Skaffa barn

Det har du helt rätt i Sofie:)djur blir som familjemedlemmar:)och dom är lika mkt värda som människor..nu har vi inget djur idag,men om vi hade så skulle jag me all sannolikhet tycka mer om det än flera i min familj(tyvärr)har tyvärr rätt knepig familj.

Säger som dig,fuck that!

Vi har haft katt ända sen jag var liten. Mina katter har alltid varit familjemedlemmar och dom är högt älskade på alla sätt som det bara går. Jag kan tänka mig att om man anser att husdjur är familjemedlemmar så älskar man sin hund, marsvin, kanariefågel lika mycket som jag älskar och värdesätter mina katter.

Ett husdjur är en familjemedlem. Och jag förstår vad du menar Sofie R, jag älskar mina katter mer än vad jag älskar vissa släktingar, katterna står ju mig närmare och dom har jag en starkare relation till.
Hur en familj ska se ut är upp till var och en, vi har idag många familjekonstellationer och hur just jag ser på en familj måste få vara upp till mig.

Men att jämföra katt och barn det går inte. Ett barn är alltid ett barn, en människa. Att säga att en katt och ett barn är samma grej är ren idioti enligt mig.
Självklart kan man älska en katt lika mycket som man kan älska ett barn men att jämföra dom två är helt galet.

Jag vet precis hur du känner dig! Hade kunnat vara jag som skrev inlägget!

Jag och min fästman är 26 år gamla och i vår bekantskapskrets har allt fler börjat bilda familj och vi får ständigt frågan "När ska ni skaffa barn?". Varken jag eller min fästman är speciellt barnkära, jag har aldrig haft suget att skaffa några och samma är det med min fästman.

När jag svarar att jag inte vill ha barn så tittar de flesta på en som om man skulle sagt att man är barnhatare. De kan för allt i världen inte förstå att man inte vill ha barn. Det är ju det "naturliga" steget.

Vi berättade i somras att vi bestämt datum för att gifta oss om två år och fick frågan "Varför då? Ni ska ju inte skaffa barn. Då är det helt onödigt.". Vissa trodde att vi ändrat oss och ville ha barn bara för att vi ska gifta oss.

Jag är uppriktigt trött på att ständigt behöva förklara mig. Jag förstår att det går emot normen att vara frivilligt barnlös och att det skapar reaktioner. Men när samma personer fäller samma kommentarer, om och om igen - eller när de försöker ÖVERTYGA en att skaffa barn, då blir jag bara så less.

Min bästa kompis har precis fått barn. Hon ville verkligen ha barn och har längtat. Jag blev givetvis jätteglad för hennes skull och har stöttat henne och lyssnat intresserat på alla graviditetshistorier och förlossningsredogörelser. Hon har aldrig tjatat på mig tidigare utan respekterat mitt ställningstagande. Men efter hennes bebis kom ut pratar hon bara i termer som "Nu vet du vad du har att vänta dig" och accepterar inte att jag säger "Jag förstår att ditt barn är det bästa som hänt, men jag har fortfarande inte ändrat mig".

Jag är i alla fall tacksam att både mina föräldrar och min svärmor (svärfar har inte så mycket åsikter) accepterar att vi inte vill ha barn. Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig att studera, resa och uppleva saker. De har aldrig tjatat om barnbarn. Jag berättade för min svärmor att jag inte har något barnsug, och då sa hon att hon var likadan när hon var ung, men hon ändrade sig. Dock förstod hon att alla inte ändrar sig, och hon har redan tre barnbarn, så det behöver hon inte gå miste om.

Barn kommer inte tillföra något i mitt liv. Jag känner att jag kan fylla mina dagar, månader och år med andra upplevelser tillsammans med min blivande man.

Åh, så irriterande! Jag hade skrivit ett långt inlägg och så kraschar internet och jag hann inte kopiera och spara det jag hade skrivit. Orkar ju inte skriva om allt!!!!!

Nåväl, det jag hade skrivit var i stort sett att föräldrar och frivilligt barnlösa har nog ofta svårt att fullt ut förstå varandra och valen som de andra gör. Därför är det nog oftast bäst om man, från båda sidor, bara kniper käft och respekterar varandras val.

Det är svårt för en förälder att förstå hur någon kan vilja vara utan lyckan att ha barn. Precis som det nog är svårt för någon som inte vill ha barn att förstå hur barn kan vara "meningen med livet" för någon annan, för den personen (utan barn) anser sig nog ha ett fullt liv redan.

