Ok Panzer på H:s konto igen...
H hade mått rätt så ruttet under lördagen med värkar och allmänt dålig känsla, samt att hon inte känt av den lilla filur som vi idag känner som lilla Elise på ganska lång tid. Vi åker in och man undersöker H och kontaterar att Elise rör på sig och hjärtljuden är normala. Vi skickas hem och värkarna antas vara förvärkar.
Dagen efter mår H fortfarande inget vidare men eftersom vi inte kört detta race förut så beger sig H till jobbet och jobbar 10h, när hon kommer hem så är hon helt färdig och jag har gjort ordning ett bad åt henne och efter det mår hon lite bättre. Vi går och lägger oss 22:30 och somnar ganska snart båda två men 00:30 så vaknar jag av att H skriker "vad fan!? Har jag pissat på mig i sömnen?! och reser sig och går på toaletten. Sömndrucken står jag och muttrar i sovrummet medan jag sliter ur sängkläderna och försöker navigera vår jättebäddmadrass in i det andra badrummet för avspolning. När det är gjort går jag tillbaka till H som sitter på toaletten och gråter och säger att hon tror vattnet gått. Jag står som träffad av blixten och sedan börjar ordergivningen "upp upp och iväg nu ska vi till sjukhuset och fort ska det gå". Kör de 15minuterna det tar till sjukhuset på 5minuter och med andan i halsen kommer vi in på förlossningen. Där divideras fram och tillbaka huruvida vattnet verkligen gått och H läggs i en säng. Bricanyl funkar inte och värkarna kommer allt tätare, drygt två minuter emellan när det är som värst. H får en annan medicin via dropp och värkarna avtar. Vi sover väl 1,5h på sjukhuset när det kommer in en doktor och säger att vi ska till Uppsala pga platsbrits.
H transporteras med ambulans och jag ska komma efter med bilen. Det jag ska göra är att fixa allt vi kan tänkas behöva för en vistelse under en liten tid i Uppsala, lite kläder och så så att vi kan gå igenom de tester som ska göras och med lite tur så kommer man kunna stoppa värkarna och om inte det går så kommer de iaf kunna sakta ned dem så att det tar ett tag till barnet kommer ut.
jag ränner runt som en zombie och köper grejer och åker hem och packar (det var nu jag rapporterade i fel tråd). Hälften av grejerna åker jag ifrån (mina kläder) och någon kamera rodde jag mig inte behöva. Sitter i bilen och huvudet går på autopilot men att jag senare samma dag ska bli pappa har jag ingen aning om.
I Uppsala börjar man testa H med allt möjligt och hon är mycket plågad när jag anländer ca 3h efter henne. Det snackas först om att barnet kan bli kvar i en vecka kanske, sedan några dagar och drygt kl.18 så kommer man in och säger att det blir snitt ikväll eller inatt och senast imorgon. Strax senare än det så säger man att runt 22:00 så kör vi. Chockad och livrädd så sitter jag och håller mig på banan rent mentalt för att hålla H's huvud med i spelet. Hela tiden samma mantra "det här kommer gå jättebra älskling, inga problem vettu" "Julle/Jullan är det go i det här fixar sig utan problem". Invändigt så kände jag bara att jag vill lägga mig på golevt och gråta sönder mig men vad fan hade det gjort för nytta? Nej, huvudet i spelet nu mannen inget annat, var stark för H och lugna och peppa om vartannat.
Vi får spelreglerna klara för oss: Ett snabbt ingrepp, snabba snitt, ut med bäbisen, är allt ok så visar barnmorskan upp bäbisen för H så att hon kan se vad det är. Mitt jobb blir att sitta vid h's huvud och "hjälpa till". Kejsarsnittet dras igång, när H får dropp så blir hon allt mer sressad, jag ser den brutala ångest hon upplever i ögonen på henne, skräcken och paniken av att höra och känna hur hennes kropp skärs upp och det våld läkarna måste använda när livmodern krampar och sluter kring Elise. Hela tiden sitter jag och repeterar mantrat och nsackar allt möjligt skit om mitt jobb, matematik och annat nonsens som jag kan komma på, allt för att lugna H. Det här är det värsta jag varit med om är min tanke, verkligheten hoppar strax upp och klappar till mig och säger:"inte ens nästan grabben".
