• Anonym (mamma­materi­al?)
    Äldre 9 Jul 00:04
    2873 visningar
    11 svar
    11
    2873

    Tveksamheter gällande föräldraskap

    För första gången väljer jag att vara anonym här, hoppas att ni kan ha överseende med det.

    Min älskade make och jag närmar oss vår första bröllopsdag. Mycket har hänt det senaste året - vi har båda avslutat våra studier och landat våra drömjobb (stressigt, men oförskämt roligt), håller som bäst på att renovera en större lägenhet som vi flyttar in i om ca en månad, ja, och gift oss då - och trots ganska höga stressnivåer rent allmänt så är vi lyckligare och mer förälskade i varandra än vi någonsin varit hittills under våra 7 år tillsammans. Och då skulle jag ändå säga att vi varit väldigt lyckliga och kära i stort sett hela tiden.

    Så till problemet. Vi har länge talat om barn. Jag var tveksam till om jag överhuvudtaget kunde tänka mig att bli förälder innan vi träffades, men min man har alltid velat ha barn och jag har sedan vi träffats stundtals längtat mycket efter att uppleva det äventyret med honom. Nu när allt annat fallit på plats och vi båda närmar oss 30 känns det som att det skulle vara ett ypperligt tillfälle att försöka göra slag i saken. Min p-stav ska bytas i september och jag har nog tänkt att det är dags att ta ut den då ända sedan jag bytte förra gången (för tre år sedan). Men ju mer det närmar sig desto mer rädd blir jag vid tanken på barn.

    Jag kanske inte alls kommer att bli en bra förälder! Jag älskar min karriär och vill egentligen inte ge upp någonting av det jag har i livet - den nyförvärvade ekonomiska frihet som två heltidslöner innebär, ett välstädat hem, friheten att kunna resa och ge sig ut på kulturella upptäckter, möjligheten att diskutera intressanta saker med människor jag älskar utan över ett glas vin utan att bli avbruten av barnaskri, friheten att kunna ägna mig helhjärtat åt mitt jobb i intensiva perioder. Men framförallt oroar jag mig över vårt förhållande. Vi har det så fantastitskt tillsammans. Min partner är min bästa vän, otrolig i sängen, rolig, spännande och upphör aldrig att fascinera mig intelektuellt sätt. Allt det sätts ju på spel om vi ger oss in i 20 år av barnavård. Är risken värd det?

    Hur resonerar ni? Jag är helt lamslagen, för jag tror att jag kommer ångra mig om jag aldrig upplever föräldraskapet. Dessutom vet jag att det är vad min make vill och alltid har längtat efter och jag vill inte neka honom det. Men jag vill inte riskera vårt förhållande, min karriär - ja, allt jag arbetat så hårt för att bygga upp det senaste decenniet. Är det bara kalla fötter, eller är det faktum att jag ens tänker så här ett tecken på att jag inte borde skaffa barn överhuvudtaget?

  • Svar på tråden Tveksamheter gällande föräldraskap
  • Äldre 9 Jul 00:33
    #1
    Anonym (mammamaterial?) skrev 2013-07-09 00:04:54 följande:
    Är det bara kalla fötter, eller är det faktum att jag ens tänker så här ett tecken på att jag inte borde skaffa barn överhuvudtaget?
    Vet du vad; det finns gott om folk därute som faktiskt verkligen inte borde (få) bli föräldrar. (Men som tyvärr ofta blir det, ändå, inte sällan flera flera gånger dessutom). Jag påstår att en sak  de sällan gör, är att ställa sig just den här självkritiska frågan. Så, bara att du ens gör det, tycker jag egentligen precis tvärtom talar för att du antagligen skulle bli en alldeles utmärkt förälder. Bla för att du tar ditt liv och vad du företar dig på allvar och att du inser att en ny familjemedlem skulle innebära förändringar.

