Delad eller separat ekonomi

Vi har gemensam ekonomi tycker det är mest rättvist och praktiskt. Vi har två barn tillsammans och jag har gått ner i arbetstid för familjens skull och sedan gör jag alla inköp i familjen (nästan). för oss funkar det bra skulle vi ha det på något annat sätt så skulle inte jag ha en krona kvar när månaden var slut men min blivande skulle ha det.

"Men iallefall, ja kan tycka att ni kanske borde vänta med husköp. Han verkar att på flera plan än det ekonomiska inte vara i "VI" stadiet. Inget illa menat nu men det måste vara jobbigt, då har ju inte han laggt ner nå energi i förhållandet."

Man MÅSTE inte ha gemensamt konto för att man är gift...dock bör båda ha samma möjligheter. (Är väl därför man gifter sig?)

Att gifta sig innebär juh ekonomiskt att båda har lika stor rätt till "boet". Dvs. om något händer så ska det delas lika...är det då inte meningen att man också ska "dela lika" innan det händer något?

Själv är jag väldigt lyckligt lottad då min m2b och jag aldrig haft några sådana problem....snarare jag som varit för stolt att ta emot....
Vi har alltid resonerat som så att är man ihop så hjälps man åt.
Oavsett om det gäller pengar eller fysisk, psykisk hjälp.

Vi kommer nästa vecka att fixa ett gemenstamt konto dit lönerna kommer för att förenkla vardagen. Gemensamt sparkonto har vi redan.

Vi får lön vid olika tillfällen, jag mitt i månaden och han i slutet. I.o.m. att vi tankar varandras bilar, köper mat och betalar räkningar hur det passar så är alltid någon utan pengar och så måste vi flytta över. Dessutom har han en dotter sedan tidigare som jag bl.a. köper endel kläder åt. Och då kan man ju inte ha egna pengar att spendera fritt, för då går endel åt till hans barn vilket i så fall är helt fel (jag gör det gärna men får ju det lite tajt då).

Det blir ju förstås som någon redan sa att man betalar sina egna presenter. Men det är väl inte viktigt hur mycket pengar man själv satt på det. Det är ju tanken som räknas!

Hej!

Nu har jag lusläst hela tråden för det här var något som berörde mig. Jag förstår dig så väl när du säger att du får ont i magen. Jag tycker också att det här med ekonomin är jobbigt. Nu har vi en helt annan sits är er då vi bägge två har en god ekonomi, sambon dock ännu mer än jag. Han tjänar mycket mer än jag (som dessutom är arbetslös just nu) och han har mycket mer besparingar än jag. Vi har separat ekonomi men gemensamma konton för gemensamma utgifter. Vi sätter in pengar i relation till vad vi tjänar, så på det sättet är det bra. Det som är jobbigt för mig är att jag tycker att man självklart ska ha helt gemensam ekonomi när man är gifta och han tycker i princip att vi ska skriva äktenskapsförord så att allt är enskild egendom (dvs var och en behåller "sitt" om man separerar).
Det är absolut inte så att han är snål, tvärtom. Vi äger hus tillsammans, han 60% och jag 40. Jag hade inte pengar så det räckte till min del och då lånade jag av honom. Inga problem! Men det är liksom känslan som är jobbigt. Han är superindividualist och för mig är VI:et så viktigt. När vi nu planerar bröllop så var vi ju tvungna att bestämma hur vi skulle fördela kostnaderna mellan oss. Han sa att jag fick bestämma helt vad jag tycker är rättvist. Om jag hade sagt att han skulle betala allt så hade han gjort det. Men jag tycker det är jobbigt att ha den typen av överväganden hela tiden.

Tack och lov har vi liknande inställning vad gäller att spendera pengar, ingen av oss har lyxiga vanor men unnar oss när det känns motiverat.

Det som stör mig tror jag är att inte veta om jag ska räkna in hela vår förmögenhet/inkomst när jag funderar över framtiden eller om jag bara kan räkna med min del. Dessutom så, om det värsta skulle hända och vi skulle separera, så skulle han ha mycket bättre förutsättningar att ge barnen ett bra boende. Han skulle ha råd att ha kvar huset ensam, men det skulle inte jag t ex.

Låter kanske som lyxproblem i sammanhanget, men vill visa på att jag förstår att det kan finnas väldigt mycket känslor inblandat. För min del handlar det heller inte bara om pengar utan om det här med individ kontra VI på många plan, men det är en annan historia.

