I glädje och sorg, i vardagens vedermödor och glädjeämnen finns vi till för varandra!
Läsning sker på egen risk, för vi viker inte för diskussioner om diverse kroppsvätskor, sexliv, sjukhus och övriga saker som skulle kunna anses vara smått privat.
Vi har gemensamt vår längtan efter barn, men efter många långa trådar hör vi också ihop i vänskap.
Förra tråden:
www.brollopstorget.se/Forum-5-21/m3600713.html
Nej precis. Det är ju det jag säger att jag förstår den känslan. Jag var så cool så länge med mitt "det blir när det blir" bara för att jag absolut inte ville att det skulle bli en grej av det här med barnoch att jag INTE ville hamna i den situation jag ändå nu är i. Jag vet precis. "Det skulle inte vara så här"
"Alla andra" ifrån mammagrupp till bekanta och vänner har fått de där syskonen och babblar om hur många man vill ha, om man är "färdig" eller ej och hur tätt man bör ha barnen, vad som är lagom , bekvämt eller praktiskt.
Ingen annan av mina nära har gått miste om syskon för att det inte gick. De har isåfall valt ett barn för att de ville satsa på karriär elelr bara ville ha ett.
Jag gick inte med på att bli snuvad på två barn tätt. Det blv så ändå. Det tycks dessutom varas nubblande nära att jag blir drage vid näsan på fler än ett öht.
Det var en bedövande och jättejobbig känsla när vi varit hos läkaren och allt drog igång.
Samtidigt som jag givetvis är glad att vi kom oss iväg.
Jenny står brud 090801 skrev 2010-03-09 18:18:38 följande:
EA: "lycka till" känns som ett riktigt mesigt uttryck, men om du multiplicerar det med några hundra så kanske det kommer nära det jag vill säga.
Fru E skrev 2010-03-09 16:05:44 följande:
Och hur gör man nu, vet att det är en dum fråga men våra föräldrar väntar ju att det skall bli barnbarn snart. De vet ju att jag är barntokig och vi har alltid sagt att efter vi gift oss när nån har frågat... eller först var det: när jag pluggat färdigt, när vi har hus, när vi har gift oss vad säger man nu då? Ska man prata med dem om hur det är? Samtidigt vill jag inte ha alla frågor hela tiden som jag vet att vi kommer få isf... vill helt enkelt inte säga något till dem men vet inte om jag orkar hålla tyst heller... hur har ni andra gjort?
Härligt att höra, Ninnis. Tror bestämt att du är min idol. Eller iaf min förebild.
Blommis: tack för inlägget med vår-måsten-betraktelsen. Riktigt bra skrivet.
Du får vara försiktig med bilen. 
Jenny, jag har meddelat våra olika föräldrar om hur det ligger till och att det inte är ett dugg kul. Jag har också sagt att jag inte vill ha tusen frågor utan att det här är vår resa och att den är fullständigt tillräckligt jobbig ändå och att info av olika slag är mycket nog att ta in för en själv.
Jag har även sagt att jag förstår att de bryr sig och uppskattar det men att jag inte orkar sprida ut mig med detaljer åt alla håll och inte ens tycker det är vidare självklart att det är sina föräldrar man orkar prata med. Jag har berättat att jag har ett stort stöd i ett rikt umgänge med andra kvinnor som också ver vad alla dessa förkortningar står för och som jag kan prata med utan krusiduller.
Och slutligen har jag förstås sagt att OM något positivt händer så kommer jag att berätta det och jag har även berättat att det nu är fatatt beslut om ivf och att det kommer att bli under åren. jag har fått full respekt för att jag inte orkat med frågor.
Daa, tack!
Jenny, jag började formulera något, men så såg jag att Blommis har skrivit ungefär det jag tänkte fast bättre eftersom det baseras på erfarenhet och inte teorier.
Våra föräldrar vet hur det ligger till för oss. Vi har inte bett dem att inte fråga, men av någon anledning har det blivit så att de inte gör det.
Jenny står brud 090801 skrev 2010-03-09 18:35:40 följande:
Hej tjejer.
Jag har valt att byta visningsnamn för jag kände att det andra var lite för utlämnande nu när situationen är som den är. Men det är fortfarande samma Jenny bakom namnet...
