Tveksamheter gällande föräldraskap

Jag instämmer med passionsblomman. Livet tar inte slut! Det får bara fler facetter, både ljusa och mörka. Man upptäcker nya sidor hos sig själv, sin partner och hos omgivningen, man finner nya vänner, men man är fortfarande samma person som innan. Att ni har en bra relation är en fantastisk förutsättning och karriären tar inte slut den heller. Däremot har jag blivit betydligt effektivare på jobbet, att vänta på inspiration för något finns inte längre... De flesta andra man träffar på i jobb och i livet har ju barn själva och är fantastiskt förstående när man måste vabba eller hämta på förskolan. Sen är ju barnen man får inga ufon, de kommer likna dig och din man till sätt och lynne och är en del av er familj. Man blir en bra mamma till sina egna barn, redan efter 5 minuter är du och din man de som kan ert barn bäst! Mina barn är mina favoritpersoner att umgås med och även om man är trött ibland ger de mycket energi också. De blir mer och mer självständiga för var dag som går dessutom, 20 år av barnavård är nog för extrema curlingföräldrar...  Sen är det stundtals tufft, som kvinna är man oftast den som tar största smällen, men du verkar inte ha några rosenskimrande illusioner att ta hål på. Om du vill ha barn är det nog klokt att ta steget, fertiliteten sjunker ju tyvärr. Någon tidpunkt när alla tvivel försvinner tror jag inte finns. Med min första graviditet var jag helt skräckslagen, trots att jag på pappret hade allt, jobb, sambo, lägenhet och dessutom gått och blivit gravid... Min sambo reagerade likadant och funderade på om vi inte borde göra abort och försöka igen om ett år. Barnmorskan berättade att det inte är ovanligt, folk kan ha försökt i flera år, genomgått hormonbehandlingar, IVF och ändå bli skräckslagna när det väl är faktum. Nu har vi tre barn och känner lite sorg över att det nog inte blir fler. Känslan av att få en alldeles ny, komplett liten människa och personlighet som genast blir en stor del av ens liv är svår att förklara, men den liknar inget annat.