Olycklig gift efter bara 3 veckor.

Nu måste jag slutta för denna gång, skall göra lunch till mitt barn. Tack till alla för eran svar.
Jag vet att jag måste tänke situationen genom en gång till.
Allt vad jag har skrivet här har jag berättat för honom. Han vet och jag visar honom hur ledsen jag är, men inget händer, ej heller 1procent. Tror ej att jag klarar denna man tyvärr. Tack igen för alla svar.

Glömde fråga, var han helt annorlunda före bröllopet?

Gå till en rådgivare, det ni är inne i verkar vara lite för svårt för er att klara av utan hjälp.

Det handlar mycket om kommunikation och det låter på dig som att ni inte riktigt grejar det. Då är det bra med en utomstående som kan hjälpa er att både tala till varandra och verkligen lyssna på varandra.

Risken är att ni hamnar i en ond spiral är du upplever honom som avståndstagande och han upplever dig som krävande. Och jag tror inte att det i grunden är så ni vill vara för varandra.

Sen är det ibland så (säger inte att det är så för er) att en del gifter sig med varandra när det börjar knaka i förhållandet. Genom att avge löften till varandra hoppas man kunna överbrygga klyftan man upplever mellan sig. Eller så är själva projektet "bröllop" något som får symbolisera allt det man önskar av ett förhållande.

Det betyder inte att "det är kört", men det betyder att man har en hel del jobb framför sig för att få sitt förhållande att fungera.

Och att man behöver hjälp!

Det jag funderar på är om du har insyn i er ekonomi? Han säger att han är orolig över ekonomin och det kan ju vara så att det är riktigt illa för er men att han inte vill oroa dig och att den oron gör att han drar sig undan.

Ta inte det här på fel sätt nu, men jag funderar på om du kommer från något annat land och en annan kultur och att din man också gör det (du använder jag och mig lite konstigt ibland när du skriver så jag får uppfattningen att svenskan kanske är ditt modersmål). Varför jag funderar på det är kan det ha funnits något socialt tryck (ni har barn i hop eller är det ditt barn sedan tidigare) på att ni skulle gifta er och att det påverkar honom? Inte för att det avsaknas i vår "vanliga" svenska kultur heller och det är ju absolut inte så att bara för att man har en annan kulturell tillhörighet så är det lika med att man förtrycks och sociala tryck, men jag bara funderade på om det kunde finnas något sådant med i bilden? Bättre att vända på alla stenar tänker jag.

Det råd jag alltid brukar ge när man träter eller uppenbarligen ser väldigt olika på saker är att boka in tid och prata om saker. Det ger båda en möjlighet att fundera igenom saker och ting och vara förberedd när man pratar om det. Det blir så lätt annars att den ena kommer väl förberedd och har tänkt en massa och vill prata och den andra bara känner sig överraskad och går in i försvarställning.

Sedan brukar jag alltid ställa frågan "Hur tycker du vi ska göra" och också invänta ett svar. Jag kanske inte får det med en gång utan först några dagar senare, men det brukar funka bra. Om jag reagerar med att bli kärnkt eller ledsen över något han gör/inte gör så är ju den lättaste lösningen för mig att säga att han ska ändra sig. För honom blir det ju synonymt med att han är den felande länken som måste fixas och det är svårt att ta till sig eller kunna gå med på. Men när han får komma med en lösning så vänder man ju på det. Han vill ju inte att jag ska gå runt och vara ledsen och kränkt, men han kanske känner att jag övertolkar honom och att lika väl som han får tänka sig för så måste jag tänka mig för och inte dra för stora växlar på det han säger/gör/ eller inte säger/gör.

Är du med på vad jag menar? Om du säger att du känner dig ledsen och icke-uppskattad av honom och ni kan enas om att så vill ni inte ha det, vad är då hans lösning på problemet? Det kanske innebär att du också måste förändra ditt beteende eller acceptera saker hos honom, men så är det ju i ett förhållande. Lika lite som han kan kräva att du bara ska vara tyst och acceptera läget lika lite kan du kräva att han ska göra en personlighetsförändring och bli översvallande i sina känslor om han aldrig varit en sådan person.

Jag funderar litegrann över tidsperspektiven här... Tre veckor? Det är ju en otroligt liten del av hela livet.

I en relation måste man ge utrymme för varandra att vara trötta och slitna ibland. Hemma hos oss har våra arbeten periodvis gjort att vi varit väldigt trötta. Det är helt okej. Vi vet att det kommer "torrperioder" när man bara överlever tillsammans. Det behöver man inte vara rädd för.

Själv gick jag in i någon slags koma efter bröllopet. Jag är glad att vi inte åkte på bröllopsresa direkt efteråt - då hade jag bara legat på hotellsängen och sovit

Hur du ska göra? Jag tycker att du ska föregå med gott exempel och vara extra omtänksam. Ge honom lite extra uppskattning utan motkrav. Fråga om det finns något du kan göra för att underlätta livet för honom nu när han har det tugnt men om acceptera ett nej om du får det.

Mest av allt: Ge det lite tid.