Alternativ till: Tills döden skiljer oss åt????

Ja fast som jag skrev tidigare, är inte alla lite andra fiolen? Även om man har tills döden skiljer oss åt? Eller? För om denna andra person levt hade väl pesonen i fråga antagligen varit med den. Så blir det ju. Och det är ju inte det att min man inte får älska eller ge sig själv till denna kvinna, det är väl bara det att i grunden är han min. Precis som tex. mina föräldrar är skilda, men fortfarande har pappa sagt att han älskar min mamma och att hon är lite the one på något sätt. Han har en annan tjej och vill inte ha tillbaka min mamma, dom är som katt och råtta nu för tiden. Men fortfarande så är den första speciell på något vis, och det betyder ju inte att man inte kan älska någon annan efter. Uh nu känns det som om jag svamlar, men för oss var det självklart iallafall. Vi vill inte att döden ska skilja oss åt och förhoppningsvis dör ingen av oss unga, och då är det ju inget problem

 samma som jag funderar efter jag läst många inlägg.

Én undran, ni som lovar i all evighet. Då är alltså skilsmässa inget alternativ för er om ert äkenskap inte fungerar. Oavsett orsak - misshandel tex. Lovar ni fortfarande i evighet? Klart man måste få starta om med ngn ny om ens partner dör. Ska man leva ensam resten av livet. Är inte det egoistiskt? Själv vill jag att mitt 2.a äktenskap ska fungera självkfallet och jag vill lova att älska honom tills jag dör men om jag dör ung, om 2 år typ. Då måste han få starta på nytt, träffa en ny kvinna, få barn och gå vidare. Allt annat för mig är helt vansinne. Men det är min åsikt! Vilken tur att man får ha olika åsikter...eller hur?

Om jag vore singel och träffade en änkling (låter väldigt gammaldags att använda det ordet), och han skulle anse sig fortfarandevara gift med sin avlidna fru, då skulle jag tacka för mig och gå.

Den dagen jag dör, oavsett om det händer när jag är 35, 65 eller 85, då hoppas jag min sambo kan gå vidare i sitt liv och hitta någon annan att dela livet med. Jag har ingen "äganderätt" till min sambo efter att jag dött, och jag hoppas verkligen inte att han sätter upp mig på någon piedestal som exempel på den perfekta frun, vars nivå ingen annan kan leva upp till. Det vore i så fall otroligt orättvist mot den nya kvinnan, och inte en speciellt bra grund för ett äktenskap/långvarig relation.

Jag förväntar mig inte heller att "få tillbaka" honom vid ett ev. liv efter detta, då jag inte ser på livet här på jorden på samma sätt som jag tänker mig att ett ev. liv efter döden skulle kunna vara. (Jag skriver "ev. liv efter detta" eftersom jag är agnostiker.)

När det kommer till resonemanget om "andra fiolen" osv är det en tanke jag ställer mig främmande till. Det är väl ytterst få som gifter sig med sin enda kärlek i livet; väldigt många har varit förälskade i/älskat andra personer före de träffat den de gifter sig med. Det finns en "första grej" med många människor man har i sitt liv, och de minnena kommer ju alltid att vara förknippade med de personerna, oavsett om de lever eller ej, om man har kontakt eller inte. Jag vill inte hänga upp mig på att "Pelle var den första som såg mig gråta" eller "Olle var min första riktiga kärlek som jag hädanefter ska jämföra alla andra män med".

Jag har lite svårt att förklara hur jag menar, men min grundtanke är att det här med "den enda rätta" är nys, och att det egentligen finns flera personer som kan vara rätt för en. Jag vill inte tänka att mina tidigare kärlekar har varit sämre för mig än min nuvarande; alla har de "hjälpt till" att forma mig till den person jag är idag.

Jag har spelat andra fiol, ett  mitt ex  jämnförde mig konstant med ett ex, det är att spela andra fiol för mig.

Man ändras i livet och vem som är rätt för en förändras.  Jag och min älskade make skulle aldrig varit för varandra  2 år sen men nu när vi båda mognat och hamnat på samma ställe i livet så är vi vad den andra behöver.

Är jag död så är jag, och om han då hittar någon ny att leva sitt liv med, då ska han inte känna sig bunden till att jag var på ett visst sätt, och att han på något sätt tillhör mig. (Detta som ett resonemang kring det mattiasFästmö skriver).

Kanske "tills livet skiljer oss åt" ?!

vad säger präster om att man ändrar då? Tycker jag läst nånstans att man inte får?!

tills livet skiljer oss åt hade en kompis till mig när dom gifte sig. Beror kanske på vilken präst man har

Vigselgudstjänsten är inte brudparets att göra med som de vill, men heller inte prästens att förändra som man tycker. Visst har jag kolleger som vill vara "moderna" och i jakten på detta tillåter sig vilka dumheter som helst, men de är som tur är lätt räknade och i regel koncentrerade till storstäderna.

Jag förstår inte det här med "så länge döden skiljer oss åt"

- måste man skiljas åt efter döden egentligen?

det vet man ju inte? :)

Förstår du verkligen inte visten med att man släpper varandra fria att leva vidare när den ene dör? Efter de utläggningar som redan varit i ämnet menar jag?

För fortsatt gemenskap efter döden kräver ju att båda är döda isåfall, eller tänker du dig att man inte släpper kontakten med sin döde make?

Både kyrkans och lagens syn på saken är i varje fall att ett äktenskap upplöses i och med att endera parten dör.

Jag maste halla med Burre Prast har och tycker att det ar ganska sjalvklart att man som kristen (aktivt troende elller passivt) foljer det vigselprogram som kyrkan har. Det finns sa manga andra satt som man kan 'liva upp' eller till och med globalisera vigselgudstjansten.
Budskapet ar ganska enkelt tycker jag: Vi lovar varandra trohet och stod tills en av oss dor.
Nu har vi ju mojligheten att skilja oss om livsproblemen visar sig for svara att losa tillsammans, men vad har man i kyrkan att gora om man inte ens pa brollopsdagen tror och hoppas att man kommer dela livet ihop?

Angaende diskussionen vad som hander om den ene dor sa ar min asikt att - ja, da har ju doden skilt oss at, sa teoretiskt sett ar man fri att starta om pa nytt om man vill det.

Jo det förståss!

Men när båda väl har dött - då möts man ju igen förhoppnnigsvis :)

alla ser ju olika på det!