Hur mkt pengar är ni berädda att lägga på ring?

Oj 2015 är det ju, haha. Jag är kvinnan med koll jag!

Jag är med Marleo där, 2015 och vi har gemensam ekonomi. I förhållanden brukar man gå om varandra med jobb, arbetslöshet, plugg, barn osv. Ska man räkna kronorna så är det svårt att leva som ett jämställt par. Under våra 6 år har vi skaffat 2 barn, sålt 2 lägenheter, hunnit gå igenom 3 arbetslöshetsperioder och 2 mammaledigheter. Hade min kille bett  mig betala halva själv hade jag inte vart nöjd. Vi lever som ett par som delar på allt, gemensam ekonomi och 2 gemensamma barn. Min lön=hans lön och vice versa.
Skulle vi mot förmodan göra slut så ser jag inget fel i att dela hälften på allt. Han är trots allt den jag delat mitt liv med och utan han hade inte mitt liv sett ut så här. 
Sedan valde vi att lägga mer pengar på min ring men det är för att jag hade andra krav på en ring, fler stenar, en större mittsten osv. Det är min drömring och då fick den kosta lite. Alla har olika krav/drömringar och får lov att göra som de vill.

Jag betalade inte hans ring utan han köpte den själv. Vid den tidpunkten hade jag en ärvd ring i guld som han ju då inte hade betalat för och då ville han inte att jag skulle betala hans ring. Den ringen kostade 3-4000.

När det sen visade sig att jag är super känslig mot guld (även nickel). Började jag verkligen försöka sätta mig in i vilka allternativ som fanns och vad för typ av ringar som går att göra i de olika materialen. Jag var tvungen att ta ställning till vad som är min stil och vad jag vill ha. Plantina och 95% rent palladium är de metaller jag tillslut kunde tänka mig då det är svårt att göra smala ringar med infattade stenar i andra metaller. Varken Guldfynd, Smycka och de andra kedjorna har ringar i min smak i de metaller jag gillar. 

Min förlovningsring är smal 2 mm. Men kanalfattade diamanter och är köpt hos Vanbruun för ca 7000:-. Den ringen finansierades dels med försäljningen av ett par fälgar till en sportbil som vi iallafall inte ska köra på vintern och jag la lite av mina sparpengar. 

Min framtida vigselring kommer garanterat kosta över 10.000:-. Men skulle jag köpa den i Sverige skulle den kosta över 20 000:- och jag skulle inte få den som jag ville. Platina eller palladium är fortfarande ett krav. Sen har jag tagit ett etiskt ställningstagande som pressar ner priset en del och det är att undvika naturliga diamanter. Planen är att ha en moissanite i ringen och senare om x-antal år byta ut den mot en labb-diamant. Den ringen kommer att finansieras gemensamt men han kommer att betala mest. Min pappa och farmor kommer att bidra med en del till bröllopet så jag tycker inte att det känns orättvist på något sätt. 

Om man är rädd att det ska bli bråk om dyra ringar i händelse av en skilsmässan kan man ju alltid ha ett äktenskapsförord där man skriver in ringarna som enskild egendom. Jag tror inte att det kommer att bli något problem. Men jag skulle gladeligen lämna tillbaka den ärvda ringen, den är väldigt fin och så men jag kan bara ha den ett par timmar och den hör hemma i hans familj....

Mer om allternativ stenar: www.brollopstorget.se/forum/thread/4403552-utan-slavarbete-efter-bloddiamanterna

Våra förlovningsringar skulle ha kostat 25k totalt men det var 20 eller 25% rabatt så det blev snäppet billigare. Min vigselring lär hamna på ungefär lika mycket som min nuvarande tror jag, så ca 16k.

Tanken var att jag skulle betala allt eftersom jag friade, men min kille ville få vara med och betala. Det är i min mening inte alls konstigt, eftersom vi har nästintill delad ekonomi och nu planerar på att göra det juridiskt slutgiltigt att vi vill leva med varandra resten av våra liv.

