Tveksamheter gällande föräldraskap

För första gången väljer jag att vara anonym här, hoppas att ni kan ha överseende med det.

Min älskade make och jag närmar oss vår första bröllopsdag. Mycket har hänt det senaste året - vi har båda avslutat våra studier och landat våra drömjobb (stressigt, men oförskämt roligt), håller som bäst på att renovera en större lägenhet som vi flyttar in i om ca en månad, ja, och gift oss då - och trots ganska höga stressnivåer rent allmänt så är vi lyckligare och mer förälskade i varandra än vi någonsin varit hittills under våra 7 år tillsammans. Och då skulle jag ändå säga att vi varit väldigt lyckliga och kära i stort sett hela tiden.

Så till problemet. Vi har länge talat om barn. Jag var tveksam till om jag överhuvudtaget kunde tänka mig att bli förälder innan vi träffades, men min man har alltid velat ha barn och jag har sedan vi träffats stundtals längtat mycket efter att uppleva det äventyret med honom. Nu när allt annat fallit på plats och vi båda närmar oss 30 känns det som att det skulle vara ett ypperligt tillfälle att försöka göra slag i saken. Min p-stav ska bytas i september och jag har nog tänkt att det är dags att ta ut den då ända sedan jag bytte förra gången (för tre år sedan). Men ju mer det närmar sig desto mer rädd blir jag vid tanken på barn.

Jag kanske inte alls kommer att bli en bra förälder! Jag älskar min karriär och vill egentligen inte ge upp någonting av det jag har i livet - den nyförvärvade ekonomiska frihet som två heltidslöner innebär, ett välstädat hem, friheten att kunna resa och ge sig ut på kulturella upptäckter, möjligheten att diskutera intressanta saker med människor jag älskar utan över ett glas vin utan att bli avbruten av barnaskri, friheten att kunna ägna mig helhjärtat åt mitt jobb i intensiva perioder. Men framförallt oroar jag mig över vårt förhållande. Vi har det så fantastitskt tillsammans. Min partner är min bästa vän, otrolig i sängen, rolig, spännande och upphör aldrig att fascinera mig intelektuellt sätt. Allt det sätts ju på spel om vi ger oss in i 20 år av barnavård. Är risken värd det?

Hur resonerar ni? Jag är helt lamslagen, för jag tror att jag kommer ångra mig om jag aldrig upplever föräldraskapet. Dessutom vet jag att det är vad min make vill och alltid har längtat efter och jag vill inte neka honom det. Men jag vill inte riskera vårt förhållande, min karriär - ja, allt jag arbetat så hårt för att bygga upp det senaste decenniet. Är det bara kalla fötter, eller är det faktum att jag ens tänker så här ett tecken på att jag inte borde skaffa barn överhuvudtaget?