Summan av kardemumman - livets väsentligheter

gosnosen: åh nej inte du också! Argh! Förstår känslan av hopplöshet mkt väl. Tänk om det fanns ngt kösystem så att man till slut ändå fick ett barn (det gör det ju via adoption men...). Stora stora kramar!

gosnosen - usch vad ledsen jag blir!! Så det är maken som tar det hårdast?! Håller du god min för att stötta honom? Normalt brukar det ju vara tvärtom. Kvinnan som bryter ihop och maken som måste vara stark och stötta (något som diskuterades på adoptionskursen i måndags). Har du något hum om hur lång väntetiden är för ett andra försök? Hur många betalda ÄD får man av Landstinget? Förstår om du inte orkar svara på mina frågor men ÄD är för mig ett totalt grått kapitel och ett av de få saker vi inte har provat.

AM: du är ingeboxt!

muggles - snart behöver du nog inte fundera längre utan lägenheten kommer att bli såld och förhoppningsvis till det pris ni hoppats på.

Själva resonerar jag och maken till att hellre högre lån och låg avgift. Över huvudtaget förstår inte min make resonemanget med hög avgift pga attt huset är nybyggt. I Frankrike har man inte hyror som vi på bostadsrätter och ett nybyggt hus har ju mindre som behöver renoveras. Så vi har stött och blött denna fråga massor och tillslut blev det 1.) antingen en villa där man inte har någon avgift alls 2.) en lägenhet med låg månadsavgift (vi betalar 1 800 kr).

Gosnosen: tack för recept MEN vad tråkigt med testminus!!! Kramkramkram!

Lappis - jag vet inte om jag håller god min. Tror inte det. Jag tror att jag var mer förberedd helt enkelt. Men han pratar inte med någon annan om det (som jag delvis gör) och han är ganska "dramatisk" av sig, generellt sett. Så nu blir de första tankarna att vi ska sälja huset, vi kommer aldrig att bli lyckliga igen osv. osv. Men det är hans sätt att hantera det, genom att bli förbannad och känslomässigt irrationell. Han lugnar ner sig rätt snabbt, men mest är han väl frustrerad och ställer sig hela tiden frågan "Varför?" och på den finns det ju inget svar.

Det är helt ok att fråga om ÄD. Den senaste informationen vi har fått är att man kan få upp till tre färskförsök, men för att få försök 2 & 3 måste man själv värva en donator, som donerar före man själv får försöket. Jag kan tänka mig att det nu kan ta upp till ett halvår iallafall.

Själv kände jag att maken nog tog det här med lgh hårdare än vårt mf. Han har varit betydligt mer deppad nu över vår misslyckade försäljning än då när det hände. Han kunde nog iofs inte ta in det med mf:et riktigt - det är ju alltid i kvinnans kropp det händer och känns. Det var så abstrakt för honom allting. Men han var rätt förvånad över hur hårt mf:et tog på mig både psykiskt och fysiskt, själv kände han ju inte så mkt.

Skit, att ni behöver vänta så länge trots att ni har en donator men bra att ni får ytterligare 2 försök.

Maken "landar" nog snart men jag förstår honom till viss del. Vem av oss som är/har varit i IVF-svängen har inte någon gång sagt att nu säljer vi allt och reser istället eller något liknande? Det måste kännas otroligt skönt att ha er underbara resa att se fram emot just nu! Få ligga där vid vattnet och slicka era sår.

Nej, på frågan Varför finns det oftast inga svar. En av tjejerna i vår adoptionskurs har fått svaret varför (hon kan inte bli gravid) och hon säger att hon känner skuld. Så när vi diskuterade den frågan så kändes det ändå som vi andra hade det rätt bra ... att inte veta, ingen som kan skuldläggas.

gosnosen: jag känner igen mig i din beskrivning av din man - jag är också rätt dramatisk och tänker en massa irrationellt när saker och ting händer Men sedan repar man sig rätt snabbt. Någonstans är det så som kineserna säger att man är som ett böjligt grässtrå - när det blåser så viker man sig men sedan reser man sig igen. Och ju fler tråkigheter man har varit tvungen att hantera i livet - desto fortare kan man resa sig igen (tycker jag iaf). Inte för att det är så positivt ändå kanske men...

muggles - det är ju oftast så ... mer abstrakt för mannen. Någon kvinna (minns inte hennes namn) har gjort någon avhandling på hur man sörjer i ofrivillig barnlöshet och då var det just att kvinnan reagerera/gråter/pratar medan mannen stöttar och inte alls reagerar lika starkt. Självfallet gäller inte detta alla men oftast.