Livets toppar och dalar

Oj förlåt Snorkis nu kom jag in helt fel här. Jag började läsa ikapp utan att kolla sista sidan (så gör jag alltid).

Jag fick verkligen tårar i ögonen när du skrev "Stundtals kommer verkligheten ifatt mig och då är det som att jag ska gå under om jag släpper fram allt jag känner. Så jag pyser lite då och då för att klara det." Och att det skär i hjärtat när det kommer mjölk. Å, skulle vilja krama dig!

Du behöver inte svara på varje meddelande (tror jag), iaf inte till mig. Ville mest visa mitt deltagande, du ska inte behöva känna att du "måste" svara känner jag.

Jag läste någonstans runt 350 per år. Jag frågade på vårt sjukhus och de sa att de hade ungefär 10 par per år som råkade ut för detta av 2700 förlossningar. Så fruktansvärt orättvist! (nej, jag skulle inte vilja att det drabbade någon annan heller, men ändå tänker man ju, varför just vi?)

Vi har en jättebra kurator som hjälpt oss med allt hantering runt begravning och så och hon kontaktade våra respektive jobb och så. Hon känns jättebra. Vi ska träffa henne igen på fredag.

Snorkis, säger som Muggles, känn inte att du måste svara på alla meddelanden. Jag ville också mest visa att jag tänker på er och det är ingenting som jag förväntar mig ett svar på.

muggles - Så blir det ju hela tiden Det är ju det som är charmen med den här tråden, att det skrivs om allt mellan himmel och jord, elände och lycka! 

Cicci - Då hoppas jag att det är över nu! Vill bara att det ska ta slut, vill inte ha kvar något kroppsligt som påminner mig om det som hänt.

Söta snorkfröken.. tårarna svämmar över... det är så orättvist allting..  

Vad bra med en kanon kurator som löser mycket praktiskt med!
De är ju otroligt skönt för er i denna svåra stund!!!

10 par av 2700 usch så ni en av dem......för jävligt...

Tänkte på min mans kusin, som dog när han var 2 år i familjens pool, bara för att mamman satt och pratade i telefon med min svärmor och inte hade uppsikt. Hur orkar man leva vidare då?? Det var ju hennes fel kan man säga...
Jag förstår inte hur människor orkar, men man måste ju...

Hej Snorkis, är du här nu, vilken tur att jag hann hem när nu du tittar förbi! Fast jag är dåligt uppdaterad på vad som skrivits här så jag måste börja läsa ikapp nu.

Missbedömde storleken på den ruggigt fula tavlan min pappa ropat in som jag var tvungen att hämta nu i hällregnet men jag hoppas att den överlevde transporten. Nu gäller det bara att den också överlever en vecka här i vårt hus innan han kan hämta den.

Nu ska jag ta tag i lite praktiska saker, sköt om er all fina trådisar!

Kram!

Snorkis
Håller verkligen med Muggles och Oupsie, du behöver verkligen inte svara på varje enskilt inboxmeddelande, kan tänka mig att det är väldigt många där nu! Det är jättegeneröst om du så småningom vill dela med dig av berättelsen i ett worddokument, det räcker och blir över som svar!

STOR KRAM snorkis ... och vad skönt att ni har fått någon som hjälper er. Vet att min väninna (som råkat ut för samma sak) sa att de fick ett otroligt stöd från sjukhuset. Komma och prata, det praktiska .. ALLT! De hade agerat dunderbra. Hoppas ni får samma stöd.