Sedan tror jag inte att man behöver ha en barnlängtan sedan man är 16, 20, 25år, eller att man måste älska barn överlag osv för att vilja bli förälder och för att bli en bra förälder. Om man när man är tex 20-30år inte känner att man vill ha barn, så vill man inte det och man behöver absolut inte skaffa barn. Livet kan dock komma med förändringar och överraskningar. Jag tror inte att bara för att man inte vill ha barn när man är tex 26år, att man absolut inte vill det när man är kanske 32år. Det behöver inte bli så att man vill ha barn senare i livet, men jag tror att för en del så kan det komma smygande senare.

Nästan ingen som jag känner ville ha barn och hade en barnlängtan i 20-års ålder, men nu när många ligger på och strax över 30-strecket, så är det faktiskt flera som ändrat sig. Inte alla, men många. Och nej, jag menar inte att att måste vilja ha barn, bara så ingen missförstår. Jag menar bara att det är extremt svårt att veta vad framtiden bär med sig.

Och jag kan säga, som fick barn när jag var 19år, och därför har varit förälder under hela mitt vuxna liv att det är inte så jäkla kul att höra kommentarer från frivilligt barnlösa om hur jag slösat bort dom bästa åren i mitt liv med att vara småbarnförälder, hur tragiskt och tråkigt mitt liv måste vara eftersom mitt barn är mitt allt och meningen med mitt liv osv.

Så, som sagt, från båda håll - släpp inte ut onödiga kommentarer, man behöver inte förstå varandra, men man bör respektera varandra.

Men herregud vad arg jag skulle bli om nån ifrågasatte mig med varför,,man gifter sig väl inte för att man ska skaffa barn..HALLÅ det är inte 50-talet..man gifter sig för att man älskar varandra och för att man vill..

Man ska inte behöva förklara sig,det är inte så att man frågar alla som skaffar/vill ha barn om varför de gör så.

Min bästa bästa vän försöker bli gravid just nu,de har försökt i mer än 1 år,och jag hoppas för hennes skull att hon blir gravid snart för att hon verkligen vill det,men hoppas däremot inte att hon förändras så fort hon fått ungen..

Mina föräldrar och svärföräldrar har också redan flera barnbarn så vi ´tar´ iaf inte det ifrån dem..haha

Det är som du säger,det finns så mycket annat att fylla livet med,vi älskar att resa,äta ute,träna,göra vad vi vill,när vi vill.:).Och vi skäms INTE för det.;)

jag hade en period där jag kände att jag kanske ville ha barn,men helt ärligt var det för att alla skaffade barn just då..tur att vi inte försökte då,för då hade jag ångrat mig idag är jag rätt säker på..

det här med att folk frågar/tjatar tycker jag är skitjobbigt,men man försöker vifta bort det och prata om nåt annat..gillar inte att prata om barn särskilt mycket..efter man varit på barnkalas har jag huvudvärk o är trött.det räcker med att träffa andras ungar då och då tycker jag.de klänger,hopprs,skriker,snorar..fy va hemsk jag låter hör jag men det är så jag tycker.

Hej, slänger in mina egna funderingar i denna diskussion :) ska ska själv föda vårt första barn om tre månader (<3).

Jag är 29 år och fick min barnlängtan för exakt 3 år sedan. Har aldrig haft det innan och hade låg tolerans mot barnskrik och barnvagnar som blokerade gator, bussar och affärer. Jag var helt enkelt inte intresserad och såg inte charmen i de små liven (som jag tyckte såg likadana ut). Men denna känsla upphörde som sagt tvärt och sedan ett år tillbaka så kan jag inte se någon vits med livet alls om man inte skaffar barn. Allt annat som var viktigt förr; prestera max på jobbet, fester, resor och unna sig saker har helt tappat sin charm hos mig. Kanske är det en mognadsfråga när man haft ett aktivt liv och alla dessa saker inte längre är så speciella eller så är det modersinstinkter som slår till skoningslöst.

Jag har full respekt för att du inte vill ha barn och tycker inte det är något du ska behöva försvara för omgivningen. Det är ditt och ingen annans val. Däremot så hoppas jag innerligt inte att din barnlängtan dyker upp och slår till med buller och bång år framöver då det kan vara för sent eller medföra stora svårigheter att bli gravid överhuvudtaget. De personer jag mött som är ofrivilligt barnlösa bär på en otroligt livssorg, och det är verkligen ingen situation som man önskar någon.