Lillasyster 18 år och gravid...

Bara att hon beslutat sig för att behålla barnet tycker jag visar att hon kan ta ansvar för sina handlingar, och det är ju en viktig del i att vara vuxen. Hade hon varit så omogen som du antyder så hade hon nog inte behållt barnet...

Jag tror inte att hon kommer ångra att hon valde att behålla barnet. Jag har en kompis som blev gravid som fjortonåring. Hon var på väg att hamna riktigt snett, men när hon blev gravid, fick hon en mening med livet. Det hade hon inte haft förut. Ansvaret för en annan människa fick henne att mogna. Dessutom har ju ts skrivit att hon kommer stötta sin syster nu, när hon har bestämt sig för hur hon vill göra. Det är toppen.

Det är ju fantastiskt att du vet så mycket om min relation med min lillasyster. Rivalitet med henne har det aldrig någonsin varit. Om något. Hon är 10 år yngre och jag flyttade hemifrån när jag var 16, och vi har knappt växt upp ihop.

Jag känner mig inte som hennes syster utan mer som extramamma då jag haft den funktionen under hennes uppväxt i perioder. Självklart vet jag många saker bättre än henne, men hon kan också saker bättre än mig. Aldrig att jag skulle skriva henne på näsan och sätta mig på henne, men varför ska man vara så förbannat jämlika på alla punkter bara för man är syskon? Då skulle man ju aldrig kunna lära sig av andras misstag eller lära sig av andras framgångar.

Jag har aldrig någonsin klagat på henne att hon inte klarar av saker, utan när jag varit missnöjd med hur hon hanterar saker så har vi pratat om hur man kan göra det bättre. Hon är t ex hopplös på att passa tider. Hon kan bara inte, hon är så tankspridd att hon skulle tappa huvudet om det inte satt fast... så då fick hon en avlagd iPhone av mig, med kalender. Jag skickar mail med kalenderbokningar och förinställda alarm till henne som hon godkänner eller ändrar på, och sedan påminner telefonen henne när bokningen närmar sig. Problemet löst, och hon har efter det lärt sig att använda kalendern till andra möten och träffar också.

Jag är verkligen inte ett dugg avundsjuk på hennes liv så jag ser inte vad vi skulle rivalisera om.... depressioner, adhd, struliga pojkvänner, inga gymnasiebetyg. Hon har alltid fått mer uppmärksamhet, tid, betalda utlandsresor och ekonomiska "bidrag" av våra föräldrar än jag någonsin fått, och jag unnar henne det. Hon behöver det, det gör inte jag. Jag har ett bra liv där jag mår bra och är ekonomiskt oberoende och har möjlighet att göra vad jag vill utan att behöva be om pengar.Jag tror verkligen inte att det måste finnas något samband mellan mognad och beslut att behålla ett barn. Tvärt om tror jag att vi hade haft väldigt mycket färre tonårsföräldrar som inte kan ta hand om sina barn öht (och dessa finns det för många av) där barnen hamnar i ett ekorrhjul hos socialen (har flera vänner som varit i den karusellen där de föddes av oansvariga tonårsföräldrar som tröttnade på dem likt ett marsvin) om den blivande mamman hade fattat ett "moget" beslut att inte behålla barnet. Båda besluten kan vara minst lika mognad, och det ska man verkligen inte lägga någon sådan värdering i. Då gör du ju likhetstecken med att man är omogen om man beslutar sig för en abort, och då är man ute på tunn is.

Självklart kan man inte föreställa sig innan man själv har barn vilken förändring det är, men utan någon mognad är det nog mycket lättare att tänka att allt löser sig av sig självt och att det "nog blir bra". Satt och googlade på bloggar av unga mammor, och väldigt många av de jag hittade är skrivna av unga tjejer som bor i familjehem, är ensamstående och bostadslösa etc etc. Jag tror inte att något av detta var situationer som kom som en chock för omgivningen, utan att detta är tjejer som legat illa till redan från början och som kanske hoppats på att ett barn ska lösa alla deras problem och ge dem en mening med livet, eller som bara inte allsens kunde föreställa vad ett liv med ett barn innebär.

Men med det sagt så, har jag inte mycket mer att tillägga . Hon har fattat sitt beslut, och då är det slutdiskuterat om den saken.