För mig känns det snarare konstigt att planera med tanken "om vi skiljer oss". Om det nu känns som något man tänker på tycker jag att ett äktenskapsförord låter bättre än att tänka att man gör ditten eller datten för att det ska bli lättare att skilja sig sen.

Vi har varit tillsammans i 10 år, har 2 barn och gemensam ekonomi. Finns inget "ditt" eller "mitt" i vår ekonomi öht, alla pengar landar på samma konto.
Därav att "vi" betalar för ringen. Hade vi haft delad ekonomi så vet jag inte hur vi hade gjort, men jag kan verkligen inte tro att nån av oss skulle försöka kräva den andres ringar tillbaka vid en skilsmässa. Det låter ju galet.
Men folk gör kanske sånt, vad vet jag.

Vi har gemensam ekonomi och sparar tillsammans till bröllopet på ett eget konto dit vi båda sätter in pengar. Vem som sätter in mest spelar ingen roll alls och därmed kan vi inte heller säga att vi köper våra egna ringar eller varandras ringar utan det blir att vi köper båda ringarna tillsammans.

Eftersom det är ett smycke köpt till en av parterna så kan inte den andre kräva ringen, men dess värde kan ingå i bodelningen om det är tillräckligt mycket (om inte äktenskapsförord finns). Så ja, du får behålla din ring, men det är oavsett och det kan hända då att han får ta något för samma värde som din ring om värdeskillnaden är stor mellan ringarna. Så vad spelar det för roll vem som köper den? Plus att varför vill man ha kvar sin ring som man hade när man gifte sig med sitt ex? Om inte för att sälja, men då spelar det ingen roll för då kan man lika gärna ta något annat i bodelningen för samma värde och sälja. 

Jag tror att min kille är såpass traditionsbunden att han kommer vilja köpa ringarna till mig för så mycket "sina pengar" som det är möjligt, och förmodligen den till sig själv också. Iaf förlovningsringen som han sagt att han vill överraska mig med, förmodligen gäller samma till vigselringen, vilket egentligen i slutändan blir lite "vilket som", eftersom vi i princip har delad ekonomi redan nu ändå, och sparar till saker ihop, iaf gällande alla pengar som kommer in i förhållandet, vad han har sparat sedan innan har jag inte en susning om, och inte han heller tror jag, Haha. Vi är inte så petiga! Jag skulle dock bli väldigt smickrad om han ville betala för mina ringar, som en fin gest, gammalmodigt kanske, jag är nog inte lika modern som många andra verkar vara här! Vi ser alltid till att kunna ge fina presenter till varandra och överraska varandra med t ex resor eller annat, trots i princip gemensam ekonomi, det blir ju ändå att vi betalar av vissa saker tillsammans ändå i slutändan, men jag tycker att det gör så himla mycket för förhållandet att få göra honom glad med överraskningar och gester, och att han anstränger sig för att jag ska bli det! :) <3 Hur som helst så får vi ju se var vi befinner oss ekonomiskt när det blir dags för ringar, just nu är vi båda studenter ett tag till, och jag tror att han väntar tills efter studierna så att han kan köpa en lite finare ring till mig än vad han kanske skulle ha möjlighet till att göra nu. :) han vill dessutom gifta sig inom ett år från förlovningen så jag får lov att anta att det blir efter studierna! Gud vad jag svävade iväg åt alla möjliga håll här i inlägget... haha! 

Vi betalar min vigselring tillsammans precis som att vi gemensamt betalar resten av kostnaderna för bröllopet. Jag kommer alltså att hjälpa till att betala hans kostym och han kommer att betala min klänning. Jag kommer ju aldrig att bära hans kostym. Bara som ett exempel.

