Varför friar han inte :(

Ja, vi har det som krävs finansiellt...får helt enkelt bara vänta blir inte lättare utav denna fenomenala hemsidan :) sitter titt som tätt och läser forum och ÄLSKAR att titta i alla bildtrådar på ringar, klänningar, inbjudan och ect...får bara hoppas att jag en dag får bidra till lite bilder

Tack alla för era råd och för uppmuntran. Ska lägga det här med bröllop åt sidan ett tag och bara leva i "nuet" så får ett frieri komma när det kommer helt enkelt

Önskar er alla härinne-gifta och ogifta-en fortsatt trevlig vecka och massor utav kärlek!!!

"Jag friade för 1,5 år sen, det gick åt fanders... han sa nej, men å andra sidan hade vi ett bra samtal om varför han sa nej. Vi har jobbat på sen dess och jag har tagit upp frågan igen, eller snarare påtalat det för honom att tiden går osv. Han blir skogstokig på mig då.

Han säger att varje gång jag nämner det så skjuter jag upp det hela med ytterligare en vecka. Jag blir såklart ledsen av att höra det."

"Mitt tips till dig är att fortsätta vänta, även om det tar x antal år till. Skaffa dock inte barn eller hus med honom eller så, säg bara kort att det där är inte aktuellt innan vi bestämt att vi ska gifta oss. Du behöver inte förklara mer eller prata med honom mer om det. En dag friar de."

Jag blir tokig på när jag hör killar som tar en sådan makt i sådana här situationer.

Man får inte ta upp frågan för då sjuter an upp det, utan man ska bara låta tiden gå så att han kan ta upp det när han vill OM han nu ens gör det.

Hur ska man då kolla vart man är vad gäller förlovning/ äktenskap?

Jag tycker att det är väldigt fult gjort. Speciellt när man inte vill ha barn innan det blir äktenskap. Är det meningen att han ska styra det också? Som sagt så har vi kvinnor lite av en tidspress vad gäller att kunna skaffa barn. Ska mannen verkligen få ställa sig till doms över om det blir några barn överhuvudtaget? Eller tvinga fram barn innan äktenskapet (vilket var den ursprungliga överrenskommelsen) för att kvinnan börjar närma sig 35 års ålder, då fertiliteten går ner med dryga 50%!

Stormhelen, jag kan bara halla med dig om det du sager ovan. Det ar verkligen inte rattvist och jag tycker det ar ett ganska fult makt-spel. "Det blir nar jag vill, eller kanske inte alls". 

Ja, jag håller med er fullt ut också. Det är inget jag egentligen tycker om och vår relation är inte sån till vardags som väl är. Jag vill inte att han ska ha den "makten" över oss på det sätt han har idag, men det ÄR ändå så att jag inte kan tvinga honom in i äktenskap och barn. Och jag får ju bara lita på honom när han säger att det kommer. Jag tror honom faktiskt. Sen är jag också otålig som sjutton och hoppas hela tiden... Men jag har försökt på alla vis att förklara för honom det här med tidsaspekten och allt, och han säger att han förstår, men inget händer. Jag har ju tagit det här steget längre i mina tankar och känner att "Okej, han bestämmer denna delen (tyvärr) men det är jag själv som avgör om jag vill leva med honom oavsett vad det innebär". Och det har jag kommit fram till att jag hellre är med honom än utan honom och börjar om med att leta efter nån annan osv osv. Är det nu så mot förmodan att han verkligen aldrig friar så är det ju så. Då blir det inga barn och jag kommer isåfall att omvärdera vår relation. Men vi är inte där ännu. Jag tänker mig att det ordnar sig inom kort (1-2 år) och jag uppnår just nu ingenting med att tjata på honom om det.

Men visst, jag håller med er. Tyvärr ser ju inte verkligheten alltid ut som man önskar.

Ärligt talat Jordgubben, så tycker jag han är självisk som går och drar på det. Om ni båda satsat seriöst och nu kommit fram till att det är ni två som gäller, så är det fult av honom att gå och hålla dig på halster. Även om han har planerat ett jättefrieri så får han väl antyda att det kommer att hända snart - inte svamla om att han inte har den rätta känslan än (vad nu DET skulle betyda). Nej, älskar man någon ser man inte med berått mod till att hen är olycklig.

Gloriousgirlgirl: Håller med Stormhelen också. Det var ett fult maktspel och det låter som om han inbillar sig att han kan/ska uppfostra dig. Han gör dig ledsen - med mening - OCH riskerar glatt att du blir barnlös. Då skulle åtminstone jag fundera på om han verkligen är äktenskapsmaterial.

