Vi fortsätter vårt umgänge och hänger med i alla livets svängar...
...förra tråden:
www.brollopstorget.se/Forum-5-21/m3414645.html
Du som läser här gör det på egen risk, ty här räds vi icke sjukhus, kroppsvätskor eller prat om sexlivet.
Gemensam faktor har varit längtan efter barn. Såhär flera långa trådar senare är det vänskap som förenaar, minst lika mycket.
Ingis: Nämen! Slå i dörrar och ha sig! Huuva så jobbigt... Håller med Daa, förhoppningsvis har han lugnat ned sig när han kommer hem så han kanske lyssnar istället för att gå i försvar. Kramar mera!
Andbeyond: har inte riktigt koll nu känner jag, hade du varit och sökt hjälp nyligt men inte blivit väl bemött eller funderar du på att söka hjälp men är orolig att du inte ska bli väl bemött? *letar och letar i hjärnarkivet*
Ja, långvarig nedstämdhet tär på krafterna (testade en vinter för hundra (eller var det tolv?) år sen).
Hoppas verkligen att du får en trevlig helg.
Tack, det känns bättre idag. Har inte gråtit sen i förrgår, så nu känner jag igen mig själv 
Det var väldigt skönt att få diskutera här i tråden och få rationella förklaringar till mitt bryt.
Besvikelsen över att inte vara gravid är riktigt stor av och till idag och det handlar mest om den avbrutna graviditeten. Tror jag. Det är säkert hormoner som spökar nu också. *ger mina och andras jobbiga hormoner en dansk skalle*
på ér
Ingis: många kramar. Hoppas ni reder ut det.
Daa: Jo, hormoner är ju inte att leka med. Kan inte alls sätta mig in i hur det var att ha en avbruten graviditet men har erfarenhet av sorg och sorg oavsett anledning behöver få tid och plats. Fastän vissa i ens omgivning tycker det är himla läskigt. *kramar*
Alltså, har väl sökt hjälp emellanåt men blir aldrig tagen på allvar bara för att jag inte riktigt tänker ta livet av mig just idag. Var hos en behandlare för s.k. internetKBT idag - som tyckte att jag var för sjuk för deras ITterpi men eftersom jag inte är självmordbenägen (än tack vare att jag aldrig får hjälp) så kan de inte heller erbjuda mig "vanlig" behandling. Så jag fick åka hem igen. Efter att jag gråit en timme i bilen på sjukhusparkeringen that is. Friskt va? 
Ikväll ska vi på bio. Vi ska se "Flickan som hatar BMW:ar", som maken envisas med att kalla den (dvs "Flickan som lekte med elden" Han har sina idéer, den mannen... Tur att jag har ganska kul åt det )
Andbeyond: att gråta i bilen (klokt att gråta ut innan du körde! ) efter ett sånt besked tycker jag låter ganska normalt. Jag menar, hur hopplöst känns inte det?
Nånstans måste det ju finnas plats och hjälp för dig...
*kramar tillbaka*
Hinner inte skriva något vettigt till någon nu. Skulle bara gå in och skumläsa lite vad som hänt de sista timmarna. Men nu har mamma kommit med maten och gravid kvinna är vrålhungrig!
Vill bara skicka världens största kramar till Ingis. *kramar*
och Bruttans kompis.
Nämen, vad är det som händer?!
Andbeyond: Det är skrutt alltså... *kramar jättehårt*
Och Fjällbruttan; Voj, voj så fruktansvärt tråkigt. *Kramar om dig också*
INgis: Låter som om maken intog typisk försvarsställning. Tror nog att du slog huvet på spiken och han kände sig skyldig. Min reagerar precis sådär då. Som att man är JÄTTEORÄTTVIS och anklagar dem för något HELT obefogat...
Hoppas ni reder ut det när han lugnat ner sig.