Hur menar du här? Jag skulle gärna se dig utveckla den tanken helt. För när jag själv tänker den hela vägen, så hamnar jag i läget att det isåfall skulle bli en slutsats att abort per definition är något oansvarigt?
Att genomgå en abort eller att välja att bära och föda ett barn behöver verkligen inte visa på mognad i något av fallen anser jag.Jo, det är ju skönt att det i somliga fall blir så. I andra blir det ren och fullständig katastrof. Det går inte att tro och tycka om hur det ska bli för en person baserat på vad man vet om en helt annan individ. Det kan likaväl bli den -inte så lilla- tuva som stjälper hela lasset och sätter sådana käppar i hjulet för framtiden, att man inte orkar ta tag i sina egna grejor alls. Det handlar inte om att vara pessimist eller optimist, utan att varje människa lever sitt egna liv och alla gör inte bra val för vare sig sin egen eller sina barns del. Alla älskar inte sina barn heller. Hur ofattbart det än kan kännas.

Oavsett vem man är och hur ens situation och val ser ut, så behöver man garanterat stöd och uppbackning av kloka och trygga människor i sin omgivning. Jag tror TS syster ska vara väldigt glad och tacksam över att hon har en storasyster. Oc jag förstår att storasyster blir orolig och trött-även om hon tänkt stötta det beslut som nu är taget.

Jag tycker du verkar vara en jättefin och klok storasyster!

Jag är nästan 30 och mina föräldrar är snart 47 och 50.. 
I ärlighetens namn ser jag ytterst få fördelar med det.

Min mamma började behandla mig som jämngammal när jag var runt 12-13år,
då var hon "inte längre min mamma" för jag var ju stor nog att klara mig själv nu, osv..
Allt i andan av "när jag var i din ålder..." (Hon flyttade hemmifrån vid 15, började jobba osv..)

Min pappa var inte speciellt närvarande, min mamma skickade dit mig nån gång/år.
Han slog mig lite och sen fick jag åka bussen/tåget hem igen.

För mig var hon ju vuxen när jag var liten och jag tyckte ju hon var gammal för hon var ju min mamma.
Så hon borde ju veta allt som vuxna ska ha koll på..
Mina morföräldrar var ju 40+ så dom var ju typ dinosaurier.. :)

Att växa upp och snart vara så gammal som min mamma var när jag flyttade hemmifrån har ju gett mig lite mer förståelse över att mina föräldrar var väldigt unga och att vi faktiskt mer växt upp ihop än att dom var vuxna som hjälpte mig växa upp.

När jag tänker tillbaks på mitt eget liv och den resan jag själv gjort mellan 17-27, 
så är jag bara evigt tacksam för att mina framtida barn slapp vara med där.

Nu har jag velat ha kids i snart 3 år så det kommer väl så fort vi är redo för det :)

 

Hur man än diskuterar och tycker, är det ändå upp till den som är gravid, att bestämma hur gammal man är när ska bli förälder. Sedan kan syskon, föräldrar, tom ens barn ha åsikter på att de aldrig borde ha skaffat barn. Det är nog för övrigt väldigt lätt att klaga på föräldrar, oavsett vad de har för ålder. Så när allt kommer omkring, kanske det är fel att man får välja att bli förälder, om man inte har inhämtat omgivningens tillstånd innan?? 

Min mamma var 20 när hon fick mig och har varit den bästa mamma man kan tänka sig, hon läste hur många böcker som helst om barnuppfostran för att vara redo när jag kom och har hängett hela sitt liv åt mig och mina syskon. Så det är verkligen olika från fall till fall. Men å andra sidan var jag planerad.

Min mamma var 21 år gammal när hon fick mig, jag var 18 när jag fick mitt första barn. Mina barn har alltid tyckt att det är en fördel att ha en ung mamma, det har jag också gjort. Antingen har man ett bra förhållande till sina föräldrar, eller så har man det inte. Alla bör nog ha i åtanke att de kan bli kritiserade för sånt som de trodde var en fördel, när deras barn vuxit upp. Vare sig det är att de var för unga, för gamla eller nåt annat. 

Att det är olika från fall till fall är väl redan fastslaget vid det här laget tycker jag. Jag tycker "Son till unga" bidrar till en nyanserad bild av hur det kan vara att vara barn till ett ungt par där det inte är så fantastiskt som det framstår när man läser här. Sedan är det faktiskt runt 18 som det börjar hända mycket i mognaden för de flesta, och det är skillnad på 18 och 20 även om det inte är så många år emellan.

Tonårsgraviditeter är ett samhällsproblem i de allra flesta länder, även om det går bra för många. Dock är ju sannolikheten att man fastnar i det sociala skyddsnätet större om man har en ostadigare grund att stå på, och det har man som ung människa i de allra flesta fall. Man måste inte vara en mindre kärleksfull förälder bara för att man inte klarar av att ta ansvaret. Jag är övertygad om att de flesta älskar sina barn, men alla klarar inte av att ta hand om dem.

Man ska inte glorifiera det och säga att "det gick bra för mig, så det går nog bra för dig", för alla är olika och man kan ha en aldrig så strulig bakgrund och klara det jättebra eller världens stabilaste förhållanden och misslyckas totalt... