I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Så skönt att höra blommis! Pustar ut. Kram!

Heja Blomman!

Å så bra att du är hemma igen Blomman!
Å så spännande med musikalen!

Här är en Klockarbol som är redigt trött och mosig, på ett *gah, det är alldeles för varmt* men bra sätt. Ännu en intensiv vecka med ohemult tidiga (05.30-typish) mornar och hemkomst runt 18-tiden. Kvällsrutiner blir himla märkliga när man äter middag vid 8-tiden.

Jag har det så lyckligt lottat just nu att äldsta är hemma hos oss på veckorna nu när hon sommarjobbar så hon fixar middag och disk och jag får jättemycket bonustid att greja med andra saker!! Som att försöka spänna fast ett lass ris på släpkärran samtidigt som jag försöker försvara mig mot kamikazemyggorna det är ett under att jag inte har slagit mig sanslös med spännbanden ännu...

Nu ska jag njuta av Jackie Chan i Rush Hour en stund innan det är dags att välta i säng. Festtjohej på Yngstas skola i morgon så tji sovmorgon för mig. Får jag inte sovmorgom på söndag så sätter jag mig nog ner och tjuter i ett hörn - jag har ju inte ens små skruttbarn som väcker mig stup i kvarten på nätterna längre.

Jag älskar Jackie Chan!

Det gör Blompojken också! Och sovmorgon. Ni skulle ha det hur bra som helst en gemensam helg. Och vi äter ofta middag vid 8-tiden. Fast nu, när sambon jobbar lite mer normala tider, blir det faktiskt tidigare ibland.

Apropå musikalen, så är far i huset så nervös att han nästan är förbannad på skolan att det satt sonen i den här situationen. "Får de verkligen göra så här! Det är ju inte klokt! Hur ska det här gå!!!" Min smabo kommer inte från en musicerande familj och själv är han att betrakta som närmast tondöv. Det är faktiskt inte av elakhet sagt-min man kan inte sjunga, och det kan inte hans syster heller. Det är på nivån att det är mycket mycket svårt även för den som kan ta ton att hålla den intill dem, för det drar iväg något alldeles otroligt.
Alltså har han för sin personliga del just att sjunga offentligt som en sådan där sak man helst inte vill vara med om. Och han lever sig in i detta som om det vore han själv som ska göra det-fast värre, eftersom det nu är hans älskade son som ska elddöpas.
Och till saken hör, att sonen är väldigt otränad just i detta. Ingen av oss har egentligen hört honom sjunga i någon större utsträckning, han spelar inget instrument och han är inte-som jag-uppvuxen med ständigt sjungande. Han är alltså inte van.

Men, jag har hört honom. Han kan ta rena toner och framförallt tror jag han är trygg nog att försöka och dessutom har han en status i sin grupp som tillåter att han inte är bäst, de kommer att förlåta honom säven stora misstag och han kommer att kunna skämta till det om det behövs eller så. Alltås, han står ju inför sitt livs nervösaste utmaning, helt klart-tre solon och en avhuvudrollerna, med massor han ska säga och det är verklgien första gången han ska agera inför publik på det sättet. det ennda han någonsin gjort förut är de två dansuppvisningarna han varit med på.

För 4 år sedan, när han skulle vara med i skolans show, valde han att sköta draperierna, för då slapp han stå på scenen. Han vägrade att inför klassen läsa upp ur sin händelsebok och skulle aldrig drömt om att redovisa själv framför alla.
Det här året har han redovisat sitt SO-arbete så till den milda grad att han fick A på uppgiften och klassens jubel. Han har lärt in hela den här rollen och övar ihop med de andra på att sjunga i mikrofon och snart snart ska han uppträda först för hela skolan och sedan på kvällen för föräldrar och släktingar.
Att få följa med i och se hur en människa utvecklas på det sättet, är stort och fantastiskt. att se dem erövra sin värld och vinna över det som skrämmer. För, som jag brukar säga-det är svårt att vara modig, när man är ett mycket litet djur. Men vad man känner sig stark när man hittar det där modet!

När det gäller biverkningar av medicin...

...är det någon av er andra som stått på kortison? Eller har haft närstående som gjort?
för, som jag ser ut nu, efter snart en månad på just kortison, så ser jag ut som någon jag inte vet vem det är.

