstans - låta såväl brud som brudgum följas till altaret av BÅDA sina föräldrar... 
"Vi ska även ha att prästen säger- nu får du kyssa bruden, efter ringbytet och det är inte heller svensk upplyste han oss om, men det kvittar".
Som sagt, om det är svenskt eller inte är rätt ovidkommande, och detta med pussen är knappast ett problem... Vilket jag tycker att det är med brudöverlämnandet i och med att det gestaltar en kvinnosyn som är kyrkan såväl som samhället främmande och detta OAVSETT vilken privat mening man lägger in i det. ALLA kyrkans gudstjänster, INKLUSIVE vigslar för offentliga gudstjänster som ska följa maximen "lex orandi, lex credendi" (som vi tillber, så tror vi) och man kan därför inte göra det så enkelt för sig som att säga "man ska göra det som känns rätt för en själv".
De flesta präster är mycket snälla och vill inte bråka när en bestämd brud - för det är nästan (inte alltid, men nästan) alltid bruden som vill bestäma hur allt ska gå till - deklarerar att det SKA bli på ett visst sätt, men det är också många präster som liksom Biskopen i Stockholm INTE tycker att brudöverlämnande (form) är förenligt med kyrkans lära (innehåll) och på de punkter där Kyrkohandboken inte reglerar hur det MÅSTE gå till är det faktiskt prästens beslut i SAMRÅD med brudparet som gäller...
För mig är det en gåta att man inte kan se - eller inte bryr sig - om den genompatriarkala symbolik som finns i brudöverlämnandet. Det är inte bara ORDEN som betyder något - liturgi är inte skådespel, utan uttrycker i ritens form vad kyrkan tror, bekänner och lär.
Nu tycker säkert många att jag är en okänslig tölp som ifrågasätter detta - men tycker ni inte att det ligger någonting i vad jag skriver?
Undrar stillsamt...
Jonatan:
Visst jag läser och tar in men samtidgt så måste jag ju få ha min åsikt om det hela, eller?
Jo kyrkan är en offetlig plats men jag tycker nog att när vi gifter oss så får de som besöker vigseln ta hänsyn till vår vilja vad det gäller bla. ingången. Ska man utgå från diskussionen att kyrkan är en offentlig plats så måste man verkligen tänka till när det gäller bla. val av solosång så att ingen tar anstöt, eller??
Jag tycker inte att du är ett dugg okänslig, alla har rätt att tycka/tänka som dom vill och jag hoppas att andra har samma respekt för mina åsikter som jag har för deras
