Efternamnsbyte - kärlek till mitt efternamn!

Jag tycker helt klart du kan behålla ditt namn om du vill. Känns det bra så kan dy behålla det som mellannamn och så tar du gubbens namn som efternamn. Slå en tanke på framtiden också, vad du vill att dina barn ska heta.

Själv bytte jag från ett ovanligt svenskt till min makes danska namn - för att jag ville att det skulle synas att jag är gift med en dansk ! Och jag känner mig mycket självständig :D För mig är det viktigt med samhörande och vi bär samma efternamn i hela familjen - det var min önskan :)

Jag känner att mitt namn är en del av mig och dessutom ovanligt. (Vi är idag bara 5 med det namnet; alla i min familj) Kanske har det med att göra att man gifter sig efter trettio och hunnit fa en starkare koppling till namnet, men jag tror ärligt talat att jag hade känt samma sak när jag var 20. Jag bytte inte namn när vi gifte oss och maken ville heller inte byta. Viss kallar man mig ibland Fru X istället för fru Y och jag gallskriker inte för det, men jag heter fortfarande fru Y.. och det var viktigt för mig. Jag är inte mindre gift för det och jag ger blanka f*sen i vad "folk" kan tänkas tycka eller tro..

Vilket är viktigast för dig? Att ha kvar ditt namn eller att heta samma som maken (eftersom han nu inte heller ville byta)?

hej! jag är ny på den här sidan hehehe gjorde mej till medlem bara för att jag såå gärna ville debattera i detta inlägg! jag tycker verkligen att du INTE ska byta bort ditt efternamn om du inte vill det, det är viktigtoch säkert väldigt vackert, plus att det är fint att värna om dina samiska rötter ju =)blir lite nyfiken på vilket namn det är haha! men iaf, poängen var: OM ni nu inte kan komma överens kan du inte då ha kvar ditt gamla namn som mellannamn? Det är INTE!!!! samma sak som att ha två efternamn eftersom det inte är tillåtet. Lycka till :D

Var rädd om ditt efternamn eftersom det har en ovanlig, intressant historia. Jag skulle behålla det om jag var den situationen. Du kan väl ta hans namn som mellannamn?

Mvh M.

Jag har klart o tydligt talat om för min sambo att vid eventuell vigsell ska ja ha mitt efternamn, bara vår familj i hela världen som heter så, jag kan väl mkt väl tänka mig att ta hans éfternamn. Men häromdagen helt plötsligt råkade jag säga min sambos namn och mitt efternamn, varför vet ja inte o han svarade " ja en dag kanske vi har samma efternamn, så min sambo verkar inte hya problem med att heta som mig eller hur ja ska tolka det..... Mitt namn är inte så vanligt som hans; JOhansson. Det är bara jag o möjligen min yngre syster som kan föra det vidare.

sorry jag menade att jag kan tänka mig att lägg atill hans namn samtidigt som jag behåller mitt, men helst vill ja nog att vi tar mitt namn.

jag förstår verkligen TS, jag känner likadant! jag vill jättegärna heta samma sak som min man och som mina framtida barn, men är inte helt redo att släppa mitt namn som jag tycker väldigt mycket om. detsamma känner han för sitt.
jag kommer antagligen ha kvar mitt gamla efternamn som mellannamn och byta till hans efternamn. men det känns inte helt bra hur jag än gör, jag önskar verkligen att det fanns en bättre lösning på problemet!

Till er som säger att ni är lite gammaldags och vill ta mannens efternamn:

Om jag inte minns helt fel, så har det i mer än en tråd framkommit att traditionen att kvinnan tar mannens efternamn är en ganska ny sak, som inte uppkom förrän tidigt 1900-tal (???). Innan dess fick man efternamn efter sina föräldrars förnamn t.ex. hade jag hetat Petersdotter i efternamn.
Rätta mig om jag har fel!!!

Jag tycker att det viktigaste är att man har ett efternamn, som man trivs med och vill man egentligen inte byta efternamn, eller man vill inte ta mannens efternamn, så ska man inte göra det heller!

Har inte läst andra inlägg i tråden men vill ändå säga att jag själv aldrig någonsin skulle kunna tänkt mig byta mitt efternamn. Jag har också ett väldigt ovanligt efternamn och nu är det bara jag och min mama som heter det. Det har dessutom betytt en hel del för mig och min identitet under hela min uppväxt eftersom jag har ett mycket vanligt förnamn.
Min man ville heller inte byta namn när vi gifte oss så vi behöll helt enkelt våra resp efternamn. Tycker det känns helt rätt. Känner inte alls att jag måste vara en "fru x gift med herr x" för att känna samhörighet med maken.

Det kluriga lär väl bli den dag man ev får barn tillsammans. Att komma överens om vems namn ens barn ska ha. Detta vet jag vållat en hel del diskussioner hos vissa vänner som behållit sina efternamn.

Men den dagen den sorgen... ;)

Jag tycker att om du verkligen känner väldigt starkt för ditt efternamn ska du inte byta till något annat.

"Men nu i augusti gifter jag mig och det innebär ju även namnbyte".

Som många säkert redan har skrivit så innebär ett giftermål per automatik inte ett namnbyte för någon part! Själv skall jag inte heller byta mitt; dels p.g.a att jag inte vill heta samma sak som hans styvmor och dels för att jag är så jäkla snygg på körkortet

Nåja, kan ev. tänka mig att ta hans efternamn som mellannamn

Jag heter ett inte allt för vanligt efternamn (visst finns det ett antal som heter det jag heter, men det är förgreningar från min farfar på olika sätt) men kommer byta till min sambos efternamn för jag tycker det känns rätt och dessutom tycker jag inte om mitt efternamn såvärst mycket och har aldrig gjort det. Alla gör precis som de vill och som någon så riktigt sa så innebär inte giftemål per automatik att bruden MÅSTE ta brudgummens efternamn eller tvärtom. Har man ett efternamn som innebär något historiskt tex så tycker jag att man ska värna om det och föra det vidare..men det är ju min personliga åsikt förstås..

Nu måste jag också lägga mig i!
Förstår din situation, TS. Jag är i en liknande och har ingen aning om hur jag själv ska göra så jag kan ännu mindre ge råd om hur du ska göra... Tyvärr.

Både min blivande och jag har -son namn. Hans är vanligare än mitt. Först hade vi planer på att ta hans mors flicknamn, men efter en diskussion med henne om hur glad hon var att slippa det när hon gifte sig (krånglig stavning, måsta alltid bokstavera) så la vi de planerna på hyllan. Som det ser ut nu så lutar det mest åt att jag tar hans efternamn men behåller mitt som mellannamn, "bara för att" liksom.. Kommer förmodligen aldrig att presentera mig/signera som "förnamn son-namn son-namn" (klumpigt och låter lite komiskt), utan det kommer förmodligen bli "förnamn s son-namn", dvs bara initial på mellannamnet.. Vad säger ni kloka tjejer om det? Låter det som en vettig kompromiss?

Som littlepixiegrl - Mrs B skriver så var det fram till runt ca 1900 så att man hade kvar sitt flicknamn efter faddern även när man gifte sig.

Ville bara bekräfta uppgifterna....