Varför friar han inte :(

Har frågat upprepade gånger när han tror att han kommer vilja, men han säger att
det är en känsla som han bara kommer att få en dag.

Jag hoppas att ingen tar illa upp nu. Detta ar inte en kritik om dig, din sambo eller nagon annan heller. Men det ar pga sadana, i mitt tycke, sjalviska och barnsliga attityder hos killar som jag tycker att tjejer kanske ska markera lite tydligare vad dom vill med livet och forhallandet innan man flyttar ihop, och definitivt innan man skaffar barn. (Jag vet att ni inte har nagra barn an). Jag vet inte hur manga ganger jag har last om tjejer som har varit forlovade i tio ar och nu ar inte killen 'redo' trots barn och hus. Killen har ju redan fatt allting han ville ha, det finns kanske ingen anledning att gifta sig da. (Jag tror att manga killar ser giftermal som en markering att 'familjelivet' borjar. Och om han redan har en familj med allt vad det innebar sa behover han ju inte gifta sig. Detta verkar valdigt vanligt i Sverige).

Nu ar det ju inte sa illa i ditt fall, men jag tycker du ska gora det tydligt vad du vill genom att markera det pa nagot satt, sa det inte kan missuppfattas. Varje gang han tar upp framtiden eller barn sa skulle jag saga nagot som: 'Ja men vi ar ju inte ens forlovade an, sa det kanske ar lite forhastat att prata om barn / pensionen / etc. redan.'

Jag vet att det ar manga som kommer tycka jag later helt forlegad nu, tjejer som sjalva har friat, eller som har barn utan att vara gifta. Jag har inga asikter om hur dom gar till vaga. Man maste folja sitt eget hjarta och sina egna varderingar. Men om man nu ar den tjejen som tycker det ar jatteviktigt att gifta sig, och jatteviktigt att killen friar, da tycker jag att man ska forsoka visa killen att man inte tanker ga och vanta hur lange som helst pa nagon kansla han kanske kommer att fa en dag. Jag tycker faktiskt att det ar helt OK att saga 'inga mer framtidsplaner forran vi ar forlovade / gifta'. Jag tror inte att en kille som ar inne pa samma bana som du kommer att reagera negativt pa detta, utan se det som att du ar arlig och har principer. Min fastman hade inga som helst problem med denna installningen, han respekterade det till 100% (fast han ar inte svensk, det kanske har nagot med saken att gora).

Lycka till! Det kommer sakert att ordna sig och kanske planerar han redan nagot. Han har nog bara inte fattat att du vill ha forlovning nu snarare an om sex manader. Men det ar ju ditt 'ansvar' att kommunciera detta, sa kan han handla darefter! 

Jag är i samma situation som du. Jag drömmer om bröllop jämt och går bara och väntar på att min sambo sen 2 år ska fria. Men han är inte redo. Jag har även friat till honom men han sa då att han vill vara den som friar. Så jag får helt enkelt vänta men det är så svårt.
Han är 30 och jag fyller 28 i år och jag vill som du vara gift innan vi får barn. Just nu är jag student och har 1 år kvar på min utbildning och efter jag får jobb har vi pratat om att börja försöka med barn.

Så jag antar att det enda vi kan göra är att vänta och hoppas på att vår dag kommer snart!
Det blir ännu svårare när alla ens kompisar börjar prata förlovningar med sina killar och man vet hur gärna man själv vill.

Jag är en av dem som har väntat på att bli friad till och har fått barn utan att vara gift... Vi har varit förlovade sedan många år men livet har kommit emellan kan man säga, så det har inte blivit något bröllop än. Däremot har vi två barn och hus och ett liv tillsammans som varit både nöd och lust och allt som ett äktenskap innebär.
Vi har diskuterat den här frågan många gånger. För min sambo är det helt enkelt inte viktigt att gifta sig, han tycker att vi redan visar varandra att vi vill leva ihop. Men han ser så klart de juridiska fördelarna att vara gift när man som sagt redan har barn osv...

Vi har varit på många bröllop under åren och jag kan absolut känna en viss avundsjuka, eller snarare en känsla av "jag vill också". Det har känts som om min sambo inte tycker att jag är "värd" att gifta sig med. Vilket är helt absurt eftersom han har valt att leva med mig så länge och det är också det han själv säger. För honom är inte själva giftermålet det viktigaste. Nu håller vi i alla fall på att planera inför bröllop nästa sommar. Men det har inte blivit något frieri utan något vi gemensamt kommit fram till. Och det lär bli en del kompromisser på vägen, för det ska ju vara bådas dag även om det kanske är viktigast för mig.

Vet inte ritkigt vad jag vill ha sagt med detta... Men det kanske är så att din sambo resonerar ungefär som min, TS, dvs att han tycker att ni har det bra som det är och inte riktigt förstår varför det är så "bråttom" att gifta sig. Fast vem vet, han kanske håller på att planera inför ett frieri?

Kommer nog skriva samma sak som alla andra, (har inte läst alla svaren) fria till honom! =)

Håller med Annamolly. Jag tycker också du skall vara tydlig utan att lägga någon press på honom. Killar har ju ingen direkt biologisk klocka så jag tror de har svårt att förstå den "tidspress" vi tjejer har. Många killar verkar också tro att barn blir till på direkten och många är inte alls insatta i komplikationer som kan inträffa. Upplys honom om situationen på ett sakligt och avslappnat vis. Ett bröllop behöver heller inte vara flådigt á la marängtårta utan ni har frihet att ha det precis som ni vill. Det kan ju vara den biten som skrämmer honom.

Åh det där känner jag verkligen igen... jag är i samma sits som du, fast i mitt fall är jag 32 år och han är 38 år. Inga barn här heller och det blir det inte innan vi är gifta (vilket båda är överens om).

Jag friade för 1,5 år sen, det gick åt fanders... han sa nej, men å andra sidan hade vi ett bra samtal om varför han sa nej. Vi har jobbat på sen dess och jag har tagit upp frågan igen, eller snarare påtalat det för honom att tiden går osv. Han blir skogstokig på mig då. Han säger att varje gång jag nämner det så skjuter jag upp det hela med ytterligare en vecka. Jag blir såklart ledsen av att höra det.

Han menar på att han blir stressad och att han är väl medveten om vad jag vill och att han en dag kommer att fria och vi skaffar barn. Annars skulle han inte vara i relationen med mig. Jag har väl insett i det hela att jag gör bäst i att sluta tänka på det och prata om det med honom. Han vet om riskerna med att vänta (det kanske inte blir barn då) och jag har väl nånstans försökt acceptera det. Jag tycker iofs inte att det är okej att jag ska behöva vänta så värst länge, men men... är hellre med honom än utan honom så det är mitt val i det hela.

Mitt tips till dig är att fortsätta vänta, även om det tar x antal år till. Skaffa dock inte barn eller hus med honom eller så, säg bara kort att det där är inte aktuellt innan vi bestämt att vi ska gifta oss. Du behöver inte förklara mer eller prata med honom mer om det. En dag friar de. Hoppas jag. Verkligen.

Den som väntar på något gott... nämen ärligt talat så känner jag igen mig, håller med dig fullt ut att om man vet vad man vill så varför vänta. Jag var väldigt otålig i början av min o min fästmans relation, vi gick som katten kring het gröt o båda ville men han var rädd o då blev jag rädd o sökte uppärksamhet o kärlek på annat håll o det kändes fel. Till saken hör att vid tidpunkten hade jag precis fått flytta hem igen med mina två barn efter en uppslitande o mardrömslik tragedi då min förra pojkvän misshandlat min son o vi blev båda misstänkta för det. Å under "läkningsperioden" o efter separationen med mitt ex insåg jag o min nuvarande att vi fått strarka känslor för varann o jag ville ha klara besked hur han ville ha det för jag behövde verkligen den tryggheten å stabiliteten o kontrollen över mitt liv efter allt som hänt. Samtidigt var jag som sagt livrädd att lita på någon o han hade ju sitt bagage, riktigt sårad i kärlek osv. Först tog vi det lugnt men sen på min 28-årsdag 2011 förlovade vi oss. Sen gick allt bara framåt! Köpte hus tillsammans året efter alltså i Maj 2012. Nu planerar vi för bröllopet 20 April och tillökning i Maj =). Jag fyller 30 år i augusti och kunde aldrig våga hoppas på att alla mina drömmar skulle slå in tills jag fyllt 30!

Kan tillägga att varken min fästman eller jag har tidigare haft planer på eller kännt att vi velat gifta oss i tidigare relationer men nu känns det så självklart för båda, å ja han är verkligen allt jag drömt om t.o.m en fantastisk pappa!

Jag håller tummarna för er! Jag är så ortroligt lycklig (och livrädd att lyckan ska ta slut :s) O jag unnar alla den lyckan!

Tack igen alla ni som har skrivit! Jag var lite skraj att skapa en tråd, blev medlem igår, för vissa blir så påhoppade negativt, men känns jätte bra att få skriva av sig lite...

Annamolly: Jag var tydlig INNAN vi flyttade ihop om vad jag ville i framtiden. Och det var han också. Vi båda vill äktenskap och ha familj. Inga konstigheter där. Sen tycker jag personligen att det är bra att leva ihop innan man gifter sig och skaffar familj så att vi kan se hur vi går ihop i vardagen. Och det fungerar hur bra som helst! Det jag undrar just nu bara är vad min sambo går och väntar på? Och det kan väl ingen egentligen veta förutom han. När jag frågar, så sägar han bara att det kommer att komma. Att jag ska ha lite tålamod, och att allt det där kommer! Men som sagt, e ju så otålig drömmer om att få tillhöra mannen i mitt liv på alla sett det går att tillhöra någon...är det så konstigt?

Jag tror inte du har nagot att oroa dig for i sa fall. Sadar sa min kille nar han holl pa att fixa en ring ('lita pa mig, ha talamod, etc'). Jag ar jatteglad att jag inte 'stallde till en scen' da for det hade forstort overraskningen. Sannolikt planerar han nagot redan. Har ni det som kravs finansiellt for ett brollop? Annars kanske han haller pa att ta reda pa hur ni kan losa det rent praktiskt. Han kanske inte vill fria utan att ha en realistisk plan.

(Ursakta att jag citerade TS inlagg det var ju helt onodigt. Blir ett onodigt langt inlagg nu. Har en dalig vana! :P)