Det här med barn,måste man skaffa barn för att livet ska bli komplett?
jag och min blivande är inte alls sugna,jag är 28 och han 29.
Nästan alla våra vänner och syskon har barn men vi känner inte det där suget efter att skaffa egna.
Jag tycker att man kan leva ett fantastiskt liv utan barn iaf.
Hur känner ni som inte har barn?kommer ni att skaffa eller är det någon mer än mig som känner likadant?
Hoppas ingen därute tar illa upp av mitt inlägg.
Jag är precis likadan! Jag kan faktiskt säga att jag inte tycker om barn! Jag riktigt ogillar dem ibland också. Me det är väl mest en uppfostringsfråga, och där kära föräldrar idag, har ni misslyckats totalt! Det går utför med ungdomen brukar man säga, men det är faktiskt sant. 3 åringar som själva får bestämma vilka byxor de ska ha på sig, 10åringar som kallar sin lärare för hora. Respekt gott folk, respekt! Så hade det kanske vart värt att fundera på att skaffa en unge om man visste att stackaren skulle slippa att umgås med dessa små monster. Om folk hade uppfostrat sina barn hade jag kanske haft bättre erfarenheter av dem. Dagens känga!
Då är vi rätt många som har sådana tankar/känslor. Jag känner ju som sagt inget barnsug, men det är inget jag direkt har talat om med m2b. Har gjort som antydningar om att "visst har vi det bra bara vi två" och " jag måste ju vara konstig, som inte blir helt barnnipprig när jag ser bäbisar.." Han har som aldrig sagt emot mig, och bara ibland kan han säga "när vi får barn...." (själv har jag slutat säg så sedan ett par år tillbaka) Vi som kom överens om när vi träffades att barn fick bänta tills vi var gifta. Vi har varit ett par nu i över 10 år, och inget bröllopsdatum spikat än. Men så ibland dyker tanken upp att "Tänk om jag ångrar mig....och vill ha men det är försent..." Själv är jag 34 och m2b 41 så den där gränsen med försent kan ju komma fortare än man annar... Jag har två syskonbarn (en på 12 år och en på 2 månader) som jag älskar otroligt mycket (och kan skämma bort) och låna om andan faller på att få vara lite "barnslig" ett par timmar eller en helg 
Jag personligen är en sån där person som längtar otroligt efter barn, och som ser det som meningen med livet, men meningen med MITT liv, inte alla andras...
Alla har vi olika personligheter och intressen och mål i livet, jag har inget som helst intresse av att "göra karriär" och få en stor chefsposition etc, men jag har många vänner som har detta som sin stora dröm i livet, medan jag istället drömmer om barn.
Inget är rätt eller fel, det gäller att acceptera att vi alla är olika. Dock måste jag påpeka att jag tycker det är väldigt viktigt att den som blir förälder VILL bli förälder, om det är något man känner sig tvingad till av omvärlden tycker jag det är helt fel skäl.
Hej, slänger in mina egna funderingar i denna diskussion :) ska ska själv föda vårt första barn om tre månader (<3).
Jag är 29 år och fick min barnlängtan för exakt 3 år sedan. Har aldrig haft det innan och hade låg tolerans mot barnskrik och barnvagnar som blokerade gator, bussar och affärer. Jag var helt enkelt inte intresserad och såg inte charmen i de små liven (som jag tyckte såg likadana ut). Men denna känsla upphörde som sagt tvärt och sedan ett år tillbaka så kan jag inte se någon vits med livet alls om man inte skaffar barn. Allt annat som var viktigt förr; prestera max på jobbet, fester, resor och unna sig saker har helt tappat sin charm hos mig. Kanske är det en mognadsfråga när man haft ett aktivt liv och alla dessa saker inte längre är så speciella eller så är det modersinstinkter som slår till skoningslöst.
Jag har full respekt för att du inte vill ha barn och tycker inte det är något du ska behöva försvara för omgivningen. Det är ditt och ingen annans val. Däremot så hoppas jag innerligt inte att din barnlängtan dyker upp och slår till med buller och bång år framöver då det kan vara för sent eller medföra stora svårigheter att bli gravid överhuvudtaget. De personer jag mött som är ofrivilligt barnlösa bär på en otroligt livssorg, och det är verkligen ingen situation som man önskar någon.
