När det inte är så viktigt...?!

Det viktigaste är ju att att ni inte tvivlar på varandra! Sedan tror jag säkert att ni kan lösa det där med bröllop, bara ni pratar med varandra. Jag förstår att det känns jobbigt, men jag är övertygad om att ni kan lösa det!

...och alla miljonerna i Stieg Larssons samboänkas fall.

Prata med honom i lugn och ro, det finns många bra argument för att gifta sig, att lägga fram dem och sina känslor är inte det samma som att tvinga honom.

Det kanske inte blir ett stort bröllop som du har drömt om, men samtidigt, om det inte spelar så stor roll för honom, så spelar det ju inte heller så stor roll om det blir ett stort bröllop heller.

Jag gifte mig för att min fru ville det, för mig kvittade ritualen fullständigt och jag hade lika gott kunna gjort det borgerligt och haft en liten sammankomst efteråt. Nu är man dock två om det och bröllopet och festen var skitkul iaf så visst var det värt det.

Inte behöver du hetsa upp dig så hemskt över att han "inte vill" om du vill och han är beredd att göra det för din skull då blir det ju gjort. Och ja det juridiska är viktigt.

vet inte om jag fattat fel nu, men ni har alltså förlovat er och inte bestämt att ni ska gifta er?
Kan ju vara så att han inte riktigt tänkte att förlovning innebar bröllop snart?

Prata med din sambo om vad du tycker o tänker. Kanske är det så att ni ska njuta av att vara förlovade just nu, och ta det här med bröllop i ett senare skede i livet när båda är redo.

Vi förlovade oss för nära 1 år sedan och jag har frågat honom flera gånger vad han egentligen menade när han friade eftersom han faktiskt inte sa orden: Vill du gifta dig med mig? Han menar att en förlovning är underförstått att man ska gifta sig men inte nödvändigtvis "direkt". I vårt fall vore direkt inom 1 år. Det kan verka som lång tid men då får man ha i åtanke att vi redan varit ihop i nära 10 innan vi ens förlovade oss.

Jag vill vänta med bröllopet av "materialistiska" skäl. Jag är mitt uppe i ett väldigt krävande arbete och han har precis etablerat en ny firma med sina polare och vi har flyttat till hus. Det blir liksom för mycket att samtidigt planera ett bröllop. Dessutom ger det mig den där taskiga men nödvändiga ursäkten att faktiskt gå ner i vikt så det vill jag ju göra färdigt innan det blir bröllop av. Det hela resulterar i att vi mycket löst har diskuterat 2011 och då vill jag gärna ta vintern och tidigt i 2011, mitt förslag feb 2011.

Datum är för honom oviktigt, årstid är oviktig och plats är oviktig. Det enda (!) som jag vet med säkerhet är att han kommer opponera sig mot att gifta sig i kyrkan vilket iof passar mig utmärkt. MEN 2011 är inte så långt bort så jag har faktiskt börjat diskutera mina planer tillsammans med honom, eller snarare drömmar och funderingar. Vissa saker har jag sagt är ofrånkomligt men det är väl "bara" några av mina hetaste önskningar men inte skrivet i sten.

Nåja, vi får väl försöka jämka. Det är ju det man gör när man är tillsammans. Jag är helt enkelt den planerande typen och han tar dagen som den kommer, men det är ju lite så det är. Vi kompletterar varandra och vi tycker om varandra för de vi är och jag vill inte leva mitt liv utan honom.

Svårt det där. Vi vill ha en uppriktig relation, men det kan vara svårt att hantera uppriktigheten ibland.

Ni har varit ihop i 10 år och det har gått utmärkt utan att vara gifta. Hur länge tyckte du att det gick bra? Eller har du alltid hoppats? Eller hade det blivit särskilt viktig innan han friade och varför i så fall? ? Hur kom det sig att det tog så många år innan han friade, friade du någon gång innan dess? Gjorde han det för ni var i en situation där det handlade om att stanna eller gå? Du behöver absolut inte svara här på frågorna, ditt privatliv är ditt privatliv! Men där har du bakgrunden till frieriet. Ni kanske sett på det helt olika.

Jag tror att det handlar om så mycket mer än att fästa vikt vid att planera framåt. Skulle det vara så hade min blivande man inte friat, för han lever mycket mer för stunden än jag. Jag älskar att planera och tänker framåt.

Jag för min del gifter mig för att känna trygghet. Jag kan och har också ordnat mitt liv själv i många år, är över 40. Men om jag ska gifta mig är det för att känna trygghet och bekräftelse. Andra ser själva förpliktelsen i äktenskapet. Att de ska kunna bidra till en bra vardag t e x ekonomiskt.

Du skriver om en hel del nya livsomständigheter; företag och hus. Det skulle kunna vara så att din fästman helt enkelt känner att han inte kan binda upp sig pga det redan finns många andra förpliktelser. Egentligen lever ni ju ihop, vad är skillnaden? Ni är ju redan uppbundna! Men kanske är det, trots allt, en skillnad för honom mellan att vara gift och ogfit?

