Delad eller separat ekonomi

misstrixie: Kom bara att tänka på en sak när du skrev att han jobbar så hårt för sin högre lön. Det där må väl vara ok så länge man inte har barn och du istället njuter av din fritid när han jobbar hårt. (Om ni har barn så ursäkta min felaktiga slutsats). När man får barn och en jobbar hårt och mycket så måste den andra jobba desto mer därhemma. Detta ger dock inga pengar på banken. En klassisk kvinnofälla! Bara en tanke...

Vilken intressant och viktig tråd!

När min sambo och jag flyttade ihop bestämde vi genast att ha gemensam ekonomin. Vi skaffade gemensamma konton: ett lönekonto där bådas löner kommer in och alla räkningar dras ifrån. Och ett kortkonto, som vi båda har kort till. Dit överför vi den summa pengar som vi varje månad kan sätta sprätt på När vi träffades tjänade han nästan dubbelt så mycket pengar som jag. Jag var precis nyutexaminerad och hade ännu ingen fast tjänst. Idag tjänar vi lika mycket, (tja nästan, han tjänar 500 kr mer än jag i måanden). Och under en kort period, när han sa upp sig från jobbet, hade han ingen inkomst allt utan jag betalde allt med min lön och han la bara till lite sparpengar. När jag har pratat med vänner om det har har jag blivit förvånad över hur få som har löst ekonomin på liknande sätt. Och om jag tittar på mina vänner, och på mig själv i tidigare relationer, så är det ofta kvinnan som förlorar på den ekonomiska överenskommelsen. Kvinnor har fortfarande ofta lägre löner för samma arbete som män, kvinnor är oftast föräldralediga längre osv.

För oss är det jätteviktigt att verkligen dela på ekonomin, på gott och ont. Vi vill inte att en av oss ska ha mera pengar än den andre, det skapar automatiskt ojämlikhet - vilket vi båda har erfarenhet av från tidigare relationer. Och när man gifter sig så delar man ju allt och är skyldiga att försörja varandra, om man inte skriver ett äktenskapsförord. Därför tycker jag att det är självklart att dela också på månadslönerna. Vi ska ju dela vårt liv med varandra, då ska vi ju också dela ekonomi! Och jag tror dessutom att det jämnar ut sig på ett eller annat sätt om man lever ihop: antingen genopm att man turas om att tjäna mest penagr, eller genom att den som tjänar mindre pengar bidrar till relationen mera på andra sätt, t ex att sköta mera hushållsarbete, planera osv (vilket jag gjorde när jag jobbade deltid och min kille när han var arbetslös).
Jag skulle dessutom aldrig kunna njuta av att shoppa, resa eller likande om inte min sambo också kunde göra det.

Vi har gemensam ekonomi, det tycker jag känns bäst. Under vissa perioder har jag försört oss och andra betalar han mer eller försörjer mig helt.

Jag har mina studielån och han har inga (hans föräldrar betalade studierna) men annars är vi ganska jämna. Vi äger ingenting än och har inga andra lån, så det blir ju enklare på det sättet.

Som det ser ut kommer nog jag (kvinnan!) vara den som tjänar mest, beroende på den industri vi är i. Men man vet aldrig...

TS: är din m2b väldigt försiktig av sig ekonomiskt? (lite snål tom?) Prata om ekonomin, det är viktigt. Det vore helt sjukt om du fick stressa ekonomiskt och han inte hjälpte dig.

Men det verkar som att han inte vill dela sin vinst från lägenhetsförsäljningen... Försök hitta en kompromiss där han åtminstone hjälper dig med dina utgifter. Behöver inte vara 50% rakt av men du kan väl få lite "bidrag" iaf? Säg att du också har saker du gärna vill kunna prioritera.

Vet faktiskt inte vad jag vill. Min sambo har inte så mycket pengar medans jag har fått ett ärv på ganska mycket. Min sambo har en del skulder medans jag inte har några.

Tycker väl att man ska dela lika men samtidigt så vill jag inte att mina ärvda pengar ska gå till att betala hans skulder som han hade innan vi träffades.

Vad tycker ni andra?

Skulle behålla dom ärvda pengarna själv, äktenskapsförord. Men det kan ju vara en bra idé att hjälpa honom med skulderna. Min m2b hade massor av skulder när vi träffades, jag hjälpte honom att betala av dom, tog kanske ½-1 år. Har nu styrt upp honom så att skulder inte existerar i hans värld längre. Han till och med sparar ganska bra nu.
Ska man ha ett gemensamt liv så får man ju hjälpa varandra.

Nalle Puh 40 skrev 2008-03-17 07:20:38 följande:

Ja, det är klart att man ska hjälpa varandra och studielån har ju faktiskt var och varannan människa i dagens samhälle

Utan att ha läst hela tråden så vill jag ändå berätta hur vi gör och har gjort.

