hejhej!!
undra om det finns flera unga tjejer här som är fölovade!? och när förlovade ni er??
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-01-21 21:22
Glömmde tala om att jag var 16 när jag förlovade mig med min underbara fästman om nu så har vi vart det i 1 år ocg vart tillsammans i 2 år!!
Japp, en ung till här! 
Vi var 21 och 23 när vi förlovade oss för snart ett år sedan, första (och enda?) förlovningen för oss båda två.
Vet inte om jag kommer att gå miste om något, hoppas inte det 
ibland kan man väl få såna tankar men kärleken till fästmannen väger tyngre.
Han var 21 och jag 22 när vi förlovade oss. När vi gifter oss är jag 24 och han 22 :)
ja va 18 o han va 17..sen gifte vi oss ett år senare o va då helt enkelt 19 respektive 18...=)
Jag var 23.
Och angående eventuella fördelar med att bo själv så är jag mot. Jag hatar att vara ensam och att bo själv, varför plåga sig? De flesta mår säkert bra av att vara tillsammans med folk och få den tryggheten. Sen behöver man ju inte bara bo tillsammans med den man ska gifta sig med. Jag tror att det kan vara klokt att bo tillsammans med kompisar eller något syskon ett tag också. Men jag skulle nog aldrig rekommendera någon att bo ensam.
Jag var 21 (på dagen) och han 22. Vi kommer att ha varit ihop knappt tre år när vi gifter oss, förlovade i två.
Jo, men da har du ju uppenbart gjort den grejen - bott själv alltsa, och beslutat att det inte passar dig! Det är ju det ocksa - göra grejer och bestämma sig för om man tycker om det eller inte. Själv trivs jag utmärkt i mitt eget sällskap och far jag inte de där stunderna för mig själv än idag sa blir jag rabiat!
Feminista Fantastica skrev 2008-01-09 13:21:58 följande:
Att förlova sig tidigt behöver inte betyda att man flyttar ihop, och det behöver inte betyda att man inte bott själv. Har en vän som förlovade sig men de bodde isär (hemma hos föräldrar) i två år, sen gjorde de slut innan de hann flytta ihop men ändå. Hon hade dessutom hunnit bo två år själv innan de ens blev tillsammans. Ändå var de 18 när de förlovade sig.
Själv tänkte jag faktiskt inte ens tanken på att jag skulle hunnit bo själv som något jag missat. Har aldrig ens tänkt tanken på att bo själv. Skulle inte fixa det då jag är paraniod och de kvällar och nätter min man jobbar tror jag att jag nån mördare ska komma in och hugga ihjäl mig med yxa eller att min man ska komma hem och göra slut osv osv.
Men men, känner man att man har en massa "saker" man måste göra innan man binder sig, så visst kan det vara jobbigt att binda sig tidigt och visst kan man säkert känna att man missat något då. Men själv har jag inte kännt så och man kan väl lösa dessa saker om man nu skulle känna så med att bo isär eller vad som helst... men det är väl olika som med allt annat...
Jag får mitt ensamboende när min m2b är iväg i jobbet och ärligt talat - huuu, jag skulle aldrig vilja bo ensam för någon längre tid. Det är inte det att jag inte trivs i mitt eget sällskap, jag kan tycka det är jätteskönt att vara för mig själv, men samtidigt älskar jag att ha den där mysiga hemtrevligheten när man är två personer som lever sina egna liv men ändå tillsammans. Sen är jag vuxen nog att veta att jag SKULLE klara mig ensam om det behövdes, men jag VILL det inte.
Jag anser inte att jag missat något. Jag är 24 år och har gjort en hel del innan det att jag gifte mig! Alla prioriterar oika saker i livet. Vill man resa så har man en livspartner att resa med, vill man göra andra saker så har man alltid sällskap. Jag och min man ger varann den space vi behöver!