Se det som en positiv signal; han kanske ändå ser äktenskap som något mer viktigt och som en förpliktelse med ansvar. och just nu har han redan förpliktelser. vet du i ditt hjärta att du älskar honom och upplever du att han faktiskt älskar dig så har du det du behöver för stunden.

Jag skulle låta saken bero ett tag. Låt honm hitta en bra plattform med nya företaget, det tar nog minst ett år anar jag. Ha ett eget projekt undet tiden.

Ha det gott.

[citat]
vet inte om jag fattat fel nu, men ni har alltså förlovat er och inte bestämt att ni ska gifta er? Kan ju vara så att han inte riktigt tänkte att förlovning innebar bröllop snart?

Du KatjaB den åsikten är din egen, en förlovning behöver absolut inte betyda att en vigsel skall ske inom en relativt kort tid. Det finns massor av människor här i landet som förlovar sig för att visa at de hör ihop men som inte skulle kunna tänka sig att ingå äktenskap pga så skilda saker som att man har särkullsbarn, olika ekonomi(tex kronofogden skiljer inte på dina o mina pengar), de kanske inte tror på äktenskapet utan de nöjer sig med att vara förlovade( som enligt gammal sed i Sverige faktiskt har skett flera år före man gift sig.) Själv är jag förlovad sen urminnes tider och jag jobbar inom kyrkan men anser att det är upp till mig och min sambo gemensamt bestämma om och i så fall när detta skall ske. En förlovning betyder inte att man skall gifta sig. Det brukar leda till detta men det är ingen lag som säger att så är det.

Jag kan förstå argumentet "vill inte gifta mig men vi kan fortsätta att vara ihop".. Jag har själv aldrig varit intresserad av att gifta mig (inte skaffa barn heller, men det hör inte till denna diskussion ;) mitt förra förhållande var jag förlovad i 3 år innan det tog slut och exet var 7 år äldre och ville verkligen gifta sig och bilda familj och han "tjatade" konstant tyckte jag (vilket jag senare insett bara var jag som tyckte just då, han bara påpekade det ibland egentligen) nu har jag ett nytt förhållande där jag förlovade mig i december och min nuvarande håller på traditioner och vill ha bröllop inom ett år men är inte så intresserad av själva planerandet.. vilket gör att jag, som inte ens är intresserad av att gifta mig ska planera och boka och "tjata" på honom att ringa prästen osv..

Men vet ni vad? Jag ser fram emot det numera! och ju mer jag läser här på BT och pluggar på om alla papper som ska in, funderar på dekoration osv så längtar jag..
Kanske kan du få med honom genom att göra honom mer engagerad i detaljerna, men ändå utan att pressa och tjata på honom..? det finns så många fördelar med att vara gift.. och vad är det värsta som kan hända? *tvi-tvi-ta i trä* jo att det inte funkar och då är det bara att skilja sig, ingen dör av det.. :)
se det som en fest, det ska vara roligt både innan, under och efter! :)

Bride in the city skrev 2009-08-23 17:26:34 följande:

Det är just detta som är så konstigt på sätt och vis. Jag hade inga problem alls med sättet vi levde på lagomt som han friade. Jag hade förvisso börjat säga till kompisar och liknande att om han inte fick fingrarna ur innan vår 10års dag så skulle jag fråga MEN han friade nära 5 månader innan det ens närmade sig 10 års dagen så jag tror inte han kände sig pressad.

Jag har alltid hoppats på att en dag få gifta mig med den man jag älskar och jag kan ju säga att det inte var de första tankarna som svepte genom mitt huvud i början av vårt förhållande. Först var det ju enormt att klara 1års-markeringen och sen Blev det stort att flytta ihop för första gången och jag började på högskola och vi blev "etablerade" som par och folk runt omkring oss började skaffa barn och gifta sig och vi blev det där säkra kortet som liksom inte "kom längre" och vet ni vad - that's fine! Jag fråga många gånger om han ville gifta sig med mig och jag fick aldrig nej.

Jag tror att min sambo liksom visste med sig att jag inte var riktigt redo för vad det faktiskt innebar rent juridiskt och ansvarsmässigt men det är jag nu och jag tror att det var därför han friade som han gjorde. Han kände sig redo, han uppfattade att jag var redo och jag hade slutat "tjata", d.v.s. fråga i tid och otid. Båda var vi av åsikten att en förlovning i längden skulle vara ett yttryck för önskan om giftemål men ingenting om hur snart efter en förlovning det skulle ske.

Jag blev överlycklig den dag han frågade och jag kan knappt bärga mig tills den dag jag får lova honom "tills döden skiljer oss åt" men det förtar lite av glädjen om han bara gör det för att jag så gärna vill. Det känns som om det är tvingande och det är inte roligt, inte roligt alls.