Alternativ till: Tills döden skiljer oss åt????

Tillägg: jag tror inte heller att döden är det slutgiltiga och att vi bara ruttnar i vår kista. men jag tror att en vidare existens är så långt bortom det jordiska att löften här och nu knappast binder oss där och då. Och jag skulle verkligen, ur djupet av mitt hjärta, önska min sambo ny kärlek, ny livslång gemenskap och nya löften, ifall jag dör före honom.

Det är nästan lite roligt att läsa i denhär tråden, att folk nästan verkar bli provocerade av att man väljer att ersätta 'tills döden skiljer oss åt' med något annat

Jag tror inte att någon blir provocerad (jag tycker mig inte läsa in någon upprördhet någons atns iaf ), men det väcker ju tankar om livet och döden och vad man tror på. Jag tycker att det är jätteintressant att läsa vad ni andra tror, själv tror jag verkligen att döden innebär slutet för ens existens. Skulle vara extremt svårt (för att inte säga fullständigt omöjligt) för mig att lova något bortom det, förutom att jag tänker förmultna och återgå till jord precis som allt annat här i världen. Men det hänger ju knappast på att jag lovar det, utan kommer ju att ordna sig självt så att säga, så för mig kommer löftena enbart att beröra min tid som levande.

Vi har samma dilemma som mattiasFästmö, med löfte dvs. att man inte vill att döden ska skilja oss åt

Körsbärsdalen skrev 2010-08-05 01:55 följande:

  Vi har samma dilemma som mattiasFästmö, med löfte dvs. att man inte vill att döden ska skilja oss åt

Kruxet är ju att den synen på äktenskap ni ger uttryck för inte delas av svensk lag, de kristna kyrkorna, de muslimska eller judiska samfunden och i stort sett inte heller av någon av de större religionerna. Det är möjligt att t.ex. LDS ("mormonerna") eller Moon-sekten har något sånt här i sin teologi, men jag är inte säker.

Jag känner mig inte direkt provocerad, men den erfarenhet jag har av människor i själavård gör att jag är tveksam till vilka följder det blir av ett löfte att hålla samman även efter döden. Som präst har jag kanske ett annat perspektiv i och med att jag ofta möter människor som mist sin livskarmat och ibland kan behöva stöd i att orka fortsätta leva. I det läget kan ett sådant här löfte bli mer av en börda än hjälp, och en börda som jag tycker är onödig.

Det jag sett när jag mött människor som mist sin livskamrat och sedan träffat en ny är att man egentligen inte lämnar sin döda make/maka; de finns ju med i hjärtat och minnet i alla fall. Så även om man (som jag) anser att döden upplöser äktenskapet så betyder det inte att man slutar älska den personen. De vi älskar bär vi alltid med oss, oavsett om de lever eller är döda.

Sedan ser jag kristendomen som framför allt en tro för de levande, inte de döda, men det är en annan diskussion.

Nu blir jag lite nyfiken, hur menar du att de inte delas av Svensk lag? Vad har lagen med det hela att göra? Är det lagligt att gifta sig tills döden skiljer oss åt men om man lägger upp det på något annat sätt så blir det olagligt? Eller hur menade du där? Och jag är inte religös ett dugg, men tror dock på livet efter detta så därför är detta det självklara valet för mig.

Jag gissar att Burre menar att döden faktiskt upplöser äktenskapets band rent lagligt och ställer den som blivit änka/änkeman fri att åter gifta sig. Så länge man lever måste man ju begära skilsmässa och den vägen upplösa ett äktenskap, för att få ingå ett nytt. Men när den ena dött, så upplöses det äktenskap man är i.

Detta är en fråga från en vän och den  är  riktad  till er som anser att äktenskapet  försätter efter döden, kommer ni leva i celibat tills ni dör OM eran partner dör ung?

Hon undrade bara eftersom hon förlorade sin make i cancer 1 år efter bröllopet och hon är bara 26.