Vi har varit tillsammans i 14,5 år, förlovade i 12 år. Vi har en son.Vissa saker köper vi tillsammans o ibland var för sig. Jag känner mig bekvämast med att betala min ring o klänning själv. Smaken är olika. Vi kommer aldrig att ha gemensamt konto förutom till huset. Ingen av oss vill det. Men skulle det behövas hjälper vi varandra ekonomiskt

min blivande köpte min förlovningsring, jag köpte hans. vi sparar gemensamt till bröllopet och det är med de pengarna min vigselring kommer att betalas. om ringen skulle bli dyrare än budgeterat får min blivande betala större delen, men bara för att han tjänar mer än vad jag gör. detsamma gäller såklart omvänt också, om/när han tjänar mindre pytsar jag in mer till de gemensamma kostnaderna. jag tycker det är fint att min man valt och köpt min förlovningsring, vill han ha tillbaka den om vi skulle gå isär får han väl det och jag får nåt annat ur bohaget. tvivlar på att jag i så fall kommer ha nån större glädje av ringarna i alla fall :(

Okej var bara allmänt nyfiken

Som andra har sagt så sparade vi till bröllopet tillsammans och betalade därmed bröllopet tillsammans. Och med det även våra vigselringar.

F.ö. kostade min mans vigselring mer än min p.g.a. bredare och större ring vilket innebar att mer guld gick åt. Å andra sidan kostade min klänning mer än hans kostym. Det var dock ingenting som vi reflekterade över eftersom vi betalade allt tillsammans från samma konto.

Jag har igen far så det är lugnt

För mig gäller det bara ringen och klänningen. Resten betalar vi tillsammans. Tror i mitt fall handlar det om min uppväxt också. Någon sa vi lever på 2014. Jag lever på 2015 o alla gnäller om att vi kvinnor ska vara självständiga. Då kan man väl också betala sin ring o klänning själv

Bara för att man är självständig/ringköparen ser en som en självständig kvinna, behöver det ju inte utesluta att man uppskattar fina gester/vill visa att man älskar denna, självständiga, kvinna, med en generös gest!

Inget rätt, inget fel, vill bara påpeka att man inte automatiskt blir livegen och fastknuten vid spisen bara för att ens man väljer att ge ringen som en gåva.

Du har så rätt med det sista, men jag kan tänka mig att eventuella barn skulle kunna uppskatta ringen senare, "Den här ringen fick mamma av pappa", som en symbol över att man blev till i en tid då "mamma och pappa" var väldigt kära i varandra :) Det känns naturligare att mamman ger den, ser fint ut att hon sparat den, än att pappan säger "Den här gav jag till mamma, men jag tog tillbaka den/hon gav tillbaka den" :P

Jag fick en ring när han friade. Lite ovanligt i Sverige eller? Den älskar jag.

det fick jag också! modigt val :) sen valde han sin ring i efterhand

Det tror jag inte. Om frieriet kommer som en "överraskning" så är det nog inte ovanligt att mannen bestämmer och köper en ring som han vill fria med.

Vi bestämde tillsammans att vi ville gifta oss och bestämde därför också gemensamt vilka ringar vi skulle ha. Min man betalade dem dock eftersom han vid det laget hade jobbat två år och jag precis hade slutat plugga.Fast... Det gör man ju om man betalar gemensamt också. Vi gjorde så att vi båda satte in samma summa varje månad på ett varsitt sparkonto.
Sen när jag skulle köpa min klänning så tog jag pengar från det kontot och betalade den med. Dvs. pengar som JAG hade sparat gick till att betala MIN klänning. Samma sak med min man. När alla mindre inköp var gjorda satte vi in alla pengar på ett konto som vi sen kunde betala de större utgifterna, typ. catering ifrån.
På vilket sätt är det att inte betala sin egen ring och klänning om båda sparar gemensamt till bröllopet menar du?

Det var en smart idé Alyllyra. Det hade jag kunnat tänka mig. Ja det var en fullkomlig överraskning för mig eftersom han i många år sagt att han inte vill gifta sig. Men tydligen ändrat sig:)