    Visst ställs livet till stor del på ända när man blir förälder, och visst hör man småbarnsföräldrar skrika rakt ut i längtan efter ett sammanhängande vuxet samtal, en egen stund med en väninnna, eller bara att få skita ifred utan att någon drar i handtaget och gnäller mammaaaa...

    MEN det är stor skillnad på att inse att det blir en del tuffa stunder och en period i livet då man kanske får ställa sina egna behov åt sidan, och på att få för sig att livet är avslutat, karriären död och arr det hela skulle röra sig om 20 år.

    Småbarnstiden, med vård av sjuka barn, störd nattsöm, amning och hela den biten ÄR ofta eller åtmistone någon period ganska påfrestande. Men hallå-jag har GOTT om välbärgade vänner med lysande karriärer, välbetalda arbteten som de lägger sin själ i och de reser för fullt-med sina barn och utan dem. De har chefspositioner och de tar sig parweekends, äter gott och njuter av vänners sällskap-livet slutar inte, och även om det kanske kostar en del i energi och tid, pengar och insats och engagemang, så vågar jag påstå att de allra flesta föräldrar intygar att det på det stora hela är på pluskontot i livet att ha barnen man fått. Delar ni på föräldraledigheten så är det en mycket mycket kort del av era yrkesliv ni är hemma och det som återstår för er som par, är att kunna kompromissa när det kommer till sådant som VAB och alla vardagsrutiner som ni behöver få att funka. Det klarar ni väl, om ni har en sådan bra grund att stå på?
    Och vet du-tiden tills de där barnen klarar sig rätt bra själva går rätt fort, och svisch så står ni där och har all tid i världen att jobba som galningar om ni vill.

    Om det ändå skulle vara så att du innerst inne inte vill ha barn, utan egentligen bara vll göra din man till viljes, kan bara du själv luska reda på-men det låter ju som att du tycker det vore rätt spännande ändå? Men för det här äventyret måste du göra något de flesta idag är rätt ovana och obekväma med: släppa kontrollen och åka med på resan-samtidigt som du inser att du kommer att axla ditt största ansvar någonsin. Den tanken får det att gå runt för de flesta någon gång under tiden Före Barnen-och det ser jag som både naturligt och rätt mycket ett bevis på att man reflekterar över sin tillvaro.

    Lycka till med funderingarna och äventyret!

    Nu vill min son att jag ska komma och lägga mig. Han är tolv, har sommarlov och är med sina fräknar på näsan sol och sommar i mitt liv. Det gör mig inget att säga godnatt till BT och gå till honom. När som helst nu kommer han inte längre att fråga efter mig inann han lägger sig. Jag vill ta vara på tiden.
    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • Äldre 9 Jul 00:43
    #2

    Ni kan ju annars vänta nåt / några år och njuta av det ni har nu, om ni kämpat hårt för att uppnå det och så. Är i liknande situation nu (fast utan barntankarna). Om ni redan har ett bra förhållande och är så bra partners för varann tror jag inte ett barn kommer "förstöra" det utan det är ju bra att ha en bra grund. Blir mer orolig när par ska rädda sitt förhållande genom att skaffa barn. 

