Går ni själva eller blir ni överlämnade?

Jag glömde tillägga att om det är okej för prästen man har alltså, man ska alltid respektera församlingarna och deras synpunkter.

anne på grönkulla skrev 2009-06-30 05:30:23 följande:

anne på grönkulla skrev 2009-06-30 05:30:23 följande:

Hm, nu blev det lite fel.

Nåja, jag håller med Anne på Grönkunna.

Och att bruden går med sin far har aldrig varit tradition i Sverige (varken nu eller tidigare), det är en amerikans tradition som de flesta svenska präster - som jag uppfattat det - inte direkt uppmuntrat.

Är det många som ändå gjort så?

anne på grönkulla skrev 2009-06-30 05:30:23 följande:

Det är väl att ta i? Jag känner mig inte alls förtryckt eller som om jag är en del av någon ojämställd tradition men tycker ändå det skulle vara fint om min pappa "överlämmnade" mig. Det vore väl skillna dom han valt mannen jag ska gifta mig med, men han har jag valt alldeles på egen hand

Tror ärligt talat inte det är många som tänker som du skriver...möjligtvis ultra feminister med britande verklighetsanknytning men några sådana umgås iaf inte jag med

Jag ska nog köra på spåret att jag och m2b möts i halva gången (gifter oss borgerligt men stolsraderan bildar ju en gång. Dvs han står där framme och jag kommer bkifrån, när jag kommer gående börjar han gå mot mig för att möta mig...det tycker jag verkar romantiskt och jämställt

Min Pappa överlämnar inte mig!

Han följer mig på en av de viktigaste sträckorna i mitt liv!

Suss o Jonas skrev 2009-06-30 09:15:33 följande:

Bra formulering

 

Och varför i hela fridens namn väljer du inte din blivande make att gå bredvid dig "den viktigaste sträckan i ditt liv"?!

Oavsett hur ni formulerar det så kommer jag aldrig förstå att ni VÄLJER att inte dela en sån fin stund med er livskamrat. *skakar på huvudet*

Jag tillhör dem som tycker att brudöverlämning känns oerhört förlegat och som en produkt av alla amerikanska bröllopsfilmer där bruden står i centrum på HENNES dag. Jag tycker att den svenska traditionen att gå in sida vid sida i kyrkan är oerhört fin och symboliskt viktig.

Vi var i kyrkan för ett par veckor sedan och fick "provgå" tillsammans med prästen. Fast kyrkan var tom och det inte var på riktigt så kändes det oerhört stort och fint att gå ned för altargången med min blivande make och hålla i hans hand. Den känslan skulle jag inte byta mot något. Det är ju VI som ska ingå äktenskap med varandra.

Suss och Jonas skriver att du vill gå med din pappa denna viktigaste sträcka i ditt liv- i mina öron låter det oerhört märkligt. Denna sträcka är ju till för er, för dig och din blivande man?!

Jag trodde att man skulle gå in med sin pappa vid brudöverlämning blev så himla glad när jag hörde att det inte var svensk tradition för min pappa lär inte närvara vid mitt bröllop i sommar så jag visste inte hur vi skulle göra med den biten innan. Så att vi tillsammans kommer gå in i kyrkan är det bästa tänkbara för min del..