Alternativ till: Tills döden skiljer oss åt????

för att man inte vill att döden ska skilja oss åt

Jaha...? Men det gör den ju..?

Mitt intryck när de hr trådarna kommit upp tidigare, är inte alls att man vill ha ett starkare uttryck, dvs att inte ens döden skall skilja oss åt, utan att man tycker det är negativt att blanda in ordet "döden" i löftena. Att själva ordet på något sätt skulle besudla ens bröllopsdag, "för det är väl det sista man vill tänka på en sådan dag".

Jag tycker det är intressant och underligt-och ganska hemskt, att vi i dagens samhälle fjärmat oss så totalt från allt som påminner oss om vår förgänglighet och att lika självlart som vårt liv har en början så har det också ett slut.
Vi talar inte om döden" men usch, kan vi inte prata om något mer upplyftande", vi har sällan sett någon dö eller någon som är död, och vi pratar på sin höjd om "....ifall jag dör/ om någon av oss skulle dö" inte om det självklar ...NÄR jag dör.

Jag tror svaret på varför det är så vanligt att man vill ändra löftesformuleringen ligger någonstans där. Att ordet döden nästan är ett tabu.

Dessutom tillkommer parametern att det idag är oerhört viktigt att vara precis sådär lagom unik, spciell och särskild och göra något helt eget -precis som alla andra.

Okej, nu blev jag lite klokare. Jag måste säga att jag håller med passionsblomman fullt ut, människor är ibland löjligt rädda för att tänka på eller ens nämna döden. Att istället välja konstiga/ihopsnickrade saker i sina löften låter i mina öron märkligt.

så är det inte i vårat fall, jag har mått väldigt dåligt i mina tonår och jag tror jag har tänkt/pratat mer om döden än de flesta. Jag har även sett en döende människa osv. jag har tillochmed skrivit i vita arkivet så om jag skulle dö imorgon så finns mina sista önskningar där. Så det är absolut inte där skon klämmer. Utan det är vad vi tror på. Alla tror inte att döden är det slutgiltliga. Att man bara ligger och ruttnar i en kista sen. Och om man tror att man kommer ha något slags liv eller existens efter döden så är det väl inte så underligt om man vill ha med i löftena att man inte vill skiljas åt efter döden. Vi ska inte ha ett löfte som säger att vi aldrig ska dö, att vi förnekar döden. Utan ett löfte som gör att vi inte skiljs åt VID döden, att när vi dör så kommer vi inte separeras, utan att vi kommer kunna fortsätta vara tillsammans även i livet efter detta. Så jag tror du gör en väldig generalisering om du säger att alla som inte vill ha 'tills döden skiljer oss åt' är rädda och förnekar döden. Folk tror olika och alla har inte samma uppfattning om vad som sker efter döden. 

mattiasFästmö, Jag har aldrig sagt att alla som vill ändra löftena gör det av de anledningar jag nämner som möjliga. Däremot påstår jag att det är ett fenomen som är väldigt vanlig idag, att vi tex talar i termer av "OM jag dör" istället för NÄR jag dör. Det är något jag-och andra reflekterat över i åratal, långt innan BT och diskussionerna här.

Jag har sett dina svar och noterat just er inställning till er kärlek. Den är ganska unik för just er vågar jag mig på att säga, så jag ser er som ett par med rätt speciell teologi. Det stämmer-som flera redan sagt-inte med hur kyrkan ser på äktenskapet och hur det binder oss samman. Jag förstår att du vill betobna att just ni inte ser det som jag skrev ovan, men det förstod jag redan innan.

Trådar som denna har varit uppe förr och det jag skrev är min -högst ovetenskapliga-slutsats av vad jag hittills läst i dessa. Och som sagt, visst är det på sätt och vis en generalisering, det är det egentligen alltid när man lägger ihop olika saker till en sammanfattning och ett intryck.
Men jag påstår inte att jag sitter på sanningen om sakers tillstånd, eller vet vad alla har för syften.

Jag ser det som att jag deltar i ett samtal. I ett sådant och allteftersom inläggen kommer, så kan man både få reda på och lära sig mycket. Det är både ett fönster till andras tankar och en möjlighet att dela med sig av sina egna. Sådant som berör våra funderingar runt livet-döden intresserar mig mycket.

Jag är förresten, precis som Duchess, jättenyfiken på hur du och din fästman resonerar runt att gifta om sig och så vidare den dag en av er dör.  

jag har redan svarat på duchess inlägg så det är bara att läsa om du är nyfiken

Är det detta du menar?

Nä, nu såg jag, det är väl det här.

Ja, isåfall blir det ju rätt formulering för just er.

Kalla mig korkad om ni så vill men jag skulle må dåligt att  tvinga någon att ge löfte att vara med mig i en evighet, när jag dör vill jag att person ska gå hitta någon som gör honom  lycklig  och man kan dö imorgon, döden är ständigt närvarande.

Det var  tack vare att en vän dog som jag hittade min man och jag tror att om min vän visste om vad hans död har lett till så  skulle han nog le och skratta, inte bara jag som fann någon att älska efter han dog utan flera eftersom vi valde att leva som han lärde.