När det inte är så viktigt...?!

Jag kikade in lite på din blogg och ser att du ahr planerat väldigt mycket. Har sin pojkvän varit medveten om dina planer över huvud taget?

Jag kanske använde fel ord när jag skrev "tvinga fram" ett bröllop men det känns ju lite så om han bara gör det för att jag så gärna vill.

Jag vill vara gift med den man i denna värld som jag älskar mer än allt annat och det är svårt att säga riktigt varför. Liksom många påpekar är det ju inte så att han inte vill punkt slut utan det var mer ett förtydligande av att det har för honom ingen betydelse, vi är ju ihop iaf.

Jodå han vet att jag har haft planer och åsikter och tankar om mångt och mycket i flera år och det var väl ingen överraskning att jag blev medlem på BT morgonen efter att vi förlovat oss

Det är ju trots allt också så att han inte bryr sig och jag har förklarat att även om jag har en uppfattning om hur jag vill ha det så är det ju inte skrivet i sten - vi är ju två!

Ja ok, dår förstår jag lite bättre. Men gör det så mycket att han inte tycker att det är så viktigt att vara gift så länge han vill dela sitt liv med dig?

Jag tycker det låter som att ni ska prata mer om det här - kanske inte tvinga fram ett beslut om bröllop nu men ändå prata mer om hur ni vill att er gemensamma framtid ska se ut. Han har säkert vissa saker han tycker är viktigt och du har vissa och de där måste ju jämkas ihop för att bli just gemensamma.

Sen kan det ju vara så att det är det "stora bröllopet" han vänder sig mot också? Har ni pratat om hur ni vill gifta er? För oss var det den stora kompromissen, kan jag ju lugnt säga.

Tackar. Jodå vi vill leva ihop och det kändes tillräckligt och så kom han på sig med att köpa förlovningsringar Planerna har inte spikats men jag hoppas ju på att det inte ska dröja för länge.

Jag hade liksom inte väntat mig att vi skulle gifta oss NU så att säga men när han får för sig att fria på det sätt han gjorde så trodde ju jag att det liksom var i rullning så att säga.

Detta ger mig då inga grunder för att tvivla på vårt förhållande, det vill jag ändå understryka men jag tvivlar ju på att han kommer känna sig positiv inför bröllopet och då vet jag inte om jag ska jobba för att få igenom det.

Han är ju lite av den där typen som skulle kunna ta vägen förbi rådhuset på väg hem från jobbet. Och jag gillar ju det med honom, han är inte så komplicerad i sin smak och tycker inte om komplicerade grejor heller.

Han vet ju också att jag är den där lite mer prinsessiga sorten som gärna går på "bal" och klänning och hår noch hela fadderullan. Planerna är helt klart öppna för diskussion men vi har inte riktigt kommit så långt än så att vi tycker det dags att börja bestämma saker.

anne på grönkulla skrev 2009-08-21 13:32:20 följande:

Berätta för honom hur du börjat tänka efter det han sa. Det låter som luften gått ur dig lite, ifråga om det här med bröllopsplanerandet och som du har svårt att få hans frieri att gå ihop med vad han säger nu. Som fest och kärleksförklaring skulle man kunna se bröllop som onödigt men det finns ju en juridisk viktig sida också, med syfte att värna varandra. Om ni ändå tänkt att leva tillsammans i resten av livet så har jag svårt att förstå varför ni inte skulle gifta er? Vad är hans logik där? Bara en sån sak som att det är era respektive föräldrar som får ärva er om något skulle hända någon av er som ogift... hejdå bil och villa tex om allt stod i den andres namn.

Jag kan känna igen mig i det du säger. Jag har alltid målat upp storslagna drömmar och planer framför mig (mest inom mig) och kanske inte låtit resten av världen fått veta hur mycket jag drömmer, planerar och hoppas. När det sedan visar sig att resten av världen inte är så passionerad som jag är, så har jag blivit fruktansvärt besviken. Nu gäller dock inte detta just vårt bröllop, då det visade sig att min man hade liknande drömmar som jag angående det. För oss är det mer problem med att jag drömmer om ett hus på landet och det gör inte han. Jag vill ha en massa husdjur och det vill inte han ha. Han tycker helt enkelt att sådana saker blir onödigt krångliga och det kan jag väl egentligen hålla med om också. Jag kan inte skaffa hus om min man inte tycker att det är en bra idé, man är ju två om saken, men jag vill vill vill!