Alla era historier låter faktiskt hjärtskärande. Att få avslag och sen gå runt i ovisshet, litegrann som att han inte vågar satsa eller inte tycker att det är viktigt. Det betyder ju åtminstone att man har olika prioriteter i relationen. Om man nu vill vara gift så vill man det, och för mig personligen är det ganska viktigt. Det är väl fult att ställa ultimatum, och barnligt, men samtidigt är det inte kul att gå runt och vänta på något som kanske inte kommer föränn man inte bryr sig längre. Det kan vara värt att klargöra exakt hur viktigt det är för en, och att man inte känner att relationen är att satsa på om han inte vill ha lite jävlaranamma och komma vidare med det hela. Lycka till!

Hade det varit jag hade jag i den åldern ställt ett ultimatum (tyvärr) med tidsfrist, dvs om ett år börjar vi antingen försöka skaffa barn eller går skilda vägar (ni verkar ju ha varit i hop ett tag). Då har han ju faktiskt ett år på sig att fundera kring detta och passa på att göra saker han tror han annars missat. Jag kan bara prata utifrån mig själv men jag hade aldrig kunnat förlåta om jag missade den delen av livet p g a att han vägrar bli vuxen.

Vet inte bara min egna teori men tror inte bröllop är lika viktigt för oss killar som för er tjejer, vi drömmer inte om det perfekta, romantiska bröllopet som ni gör. Utan är nog mer praktiskt lagda på gott och ont :)

Har du satt dig ner och i lugn och ro diskuterat hur du känner inför bröllop, hur viktigt det känns för dig? Vi killar är inga tankeläsare och om du inte är jättetydlig med vad du känner och tänker så missar vi tyvärr den infon.

Han kanske dessutom i sin tur tänker på kostnaden och sådant runt omkring och tycker att det är bättre att vänta. ibland är vi människor inte världsmästare på kommunicera alltid utan vi tror att den andre fattar utan att vi egentligen riktigt förklarat. Finns ett bra onlinetest om du vill testa din relation, det är riktigt bra: www.lovetestnow.com

Det är upp till var och en att skaffa sig den relationen man vill ha. Min sambo friade efter 3 år ihop för att han VILL gifta sig med mig. Samtidigt så kan jag ge mig själv en klapp på axeln som hittat denna underbara man.

Vill man ha en relation med en romatisk, kärleksfull man som har likadana framtidsdrömmar och värderingar som en själv så får man skaffa det!

Om romantik och gemensamma planer inte är så viktiga så väljer man en annan relation.

För handen på hjärtar: hur många kvinnor har inte stannat för länge i fel relationer av lathet, ekonomi, ålder eller inbillad kärlek?

Om mannen inte vill gifta sig o ha barn så ska man inte tvinga honom! Det slutar sällan bra för ens framtida relation och barn! Dessutom, vem vill ha ett frieri av en man som egentligen INTE vill gifta sig??

Det är inte mannens fel att han är som han är!

Det är kvinnan som får leta upp en bättre och manligare man :)!! Så ut och leta! Drömprinsen finns!!

Det känns som en så osäker situation framförallt när man som kvinna passerat 30 och vet att man vill ha barn någon dag att bara sitta och vänta och låta tiden ticka på.

Ett år blir två, blir fyra etc. och sedan kanske det tom är försent för barn.

Jag tycker att man någon gång måste fråga sig själv vad som är de högsta prioriteringarna i ens liv, vill man gärna ha barn?

Hur skulle det kännas om man bestämde sig för att välja mannen med villkoret att det inte blir några barn och sedan tar det slut några år senare?

Då har man plötsligt ingen chans att "börja om", skulle man förälska sig igen så finns inte längre barnalternativet även om man då skulle ha ändrat sig.

Det bittra är ju att i ett hypotetiskt förhållande (jämnåriga) där mannen skjuter på äktenskap tills kvinnan är 35 och det sedan tar slut så har man ju minst sagt tidsnöd med att hitta en ny partner och börja försöka, medans mannen har god tid på sig.

Bittra sanningen är ju också att fertiliteten egentligen är bättre innan 30 och att det inte finns ngr garantier för att det tar direkt även om allt är okej. Man får väl försöka ett år själva innan man ens får hjälp? och sen går tiden fort när tester, undersökningar och försök ska göras, framförallt om man tänkt sig flera barn.

Det är förvånande många kvinnor som inte vet så mycket om fertilitet och åldersberoende och jag gissar att män har ännu sämre koll och en del av dessa som skjuter på familjebildandet kanske helt enkelt skulle behöva en liten hint på kylskåpet?