För din del kan jag bara hålla med om de flesta inläggen; ni måste prata igenom detta och det är absolut orimligt att du ska leva på gränsen och han ha överflöd. Ska ni ha ett gemensamt liv måste ni också ha en hyggligt liknande ekonomisk situation.
Om du vill diskutera mer eller få hjälp med argumentationen så är du varmt välkommen att höra av dig!!

Lycka till!

Har knappt kunnat arbeta idag, bara våndats inför vårt samtal om några timmar nu. Det känns dock skönt at ha fått förslag från alla er som varit inne och berättat om er situation.

Hur har det gått? *nyfiken*

Coffeegirl Jag kan förstå att du mår dåligt av detta. Och hoppas att det löser sig för dig. det är aldrig kul att behöva gå och oroa sig för ekomonin. Men vad säger han när ni pratar om det?

hoppas att allt löser sig för dig.

Stinakina : Jag känner igen det dära *tyvärr*
Min fd var sådan..
Men idag så har jag o min m2b gjort som så att vi delar alla gemensamma räkningar, jag betalar mina räkningar och sedan så har jag resten av min lön till det jag vill.
Matkostnaderna gör vi så att vi betalar varannan gång ungefär.
Men om jag skulle behöva pengar så hjälper han mig. Menar för oss fungerar detta.

Min m2b tjänar ungefär dubbelt så mycket som jag. Vi betalar hyra, el, telefon och andra räkningar från ett konto där vi båda sätter in lika mycket. Den summan täcker också matkostnaderna och blir det någon slant över går det in på sparkonto (i mitt namn, men vi ser dem som gemensamma pengar). Eftersom mina nöjespengar som blir kvar i regel tar slut fortare så brukar jag få ett extra bidrag av honom när det behövs, men han har mer att röra sig med. Vilket känns helt rättvist eftersom han jobbar väldigt hårt för sin högre lön. Det flyter på ganska bra med vårt system tycker jag, det passar oss bra.

TS, förstår att det är jobbigt. Ekonomi är ett känsligt ämne och det känns alltid trist och futtigt på något sätt att diskutera sådant... men det är ju viktigt att båda känner sig nöjda. Hoppas det har gått bra!

Lovecats, vi har samma system som ni dvs man betalar procentuellt efter vad man tjänar. Jag skulle aldrig vilja ha gemensam ekonomi (förutom sparande) helt gemensamt även om min blivande tjänar nästan 4 ggr så mycket som jag. Vårt system har fungerat utmärkt hittills, men man måste nog alltid vara beredd att omvärdera när livssituationen ändras.

Jag är av den meningen att den som tjänar mest får betala mer än den som har lägre inkomst. Jag har alltid haft som riktmärke att efter allt är betalt ska ha ca 2000:- kvar på kontot till nöjen, kläder mm.

Min förra sambo och jag la alla räkningar på hög, summerade och sen delade vi i 2. Säg att vardera hälft skulle betala 3696:- då rundade vi av uppåt till 4000:- och resten stannade kvar på kontot som buffert de gånger räkningarna blev högre.

Min sambo idag och jag har delad ekonomi, men inget system. På ICA-kortet sätter vi in för mat (det är det enda gemensamma vi har )Jag betalar mina räkningar, han sina i stort och de andra gemensamma räkningarna för hus och bil mm delade vi på så gott det gick beroende på vad jag hade råd med. Nu studerar jag och vi har löst det så att jag betalar mindre på huset ("hyra") och tar det jag kan utan att få lite pengar över. Sambon får ut nästan dubbelt så mycket som mig i månaden så han tar alla de stora räkningarna. Vi har försökt att lägga alla gemensamma räkningar på hög och splitta på hälften, men då jag tjänar så mycket mindre funkar inte det och vi trillar ändå tillbaka i ursprungssystemet.

Nu ska vi gifta oss och har inte diskuterat hur vi ska lösa ekonomin framöver om vi ska ha gemensamt konto eller ej. Det funkar som det gör nu och vi har aldrig tjafsat om pengar heller. Jag "lever" på sambon och han har aldrig klagat, det är bara jag som vill bidra med lika mycket i omkostnader, räkningar och i husrenovering mm som han får ta själv nu men det får jag göra den dag jag börjar jobba efter studier.