I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Blommis, om du skulle, i din fantasi för ditt inre, låta dig svepas med av din känsla. Om du där, skulle säga till den där positiva-måste-göra rösten att vara tyst just nu, att du bara vill känna hur du flyter/svävar/vandrar/rusar/susar/snurrar/lyfter/sjunker/väntar fram, helt utan mål eller mening. Hur känns det? Att vara i "tomrummet" där man inte kan fästa sig vid sina tankar, för då försvinner det, där, där man är ingen och man är allt?
för mig är det det heligaste heliga, och lyckas jag få tre sekunders fokuskifte, från kacklet i min hjärna, ger det rum till att känna storheten, litenheten; motsättningarna.

Jag förstår att du har svept dig med idag, det är ju klart. Och jag tycker att det låter förlösande... Att få ut allt det som byggt upp inuti, få ventilera! Det är ju livsviktigt! Jag vill bara hålla om dig iallafall!

Åh Blommis! Fy va hemskt det låter när du beskriver det! En klasskompis på gymnasiet fick cancer i tjocktarmen o därmed bortop. Hon fick osså cortison o svällde massor! Men när hon slapp ta cortisonet så gick svullnaden tillbaka massor. Men när du säger att det sticker o spänner så känns det som att du får en för stor dos????

blompojken! Vilken resa!

Jag tillbringade gårkvällen på akuten. De tyckte inte på 1177 att man skulle ha sådan där ben som mina. Och det tyckte väl inte läkaren heller, men det kunde de ju liksom inte göra så mycket åt. Vad de gjorde, som ju är bra, var att akutremittera mig till den där endikrinologen som jag ju väntar på att få träffa. För, som hon sa "annars kan det ta ganska lång tid innan du får träffa någon" Och någon ska nog titta lite på vad för dos som kan vara rimlig av den här medicinen. Jag kan ju säga att de 8 kilo jag nämnde igår sedan op, inte är 8 längre, etftersom jag igår vägde nästan 4 kg mer än dagen innan. (!)Jag har nu alltså gått upp 10 kg på de här veckorna. Jag kan inte se några fotknölar på mina fötter, och där finns inte längre någon hålfot. Jag kan inte ta på mig mina skor.
Ansiktet är så uppsvällt att huden buktar upp runt glasögonskalmarna, buken är helt utspänd (sådär som på öldrickande, engelska, manliga fotbollsupporters)

Så frågade hon (den mycket unga läkaren) om jag hade humörsvängningar också?
Jo, det skulle man kanske kunna säga...

Hvidis, den där platsen du beskriver, det är den som är så svår att hitta till när ångsten vill ta en.

Blommis: Hua! Stackars dig och din stackars kropp! Hoppas att du kommer till den rätta läkaren så fort som bara möjligt! Så ska du ju inte se ut, eller ha det! Kram!

Hvidis, ja hua! Jag blir rädd när jag ser mig! Det är helt ofattbart att man kan svälla upp så många kilon på bara ett dygn! Jag började undra igår ifall njurarna höll på att packa ihop eller vad det är som händer. Man undrar ju var The Limit är liksom. Och hur ska jag kunna gå nu då-vilket alltså är viktigt för att man ju ska vara aktiv och hålla sig igång-när benen och fötterna är så här?

Midsommarfirande, klänning och att känna sig lite somrig och fin ska vi inte ens börja tänka på, för då gråter jag ihjäl mig.

Vad gör ni andra?

Blommis: så jobbigt du har det nu! Hoppas verkligen att du får träffa läkaren snart så att ni kan styra upp den där dosen. Visst kan man bli rejält svullen av kortison, men någon måtta måste det väl ändå vara. *kramar om*

Vad vi gör? Vid tiden du ställde frågan försökte jag läsa min sons signaler. Jag hade gjort något som var väldigt fel och jag kunde inte lista ut vad, men med tanke på mängden tårar som strömmade nerför hans ansikte var det väldigt viktigt. Det hade något att göra med hur jag skurit melon åt honom. Som tur var dök svärfar upp och kunde distrahera honom en aning tills han lugnat ner sig och fått i sig sina melonbitar. Nu ska vi ställa i ordning för bad.  

Daa, det är en svår konst att skära saker och ting så det faller rätt på läppen!
Insikten om hur svårt det är att veta vad exakt man gjorde för kardinalfel, kan ses som en föraning om hur man sedan kommer att få det när avkomman marscherat rakt in i puberteten och man bara får veta att man "ändå inte fattar nånting så det är ingen idé att förklara!"
Man är i själva verket helt tappad bakom vagnen ända från början kan man säga. Vilken tur att det ganska ofta går rätt bra ändå...småningom! *går bakom vagnen och puttar den framåt så gott det går*