Flamman-det kostar på att vara mamma i dessa (års)tider! Man har i sanning FullTupp och det ena avlöser det andra och man får vara glad så länge så lite som möjligt krockar dessutom.
Idag sa Blompojken nej när hans kompis ringde för att höra om han ville vá (som de säger här). Han ville inte vá, han ville "verkligen verkligen BARA ta det lugnt". Tack Gud att ungen har ett lyssnande öra på även det behovet och inte bara öser på. Man behöver en sådan dag ibland-även när man är barn.
Så, vi har inte gjort något alls förrän när far i huset om hem och jag spontant föreslog att åka iväg och käka. Det var himla mysigt att komma iväg en stund-även om vi fick inse att det gästgiveriets nya ägare får klara sig utan oss framgent, då det inte gick att sätta godkänt på matupplevelsen som sådan, men men, man måste ju pröva för att veta. Och ölen jag tog var god iallafall. 
Lycka till på talangen imorgon!
Apropå nerver, så måste jag bara dela ett litet ögonblick, mycket mycket kort, men som kommer att stanna i mitt hjärta inetsat för alltid:
Min sons vän (han som ville vá idá) är oerhört blyg. Så till den grad att han knappt orkar med att svara på frågor i klassrummet. han rodnar svårt och han är så tillbakadragen att vi verklgien har fått ta det väldigt sakta med att lära känna honom härhemma-trots att de är så mycket med varandra. Under repetitionerna med musikalen, har han helt brustit och låst in sig på toaletten och Blompojken har bekymrat sagt att "G ska inte köra sin rap, och det tycker jag är så synd".
När det nu var skarpt läge, var jag otroligt nerväös för G och hur detta skulle gå. Jag hade riktigt ont i magen,för det kan bli så hemsk hemskt om det blire n sådan där ångestupplevelse man sedan ska ha med sig jämt.
När han tagit mikrofonen såg han ut som om han bara vill springa därifrån. Fly. Bort. Slippa.
men...
..så vänder han sig mot Blompojken, söker hans blick. Man ser hur de ser på varandra och att G helt och hållet suger kraft och md ur sin väns ögon. Man ser hur det lyser "KOM IGEN NU G; NU KÖR DU" ur ögonen på Blompojken, och att förtröstan och kraft strömmar mellan dem. Allt på bara en liten liten sekund. Och G tar upp mikrofonen, och han kör sin rap. Han gjordet det!!! Jag höll på att skrika rakt ut, men lyckades behärska mig (för en gångs skull)
Jag är glad för Blompojken skull att han vågade göra sina sånger och att han fick känna att det gick vägen-han var också nervös. Sitt nervösaste någonsin. Men att få bevittna med vilken tillit en vän hämtade mod hos en annan, och att se så tydligt hur det kan vara hela skillnaden här i livet, det var baske mig det finaste jag sett på länge och jag gläder mig i överflödande mått åt att min son får uppleva och leva ut vänskap. Inga prestationer i världen kan vara större än rikedomen i det. Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam. Det är tillsammans man ska vara. Då kan man övervinna nästan vad som helst!
Jag är utslut av all fotboll, skolutflykter, musikaler, uppträdanden, födelsedagar, jobb mm, 
Och det är samma med mig. Jag ska sjunga på dop imorgon...