  • Anonym
    Äldre 9 Jul 01:23
    #3

    Jag instämmer med passionsblomman. Livet tar inte slut! Det får bara fler facetter, både ljusa och mörka. Man upptäcker nya sidor hos sig själv, sin partner och hos omgivningen, man finner nya vänner, men man är fortfarande samma person som innan. Att ni har en bra relation är en fantastisk förutsättning och karriären tar inte slut den heller. Däremot har jag blivit betydligt effektivare på jobbet, att vänta på inspiration för något finns inte längre... De flesta andra man träffar på i jobb och i livet har ju barn själva och är fantastiskt förstående när man måste vabba eller hämta på förskolan. Sen är ju barnen man får inga ufon, de kommer likna dig och din man till sätt och lynne och är en del av er familj. Man blir en bra mamma till sina egna barn, redan efter 5 minuter är du och din man de som kan ert barn bäst! Mina barn är mina favoritpersoner att umgås med och även om man är trött ibland ger de mycket energi också. De blir mer och mer självständiga för var dag som går dessutom, 20 år av barnavård är nog för extrema curlingföräldrar...  Sen är det stundtals tufft, som kvinna är man oftast den som tar största smällen, men du verkar inte ha några rosenskimrande illusioner att ta hål på. Om du vill ha barn är det nog klokt att ta steget, fertiliteten sjunker ju tyvärr. Någon tidpunkt när alla tvivel försvinner tror jag inte finns. Med min första graviditet var jag helt skräckslagen, trots att jag på pappret hade allt, jobb, sambo, lägenhet och dessutom gått och blivit gravid... Min sambo reagerade likadant och funderade på om vi inte borde göra abort och försöka igen om ett år. Barnmorskan berättade att det inte är ovanligt, folk kan ha försökt i flera år, genomgått hormonbehandlingar, IVF och ändå bli skräckslagna när det väl är faktum. Nu har vi tre barn och känner lite sorg över att det nog inte blir fler. Känslan av att få en alldeles ny, komplett liten människa och personlighet som genast blir en stor del av ens liv är svår att förklara, men den liknar inget annat.

  • Anonym (Ånges­t)
    Äldre 9 Jul 09:14
    #4

    Min första tanke är att allt det där fantastiska ni har kanske går åt pipsvängen om du väljer att sätta ner foten och säga att du inte vill skaffa barn? Du säger att det är något han drömmer om, vill du krossa hans drömmar? Det kanske kan förstöra ert förhållande. Självklart måste du också känna att du vill ha barn, men det verkar ju som att du faktiskt funderar på det, så jag skulle säga: Kör på!

    Fick själv precis beskedet att jag kanske inte kan få barn och borde skaffa det så fort som möjligt, och den chocken var inte att leka med. Jag är ung, mitt i en utbildning och min sambo och jag har ju massor av saker vi vill göra innan vi skaffar barn om några år, inte nu.. Har en otrolig ångest över allt från hur vi ska göra, till hur jag ska kunna slutföra min utbildning, som gjorts om från och med hösten, till hur vi ska få ekonomin att gå ihop och om jag ens vill bli mamma.. alla mina kompisar är ju bättre på barn än jag.. samtidigt vill jag bli mamma.

    Det finns alltid frågor, alltid ångest, men när du väl har barnet så måste allt lösa sig, och det är som många säger.. även om det är kämpigt ibland så får man så mycket tillbaka också!!

  • Anonym (Samma här)
    Äldre 9 Jul 16:05
    #5

    Åh herregud vad jag känner igen mig i dig. Sitter i precis samma "situation" och känner mig delad inför föräldraskap. Vill, men ändå inte - tänk om jag ångrar mig?

    Jag kan verkligen inte förstå känslan av att vara förälder. Det kanske låter krasst och konstigt - en del bara föds till att bli föräldrar och vet att det är vad de vill från början - men jag har aldrig känt så.

    Det finns inga perfekta föräldrar och man vet aldrig hur ett barn hade velat blivit uppfostrat eller om man kunnat göra det bättre - man kan bara göra sitt bästa och så länge man inte gör illa barnet så kan ingen klandra dig eller anklaga dig för att vara en dålig förälder - då är de dåliga människor.

    Jag har alltid tänkt att "rätt tidpunkt kommer", men jag tror inte att det stämmer i mitt fall, utan jag måste nog bara bestämma mig och satsa. Det var likadant för min syster som va 33 när hon fick sin första - hon sa att rätt tidpunkt aldrig kom för henne och avrådde mig från att vänta som hon gjort.

    Men jag tror ändå att det är bättre att ångra det man gjorde än det man inte gjorde.

    Det är nog riktigt ångest att sakna något som man aldrig gjorde - och vi har ju trots allt många arbetsår kvar som vi kan ägna åt karriär.

