2008 Sommarbröllop - Originalen tuffar vidare

har du pratat med någon om det här? det är viktigt att man vet att man kan göra det. såna tragedier rymmer ofta så många olika känslor och sorg. beklagar verkligen vårbrud.

Vidalila
Svaret på din första fråga om hur det var att vara tillbaka på jobbet idag kan jag bara hänvisa till det som jag skrev innan...."skit"dag alltså. Hade sån ångest innan jag åkte iväg och det blev inte bättre sen heller.

Svaret på din andra fråga, jag och min sambo har pratat mycket (hela tiden känns det som) om det som har hänt men vi har även pratat mycket med familjen och våra vänner.

Har gått igenom mycket sorg i mitt liv så jag vet att man måste prata om det men det är svårt för mig att göra det. Kommer nog att få det i nacken sen......

jo, jag förstod att din dag varit skit, jag menade mer hur det kändes att vara "utanför" det som hänt mer generellt.

Ja det finns en risk att man får det i nacken sen och "samlar på sig för mycket". Blev du inte erbjuden kurator på sjukhuset? annars, om du känner att du vill, så tveka inte att ta kontakt med sjukhuset igen. det hör liksom till att de ska erbjuda samtalsstöd kring såna upplevelser.

Vidalila
Jodå, sjukhuset erbjöd oss en kurator men just då ville vi bara hem och få vara ifred. Har dock fått lite telefonnummer så vi får väl se om jag ringer någon dag.

Det kändes mycket konstigt att komma till jobbet och ut i verkligheten utan någon bebis i magen. Jag lämnade ju jobbet dagen innan vårt ultraljud i tron om att jag bara skulle ha en semesterdag och sen vara tillbaka igen, men nu blev det ju inte så och det kändes mycket konstigt att komma tillbaka så här.
En kollega tyckte att jag hade magrat mycket under dessa två veckor och då försökte jag skoja till det så då sa jag; ja så blir det om man bara gråter och inte äter, bra bantarmetod. Sen kom tårarna och det gjorde de i omgångar hela dagen.

Vad bra att du fick numret. Det kan vara bra att träffa kuratorn, utan att bestämma något framöver om man inte vill. Det kan vara bra att bara känna känslan av att man inte bär det helt själv. De är vana och kan prata och ställa rätt frågor för att sätta ord på tankarna. Du och din fästman kan gå tillsammans om ni vill.

Vidalila
Jo, det är så sant, men för min sambos del tror jag inte att han kommer att göra det. Han har inte varit intresserad av det förr.
Jag däremot har gått hos en kurator innan och det gjorde susen för min sorg, men jag måste få tid först att smälta allt och sen om ett halvår år kanske jag är redo. Jag behöver min egen sorg nu, mitt vardagsliv och det som händer nu. Jag behöver komma in i vardagen först innan jag kan prata ut,
Knäppt eller??????

är kurator själv ska jag kanske säga, för att förklara mitt engagemang :)

jo jag tror din känsla av att vara själv med sin sorg tills man känner sig redo är vanlig. Du behöver kanske bearbeta lite själv först och "sortera" innan du går dit. Men sen kan du ju se besöket, om du bestämmer dig för att gå dit, hos kuratorn som ett tillfälle att "redovisa" , för dig själv vad du tänkt och kommit fram till.
Du får helt enkelt känna efter hur du vill göra.

Vidalila
Jag anande nästan att du hade det som yrke eftersom du skrev med ord lite på det hållet.:)

ja, vi får väl se om jag ringer kuratorn nu eller senare. Känns inte aktuellt just nu i alla fall. Men jag vet att jag nog måste ändå till slut.

:) det är ju bara du som kan bestämma det. Men jag tror det är bra att prata om det, när man känner sig mogen förstås.

Önskar dig lycka till med det!
Hur går det annars, med bröllopsplanerna?

Vidalila
Tack för din omtanke i alla fall. Det värmer.

Har inget bokat och klart angående bröllopet så det känns lite stressigt eftersom vi nu har flyttat det till sep07 istället för april08. På lördag bokar vi förhoppningsvis festlokalen och sen ska jag ta tag i det andra nästa vecka. Pust, stön och stånk....