Det är nämligen så att barnet kommer ut och barnmorskan blåser förbi oss båda, jag ska ta rygg på henne och följa med in i rummet där barnteamet väntar men hon rusar så fort att jag knappt hinner upp ur stolen. "HELVETE!" är den första tanken "barnet lever inte" är den andra. Upp ur stolen då förhelvete din lök! Men kroppen är seg. Kommer in i rummet där teamet jobbar på lilla Elise, det ser inte bra ut. Elise visar inga livstecken alls, inte ett dugg, som en trasdocka så far hennes armar och ben runt när teamet jobbar, in med grejer i halsen, går inte, något är i vägen, fram med en sug och klump efter klump av gul sörja kommer upp ur Elises lilla mun. PANIK. Jag håller ihop, inte strula nu, bara vänta och se. narkosläkaren kommer in och frågar om hon kan säga något till H om barnet och jag säger: "säg att de jobbar på henne, säg att det är en flicka, hon måste få veta". Fyfan här står jag och är säker på att mitt barn dör framför mina ögon, min fru ligger i en steril sal jag inte får gå in i igen och hjälplös börjar inte ens beskriva vad jag känner.
Elise intuberas och H rullas ut och ser oss genom fönstret, fortfarande panik i ögonen och en oro som är obeskrivlig "Stanna med henne, lämna henne inte!" säger hon när jag snabbt går fram till henne. H rullas bort och jag går tillbaka in, ca 15minuter tror jag har gått, vad fan vet jag? Hjärnan registrerar men jag kan inte reagera, får inte svika nu.
Elise läggs i en portabel kuvös med respirator, de kan inte vänta på att jag byter om och jag sviker här mitt löfte till H, måste byta om och lämna Elise, varje sekund är för viktig för att de ska kunna vänta på att en stolle ska byta kläder. Jag byter om och rusar till hissarna, Elise och teamet är redan på väg ned och jag vet fan inte vart jag ska, får veta att jag ska till våning SV och åker ned. Väl nere hittar jag en sköterska som visar mig vägen och jag kommer in på neonatalavdelningen. Tvätta sig ordentligt, tvål, vatten sprit, ok jag är inne. Man visar mig till Elise och runt kuvösen råder febril aktivitet. Jag sätter mig på en stol lite avsides och ser på, maktlös? skojar ni eller? Elise blir någotsånär stabiliserad, lungorna är inte bra får jag höra, infektionen kan vara allvarlig. Ska hon dö för oss? Känslorna är en malström inombords, vad fan gör jag då? Någon sköterska kommer med en digitalkamera och tar kort på Elise som jag ska ta med mig till H som ligger på "uppvaket". Det tar nästan en timme (tror jag) innan jag har korten i min hand. Elise kämpar fortfarande hårt, jag vet inget annat än att hon har de problem hon har och att hon ligger i kuvös med syrgas.
Dags att gå till H
Jag hittar till H's avdelning genom att gå genom kulvertarna, går till fel dörr och blir visad vägen av en snäll äldre sköterska med finsk brytning. Väl inne i den mörka avdelningen visas jag till ett avskilt hörn där H ligger, paniken utbytt mot sorg men ångesten ligger över henne som ett täcke. Söndergråten, svettig och skakig, måste trösta och peppa, kom igen nu grabben! "Det kommer gå bra älskling, hon är stark, det här fixar hon galant" "Visst infektionen och lungorna jäklas men vi är på ett av de bästa ställena i världen för detta". Fram med korten H gråter och jag drar försiktigt ned tårarna genom näsan i svalget, inte gråta nu, trösta och peppa!
Jag går ensam genom kulverten på väg tillbaka till Elise, måste meddela alla vad som händer och skriver det SMS en del av er sett om hur mycket hon vägde osv. Hittar en trasig pall nere i kulverten, sätter mig ned och bryter ihop fullständigt, här är jag ensam och behöver inte peppa någon eller verka stark. Nytt mantra:" Fan fan fan fan fan fan..." Ringer som jag lovat H hennes föräldrar, kan knappt göra mig förstådd pga av gråten, lägger på efter att fått sagt det nödvändigaste. Samlar mig dags att ringa morsan, låtsasfarsan svarar och jag bryter ihop igen. Vad i helvete!? FOKUS! Får tillbaka rösten och morsan dyker upp sömning i luren, vi gråter ikapp.
Tar mig tillbaka till Elise, färdiggtåten och fokuserad, dags att vara stark igen. Håller hennes hand och pratar med henne. H rullas in vid 04:00 och får se vår lilla Elise, tårarna kommer på en gång, jag tröstar och peppar...
Dagen efter ser det mycket bättre ut och idag så andas hon för egen maskin, visst vi har lång väg kvar och ute ur någon skog är vi inte på långa vägar men det här kommer att gå bra, det måste det göra...
tack för allt stöd kära vänner
/panzerfaust
, Moa bajsade på pottan i kväll för allra första gången! Att man kan vara så glad för sånt 