  • anothe­rplace
    Äldre 9 Jul 21:03
    #6

    Finns många som skaffar barn väldigt lättvindigt, och som kanske inte borde ha barn!När jag blev oplanerat gravid förra året med min m2b så hade jag exakt samma tankeställare, trots att jag gärna ville ha barn, men blev skit rädd och resonerade en hel del med mig själv och andra! Att tänka så som du gör visar ju bara på att du är medveten om att det inte är en lek att skaffa barn och att det kommer bli tufft med,Jag tänker fortfarande på om jag är en bra förälder och om jag/vi kommer kunna uppfostra våran son så att han blir den bästa person han kan bli! nu är han ju bara 6 mån gammal och när folk frågar om vi ska ha fler får jag panik igen haha, ska man det,, tänk om vi inte klarar av att ge sonen nu en tillräckligt bra uppfostran, Iallafall, när jag var gravid så var jag med i föräldrar forum och det är tydligen vanligt att tänka så som du gör, det visar på mognad och förståelse vad ett barn innebär, jag tror du har kalla fötter, för när barnet väl har kommit så är det jobbigt vissa stunder, men livet tar inte slut för det, karriär finns kvar och ni är ju två så självklart komer du kunna dricka vin med vänner, kanske inte så ofta men förmodligen kommer du inte vilja det då heller ;)Allt har sin tid och skaffar man barn så växer man in i rollen, jag gör mitt bästa för att uppfostra ett barn som ska respektera sin omvärld och bli en bra människa, resultatet tar åratal att få se, men till dess kommer jag älska honom och njuta av varje sekund, för tiden gr för fort med de små! (vet inte om du fick några klartecken) men jag hade samma tankar som dig! men i dagsläget skulle jag aldrig någonsin byta bort mitt liv med sonen! all kärlke han ger mig och m2b, all glädje han sprider! ett leende av honom om dagen varit skit så är allt perfekt igen! ville bara säga att jag upplevde det med, ångesten och paniken om jag skulle klara det, men jag, sambo och sonen lär oss ihop :)Lycka till oavsett och hoppas min text inte förvirrade mer, / en virrpanna :P             

  • Äldre 11 Jul 16:45
    #7

    Jag vet inte hur jag blir som mamma men jag längtar så mycket efter min lilla bebis i magen :) livet kommer att ta en ny vändning och jag vet inte hur den nya situationen blir. Jag har också en bra relation, en fin karriär med möjligheter och mycket resor bakom mig... men jag betvivlar att det är de sena kvällarna på kontoret jag kommer minnas på ålderns höst, eller alla trevliga middagar med vänner (som oavsett hur roliga de är ändå avlöser varandra hela tiden).. nej jag tror mitt starkaste minne kommer bli mitt barn. Och som sagt, livet tar ju inte slut där, det kommer bara att förändras. Men är du jätteosäker tycker jag du ska vänta något eller några år till och verkligen ta till vara på din tillvaro så att du inte upplever någon form av bitterhet längre fram.

  • Äldre 11 Jul 20:40
    #8

    Om det är relationen du oroar dig för så får du nog också fundera på vad som händer i ett förhållande där den ena längtar mycket efter barn och den andra håller emot.

    Jag har nu en liten dotter, hon är knappt 9 månader och hon kom till oss sent i våra liv, jag är 38 o maken över 40. Han var alltid mycket mer säker än jag på att han ville ha barn och jag fick ju ställa frågan till oss båda om hur viktigt det var, jämfört med alternativen, och också tydliggöra att jag inte kunde lova barn (särskilt inte ju längre vi väntade), men jag kunde lova seriösa försök. Det jag mer än allt annat ville undvika var att han ville vänta till senare och skulle komma på när jag var för gammal att barnlängtan var viktigare än förhållandet.

    Jag är fortfarande inte tokkär i barn som koncept, men min bebis är jag sanslöst kär i. Hur livet skulle vara utan henne vill jag inte ens tänka på. Men visst har mycket ändrats, jag säger inte att det är bättre eller sämre, bara att det är annolrunda, med henne i våra liv. 

