Vet du vad; det finns gott om folk därute som faktiskt verkligen inte borde (få) bli föräldrar. (Men som tyvärr ofta blir det, ändå, inte sällan flera flera gånger dessutom). Jag påstår att en sak  de sällan gör, är att ställa sig just den här självkritiska frågan. Så, bara att du ens gör det, tycker jag egentligen precis tvärtom talar för att du antagligen skulle bli en alldeles utmärkt förälder. Bla för att du tar ditt liv och vad du företar dig på allvar och att du inser att en ny familjemedlem skulle innebära förändringar.

Visst ställs livet till stor del på ända när man blir förälder, och visst hör man småbarnsföräldrar skrika rakt ut i längtan efter ett sammanhängande vuxet samtal, en egen stund med en väninnna, eller bara att få skita ifred utan att någon drar i handtaget och gnäller mammaaaa...

MEN det är stor skillnad på att inse att det blir en del tuffa stunder och en period i livet då man kanske får ställa sina egna behov åt sidan, och på att få för sig att livet är avslutat, karriären död och arr det hela skulle röra sig om 20 år.

Småbarnstiden, med vård av sjuka barn, störd nattsöm, amning och hela den biten ÄR ofta eller åtmistone någon period ganska påfrestande. Men hallå-jag har GOTT om välbärgade vänner med lysande karriärer, välbetalda arbteten som de lägger sin själ i och de reser för fullt-med sina barn och utan dem. De har chefspositioner och de tar sig parweekends, äter gott och njuter av vänners sällskap-livet slutar inte, och även om det kanske kostar en del i energi och tid, pengar och insats och engagemang, så vågar jag påstå att de allra flesta föräldrar intygar att det på det stora hela är på pluskontot i livet att ha barnen man fått. Delar ni på föräldraledigheten så är det en mycket mycket kort del av era yrkesliv ni är hemma och det som återstår för er som par, är att kunna kompromissa när det kommer till sådant som VAB och alla vardagsrutiner som ni behöver få att funka. Det klarar ni väl, om ni har en sådan bra grund att stå på?
Och vet du-tiden tills de där barnen klarar sig rätt bra själva går rätt fort, och svisch så står ni där och har all tid i världen att jobba som galningar om ni vill.

Om det ändå skulle vara så att du innerst inne inte vill ha barn, utan egentligen bara vll göra din man till viljes, kan bara du själv luska reda på-men det låter ju som att du tycker det vore rätt spännande ändå? Men för det här äventyret måste du göra något de flesta idag är rätt ovana och obekväma med: släppa kontrollen och åka med på resan-samtidigt som du inser att du kommer att axla ditt största ansvar någonsin. Den tanken får det att gå runt för de flesta någon gång under tiden Före Barnen-och det ser jag som både naturligt och rätt mycket ett bevis på att man reflekterar över sin tillvaro.

Lycka till med funderingarna och äventyret!

Nu vill min son att jag ska komma och lägga mig. Han är tolv, har sommarlov och är med sina fräknar på näsan sol och sommar i mitt liv. Det gör mig inget att säga godnatt till BT och gå till honom. När som helst nu kommer han inte längre att fråga efter mig inann han lägger sig. Jag vill ta vara på tiden.