Jag och min man gifte oss sommaren 2006. Vi köpte vårt hus hösten 2003.
Min man hade en bostadsrätt och jag en hyresrätt + att han tjänar mer än vad jag gör.

När vi sålde hans lägenhet så betalade vi i första hand bort det han hade kvar på det lånet. Resten satte vi in på ett gemensamt konto och betalade bort topplånet. Vi skrev dock en revers där det stod att om vi sålde huset i samand med en skilsmässa så kommer han att få ut den delen av pengar som han la in, som jag inte kunde göra då jag inte hade någon egen bostadsrätt eller dom pengarna sparade.

I det dagliga livet gör vi så här. I slutet av månaden så räknar jag ihop hur mycket räkningar vi har (gemensamma som personliga, med undantag underhållet till hans barn). Den summan delar jag upp så att han betalar 55% och jag 45% (detta då jag tjänar ganska mycket mindre än han). Var och en betalar "sin" hög från sitt konto + att vi båda sätter in en lika stor summa vardera till vårt gemensamma konto där räntor och amorteringar för huslånet går ifrån. Det vi har över förfogar var och en som den vill över (i hans fall går en del till underhållet för hans barn). Vi tycker att det här fungerar bra, men samtidigt så kan vi alltid be varandra om pengar om det skulle behövas. Har jag pengar kvar i slutet av månaden och inte han så får han självklart lite av mig och vice versa.

Jag kan väl på sätt och vis förstå din sambo TS.. hans oro att han inte skulle få köpa något som han vill. Det är en av orsakerna till att vi gör så som vi gör. Jag gillar inte alla min mans inköp, men så länge han gör det med sina egna pengar så kan jag inte gnälla.. men han gillar inte heller alla mina inköp som jag gör, men så länge jag använder mig av mina pengar så kan han inte gnälla Sk vi köpa något till huset eller något som vi båda skall använda så diskuteras det innan. Som t.ex. Min man ville så gärna ha en motorcykel. Jag ansåg att det var onödigt. Efter flera lugna och sansade diskussioner så enades vi om att han fick köpa sin motorcykel på vilkor att jag fick godkänna modellen samt att han sålde bort lite av sina mopeder *S*

"Som t.ex. Min man ville så gärna ha en motorcykel. Jag ansåg att det var onödigt. Efter flera lugna och sansade diskussioner så enades vi om att han fick köpa sin motorcykel på vilkor att jag fick godkänna modellen samt att han sålde bort lite av sina mopeder *S* "

Hahahahaha! Jag hade krävt att också få en då!
Men tack och lov vill min m2b inte skjutsa, utan tyckta att om jag vill åka får jag köra själv. Så vi har varsin nu.....helt underbart! Så härligt att bara dra iväg tillsammans och göra något vi båda älskar...utan att behöva "sitta på varandra".

Jag har inte läst hela tråden, men jag tycker att det är viktigt att man har samma syn på ekonomin i ett förhållande där man lever tillsammans. Oavsett hur man gör, så måste båda känna sig helt bekväma med det system man har.

Jag är dock personligen förespråkare av gemensam ekonomi när man gifter sig, köper hus etc. Vi räknar som så att allt som kommer in till hushållet är "vårt" och inte "mitt" eller "ditt". Min m2b tjänar mer än mig, inte jättemycket mer, men det är ändå ett antal tusenlappar i månaden det handlar om. Vi har gemensamt konto där alla utgifter dras ifrån, gemensamma kreditkort och gemensamt sparande. Varsitt lönekonto, men när lönen kommer sätter vi över pengar på de gemensamma drifts- och sparkontona så att vi båda har lika mycket kvar på respektive lönekonto. Det som är kvar på lönekontot får vi göra vad vi vill med, dvs det går till kläder, nöjen, luncher mm, men även sådant som är gemesamt till hushållet. Om den ena fått betala mycket en månad, så för vi över från den andras konto. Behöver någon köpa ngt dyrt en månad, typ en ny vinterjacka, så gör man det och då får båda unna sig lite mindre just den månaden. Vi räknar på inget sätt kronor och ören och vem som drar in pengarna spelar ingen roll. Huvudsaken är att ekonomin går runt och att vi båda kan täcka upp de behov vi har. Ibland lägger han mer pengar på prylar och ibland lägger jag mer pengar på kläder etc. Det jämnar nog ut sig i slutändan. Vi stämmer dock av med varandra kontinuerligt, både om man köper ngt dyrt och överlag när det gäller ekonomin, så båda har koll på hur mycket hushållet har kvar att spendera. Det tror jag är viktigt!

Vi har gemensam ekonomi med gemensamt sparkonto. Enda skillnaden är att vi sätter in 200:- mer på mitt pensionssparkonto så att jag inte missgynnas vid en separation eftersom jag har varit hemma mer med barnen.