Jag är fullt medveten om att i det stora sammanhanget, så är mitt utseende och minkroppshydda inget någon annan antagligen tycker spelar någon roll. Och att jag naturligtvis måste ha de mediciner som håller hypofysen i schack så jag kan fungera.
men jg menar allvar när jag säger att det ser ut som om någon blåst upp hela mig-särskilt mitt ansiktes nedre halva, mina vrister, anklar händer fötter och buk till oigenkännlighet. Jag väger nästan 8 kilo mer än jag gjorde när jag reste iväg till OP och det känns som om någon satt kuddar inuti handflatorna och under fotsulorna, som är ivägen för mig att öppna och stänga händerna eller riktigt känna underlaget under fötterna. Byxorna som hade börjat sitta väldigt lösa efter all min träning, sitter som utspända korvskinn på väg att brista och inuti munnen har jag fått sår på båda kinderna, eftersom de är så uppsvullna att jag biter mig i dem dels på natten och även när jag bara försöker äta.

Det jag undrar, förutom hur länge jag måste äta de här tabletterna (vilket om jag har otur kan bli livslångt har jag förstått), är om den här svullnaden kan förväntas försvinna typ "lika snabbt som den kom". Eller om jag nu är i samma skitläge som efter mina IVF:er där jag bara kommer att svälla mer och mr för att sedan vara tvungen att göra exakt samma sak om igen som jag redan gjort och ha alla dessa kilon att arbeta bort.

jag blir ledsen! jag hade strävsamt och sakta, med envishet och tålamod gjort ett stort jobb och börjat komma till en punkt där det var lättare att röra sig, kroppen började mer och mer bli min och jag hade börjat se nya mål, där det inte bara handlade om att komma bort fråb farlig övervikt, utan kanske tillochmed kunde få handla lite om hur jag egentligen vill se ut, vad för kläder jag vill kunan ha på ig och hur kroppen ska kännas för att jag i min tur ska känna mig hemma, vital, rörlig och bli lite glad av att se mig själv.
Nu känner jag faktiskt på allvvar att jag inte har lust att gå utoch visa mig bland folk. jag ser precis sådär konstigt och ohälsosamt uppblåst ut så att vem som helst ser att jag inte mår bra. Det är så att man hajjar till-och det känns inget roligt att behöva visa sig så avskalat naken framför alla och sedan sitta där och "ha trevligt" på midsommarfiranden, kvartersgrillkvällar och andra sammankomster. Jag får ångest!

Och värst av allt är, att när jag får det, så tenderar jag att äta för att det är synd om mig. Särskilt eftersom jag också har tråkigt i min stilla tillvaro. Och då kommer jag ju dessutom att gå upp ännu fler kilon förutom medicinernas. Plus att jag ju inte kan träna heller än.

Bajs.

Nu har jag läst på om kortisonet.
Det ändrar hur kroppen förddelat fett. Det ändrar aptiten och man blir både mer hungrig och får ökat sockersug.
Det gör att man samlar vätska på grund av förändrat saltupptag och man går upp i vikt både av ökat fett och vätska.
Det är vanligt med depressioner och sömnstörningar.

Jippi. Vad allt jag arbetat med under de senaste åen, genom arbetslöshet, barnlöshet, nystart med flytt, tankar på nya vägar, viktnedgång, nya möjligheter och tänk om kris som möjlighet istället för katastrof- vad LÄTTSAMT och enkelt allt känns-det är nog bara att tänka lite positivt, så fixar sig allt.

Vad ska jag kroka fast tanken i? Vad är det som ska vara min lilla ljusglimt i att jag har något jag kan kontrollera, någt jag styr själv och något att känna mig glad och stolt över? Jag känner mig intvingad i ett hörn och kan inte komma ut.

Blommis!!!!! Kraaam! Kära hjärtanes vad jag vill hålla om dig!
Tänkte på dig i går när jag duschade, (tänker bra i duschen...) tänkte på hur fantastisk du är på att binda människor till dig, att se samband och sammanhäng i det lilla ochstora och vilken fashinerande människa du är. Allt du rymmer och allt du ger. Tack och kram!

Min farmor fick kortison för sina knän och hon var en stor kvinna. Jag håller tummarna för att du ska slippa ta det för alltid, hur ska de kolla och veta, hur kollar man sånt? Har du kvar din hypofys, eller en del av den eller hela?

