Lillasyster 18 år och gravid...

Okej...

Jag skulle bli mest ledsen om min familj inte brydde sig så mkt om mig att de ifrågasatte mina livsavgörande beslut och tvingade mig att tänka efter noga innan jag gör något som kan hjälpa eller stjälpa hela min värld.

Nedvärderande, du får kalla det vad du vill. Om du har en syster som har ett antal handikapp och i dagsläget inte klarar sin vardag på egen hand - och på det är ganska curlad - är det nedvärderande att säga det? Jag förskönar inte verkligheten, det är jag verkligen skyldig till. Jag älskar min syster över allt annat, och hon har kapacitet att bli precis vad hon vill i hela världen för hon är smart, rolig och vacker. Men hon kan inte göra allt precis just nu, därför att hon kämpar med att komma till rätta med sig själv och att "växa ikapp" de ca 4-5 år som läkaren beräknar att hon ligger efter i utvecklingen pga sina handikapp.

Är mamma nedvärderande som pratar med läkaren om alla hennes problem? Mamma är ju dessutom mycket mer utsatt för hennes problem än vad jag är. Ska man bara acceptera allas problem som att de vore helt normala, när det finns hjälp att få för att fungera normalt i samhället, och ha möjlighet att försörja sig själv och leva ett självständigt liv? Är det verkligen nedvärderande att analysera verkligheten så som den är, utan att varken försköna eller förvanskliga den negativt?

Att vara en ja-sägare har aldrig varit min melodi, och att låtsas som att min syster är precis som vem som helst är vad som satt henne i den situationen hon varit - med svåra depressioner därför att hon pga sin adhd inte klarat av omvärldens krav på henne. Inget är så sänkande som trots alla tänkbara ansträngningar inte klara av så enkla saker som att komma ihåg tågbiljetter, slutföra enkla skoluppgifter eller passa tider.

Och nej, jag har aldrig sagt "Nu ska du lyssna på mig för att jag har gjort abort, och det är det bästa". JAG har aldrig ångrat mig, och det tycker jag är minst lika viktigt att belysa som att man kan ångra sig. Alla ångrar sig verkligen inte! Men det var inte det som var poängen, utan att hon inte skulle känna att hon var ensam om att "klanta till det". Jag vet att hon ser upp väldigt mycket till mig, och i vissa fall glorifierar mig. Jag ville visa att jag också har gjort misstag, och att hon kunde prata om mig om den erfarenheten om hon ville veta. Varför skulle det vara mer tabu att prata om det alternativet än att behålla barnet?

Och ja, hon kommer garanterat få råd - de flesta säkerligen oönskade - från andra som har barn. Hon kommer inte kunna avsäga sig dem, hon kommer få dem oavsett hon vill eller inte, och förmodligen vill hon inte. De flesta råd jag hör nyblivna mammor ge varandra är så nedvärderande och nedtryckande så det finns inte, som att de vet det enda rätta själva och den andra nyblivna mamman inte har något sunt förnuft öht.

Precis som med alla andra råd, åsikter och funderingar så får man ta in dem, sortera dem och ta till sig de delar man tycker passar bäst för en själv. Du antyder annars att hon inte skulle kunna värdera mina råd (som aldrig varit råd då jag bara ställt frågor till henne och gett henne svar på hennes frågor) och förkasta dem om hon inte tror på dem. Det är väl mer nedvärderande än något annat eftersom du inte känner någon av oss...

Var har jag inte accepterat att hon inte följer mina råd (som ju, som jag skrev ovan, inte öht har varit formulerade eller menade som "råd")? Hon har fattat sitt beslut, och efter det har jag inte öht ifrågasatt det.

Nej, jag gillar det inte. Det sticker jag inte under stol med. Hon kommer få det fruktansvärt jobbigt och tufft, och statistiken talar emot att hon och killen håller ihop. Men det är inte mitt problem. Det är hennes beslut och hennes liv, och jag respekterar det. Och jag gillar det inte av anledningen att jag är fruktansvärt orolig för hur hon ska klara sig i livet. Inte för att jag inte tror hon kommer bli en bra mamma, för det är jag övertygad om. Tyvärr kan man kan inte leva på luft och kärlek.

Vad jag önskar att det fanns fler storasystrar som du där ute som bryr sig med hela hjärtat & ser verkligheten som den är! Din syster har tur som har dig! Tycker du skriver det så bra när du skriver att du är övertygad om att din syster kommer bli en bra mamma, men att hon kommer få det otroligt tufft! Det märks att du älskar din syster. Har inga bra råd att komma med följ ditt hjärta så kommer du finnas där på bästa sätt för din syster

Anonym, jag undrar istället stilla vad i all världen det är du läser när du läser? Jag har inte sett någonstans i tråden vare sig att TS givit råd öht-utan att hon ville prata med sin syster förtroligt, aproå att hon varit i samma sits, men hemligt. Att hon inte ville att systern skulle behöva känna sig så ensam om att ha "råkat ut".

Och eftersom hon inte givit några råd, så är det ännu konstigare att du uppenbart läser in att hon inte accepterar att de inte följs?

TS, du formulerar dig jättebra. Jag håller helt med dig.

Det står att passionsblomman skrivit ett inlägg kl 12.11, men jag kan inte se det!?

Varför ser man i listan att Dejli har skrivit ngt i tråden kl 12:29, men man ser inget inlägg här?

Hela BT verkar förövrigt krångla just nu, inläggen försvinner eller försenas. Vad händer?

Verkar som grejer strular för mig också, kunde inte se ditt inlägg när jag kollade tråden precis. :S

Det verkar som att inläggen dyker upp när man själv skriver nåt mer, för jag fick upp ditt när jag skrev mitt - med samma innehåll som ditt :P

Men herregud!

Samma för dig som mig men tvärtom. Vad ÄR det här!!!

Oh no, världen vändes visst precis uppochner, brudar :P