  • Anonym (bekan­t)
    Äldre 14 Jul 19:06
    #9

    känns bekant de där. mina känslor har gått i vågor. i början av vårt förhållande ville jag definitivt ha barn, sen inte.. sen ja, och nu är jag i en dalgång igen. min karl är väl inte så där jättesugen på barn han heller. kanske därför jag velar så mycket? men jag känner igen tankarna du har. liksom, tar livet slut sen? man kan nästan aldrig bara spontangöra nåt, tvärt fara någonstans utan man måste planera lite. ofta hör man hur föräldrar sover dåligt och blir frustrerad på barnen som inte lyssnar etc etc. vill ajg ha det? en del av mig vill det. men en del itne. är rädd att jag ångrar mig(att ja skaffa ELLER inte) eller blir en dålig föräldrar för att det blev för tufft för mig. trots att jag har min (flörhoppningsvis då man) som hjälper  mig.. ja mena jag vet en del som gått ifrån varandra bara något år efter att de skaffat barn.. vill jag riskera att det händer? 

    visst det kan vara för att de hade problem innan och försökte lappa ihop det med barn, men ändå?

    som sagt, min karl är inte jättesugen på barn, men det har gått ifrån att aldrig vilja ha till att ett vore ju trevligt. men jag velar.. och det tycker jag är jobbigt. 

    ne det är många tankar. och jag är inte ensam det vet ja. hört talas en del som längtat och försökt så länge, och så när det väl händer.. blir dom jätterädd och chockad o.s.v. men det gick ju såklart över efter någon dag eller tre. 
     

  • CoG
    Äldre 14 Jul 19:50
    #10

    Det låter på dig som att barnen sätter stopp för precis allt som du värdesätter i livet.
    Men det är bara första tiden, första småbarnsåren som kanske blir mest intensivt på det sättet.
    Det är mycket mat och sovtider och en del småbarn är mer krävande än andra.

    Men dom mår inte dåligt av att föräldrarna får egentid ibland för en resa, en kväll på tu man hand.
    Man kan bjuda hem folk över ett glas vin osv.

    Alla kanske inte är den typen av människor som vill ha barn mer än allt annat.
    Ska man sätta ett barn till världen så måste man ju vara inställd på att barnet är prio ett ett bra tag framöver.
    Och det verkar du ju ha koll på.

    Kanske är det inte dags riktigt än, se till att resa lite mer, använd pengarna till annat ett tag till så att du vet att du verkligen gjort det nu när ni kan.

  • Anonym (enlig­t mig)
    Äldre 14 Jul 22:25
    #11

    Jag ville egentligen inte ha barn men kom efter mycket funderande fram till att jag nog i slutändan ändå ville prova och inte utesluta något som jag egentligen inte visste vad det var. Under graviditeten så tog jag fasta på att i princip alla som skaffar barn har två stycken - dvs de tyckte det var värt att göra om det. Och fast jag verkligen inte är en barnkär person så är jag så glad att min sambo propsade på. Att ha ett barn berikar verkligen mitt liv på alla sätt och vis och skänker så mycket glädje! Jag gjorde däremot valet att börja jobba halvtid efter 6 veckor och det passade mig, min man och vårt barn jättebra. Vi kunde båda fortsätta våra karriärer och få lite vuxentid och samtidigt vara hemma lite längre med vårt barn. Sedan har vi haft turen att få ett lättsamt barn som sover bra så oftast är vi sist kvar när vi är bortbjudna eftersom vårt barn klarar av att somna gott varsomhelst. Vårt förhållande har alltid varit bra men jag skulle nog vilja säga snudd på ännu bättre efter att vi delat den fantastiska erfarenheten med barn. Sedan så är de inte små hela tiden utan det lättar och förändras allt eftersom...

Svar på tråden Tveksamheter gällande föräldraskap