Ja vem vet det kanske tvärvänder i framtiden,men just nu nej.
Ja absolut är det mitt val,men folk verkar inte förstå mig när jag säger att jag inte vill ha.då bara skrattar dom nästan och säger:det kommer ska du se,vänta bara..
det värsta skulle ju vara om jag kommer på det när är för sent,men då får jag ´skylla´ mig själv
Egentligen så är barn ett alldeles för stort och långvarigt ansvar för att man ska kunna gå in i det utan ångervecka. Tyvärr funkar det ju inte så. Jag tycker att mitt liv är bra som det är, men kunde liksom inte avstå att få uppleva vad det är alla föräldrar tycker är så vansinnigt häftigt med egna barn. Om någon hade ifrågasatt vare sig att jag vill eller inte velat ha barn hade jag nog haft ett rätt bitande svar på det. Beräknad förlossning om två veckor. Sanningens minut (år) börjar närma sig.
Varför en 3åring inte ska välja sina byxor själv? Det är där mycket felar! Folk behandlar sina barn som vuxna och det klarar inte en 3åring av. Kvar blir en utåtagerande skitunge som är van och få precis som den vill. Disciplin, uppfostran och kärlek. Om föräldrar hade insett att de är barn och inte en kompis kanske det skulle gå bättre för barnen. Nu dukar de under vid minsta motgång i livet.
Men att en treåring får välja byxor har väl inget med dålig uppfostran att göra. Små barns liv styrs så mycket av föräldrar att det måste finnas utrymme för dem att få fatta sina egna beslut när det gäller småsaker (inom vissa ramar självklart).
Respekt för andras livsval måste väl vara a och o.
Personligen tycker jag att man i ett förhållande måste vara överens om mycket, men särskilt barnfrågan. Jag skulle aldrig stanna i ett förhållande där den ena parten väldigt gärna vill ha barn och den andra inte alls. Då kommer någon bli tvingad att kompromissa när det gäller något enormt.
Dessutom svider det lite att se någon utan barn uttala sig om föräldraskapet och uppfostran...
"Jag var världens bästa förälder. Sen fick jag barn."
Haha o gnälla på någons barnuppfostran är ju de biggest no no of all time! Även för andra föräldrar som torde vara kvalificerade att få tycka i frågan eftersom barnlösa tydligen inte får.
Jag tycker att det är oerhört sunt att fundera igenom livsavgörande beslut som dessutom inte bara påverkar det egna livet utan också ett nytt liv. I vår vänkrets finns både de som tycker att livet är kört utan ungar och de som tycker tvärtom. Lyckligtvis har vi nästan allihop fått de liv vi önskar för att välja bort något är ju mycket enklare än att önska något man aldrig kan få.
Oavsett val så hade jag önskat att alla funderat både en och två gånger. Jag älskar min unge och fick vänta väldigt många år på honom. Det hade jag aldrig önskat någon annan men en positiv sak med ofrivillig barnlöshet var att jag blev så illa tvungen att tänka efter. Hade mitt liv varit helt värdelöst utan barn? Nej, givetvis inte, men jag hade varit gränslöst ledsen över att det inte blev några. En av mina bästa kompisar steriliserade sig starx efter sin tjugofemårsdag, han ville inte ha några barn och ville vara säker på att ingen kvinna skulle kunna övertala honom om det motsatta. Han har aldrig ångrat sitt beslut. En annan väninna ville hjärtans gärna ha barn men fick aldrig några. Ingen ska säga att hennes liv är innehållslöst men hon sörjer det djupt.
Överlag tror jag att människor skulle känna sig friare i sina val om inte andra lade sig i så förfärligt, men jag tror också att det fortfarande är en fråga om kön. Min vän som steriliserade sig har sällan fått frågor medan de kvinnor som valt bort barn - tom hon som inga kan få - mycket ofta genom åren fått höra de mest pinsamma kommentarer i stil med "tick-tack nu är det snart kört vet du!". Gaaaaaah.....