Hvidis, *störtgråter*

Fy fasen, idag är jag inget annat än ett rö för vinden. Jag har haft ett veritabelt psykbryt härhemma-och då menar jag fullskaligt, med primalskri rakt ut, bankande i väggarna och avgrundsvrål "jag är inte glad jag är arg jag är arg jag är arg och de är orättvist och jag hatar det här" Sådär som man inte beter sig. Och mitt framför båda de andra i familjen. Som inte vet vad de ska göra.

Jag vet inte heller riktigt vad jag ska göra, just precis nu.
jag antar att detta är en av "de där dagarna" och att det ligger inom mallen för "det kommer att vara ett steg fram och två tillbaks, det tar tid sådant här, och det är mycket man ska bearbeta i en sådan här process och det måste få plats reaktioner". men jag blir så trött. Trött på mig själv och mina alla tilkortakomamnden och avbrutna planer, mina drömmar som aldrig tycks bli något med substans. Mina år som går i virvlande fart emedan allt annat tycks snigla sig fram i stiltje och limbo.
Vad är det egentlgien jag gör för fel, när inget blir något av och allt jag företar mig tar stopp?
Och så försöker jag komma ihåg att jag inte är msisslyckad för att just mina barnförsök sket sig-även när alla ni andra sprungit om mig flerfalt. det är inte så att ni har lyckats och jag misslyckats utifrån något jag kunde hjälpa.
Och hälsan skiter i arbetsmarknaden-jag kan inte hjälpa att kroppen inte kan göra samma saker längre, så att jag inte kan fortsätta jobba på samma premisser som förr.
och jag kan inte hjälpa att där kom en hjärntumör i mitt huvud. Inte värken eller sköldkörteln heller. Det är inte mitt eget fel. och det är svårt att hela tiden ställa sig över biverkningar och känslor. Vara bestämt positiv genom beslut, inte för att man i grunden är glad. "nu ska jag gå-för att jag vet att det är bra för mig. Nu ska jag äta för att jag vet att det är bra för mig." Bara för att man vet att det är bra. Inte för något annat.

Hypofysen kommer att fortsätta kollas upp under lång tid och den är kvar. Man kan inte leva utan den, men man kan klara sig hyfsat med bara en bit av den. Den är känslig för att bli petad i och kan få störningar i hormonproduktionerna, men det kan regleras med medicin. men det är svårt att ställa dem rätt och de har biverkningar.
En lite olycklig sak i hela den här processen, är att av alla läkare jag träffat, så har jag hittills faktiskt inte fått träffa någon endikrinolog-vilket är det fina ordet för hormonexperten. Helt bisarrt kan man tycka, eftersomd et är just hypofysen vi har problemet i. Men, det har fallit sig så att de ju fått alla blodprover, analyserat dem och så skickat meig vidare till själva tumörexperten på operation. Nu kommer det nog att vara mycket av just endikrinologen framöver. Fick ett brev med besked om "inom två månader", vilket just nu känns som hundra år, eftersom jag bara har lust att vägra ta mer kortison och dessutom skrika åt dem "hjälp mig, jag mår inget bra!!!"
Mitt hopp är ju, såklart, att bavlägsnandet av tumören ska leda till att jag får må bättre utan den än jag gjorde medan den satt där. Men det är inte säkert. det kan hända att det blir så, att för att min syn skulle räddas, får jag istället leva med hormonrubbningar orsakade av att man stört den här känsliga chefen i kroppen.
Jag är rädd för det scenariot. Fast, jag hade ju inte velat bli blind heller.

Alltså, jag önskar jag kunde beskriva hur min kropp känns! Jag har idag en så otäck känsla i mina ben att jag närstan får panik-jag känner hur de sväller sväller sväller och jag kan knappt böja knäna för det tar stopp på hela baksidan-det är som om någon stod och pumpade upp mig med en luftmadrasspump och att jag har sådana där luftkuddar över hela mig. Det sticker och domnar i benen, händerna, fötterna, nacken...det är otroligt obehagligt och jag känner mig helt instängd i en kropp jag inte alls känner igen-och jag kan ju inte göra något åt det! Om det inte vore så läskigt skulle man ju asgarva, så sjukt är det.

till dina stackars stackars ben! Jag vet precis hur det känns och detta hjälper massor!

Måste natta barn!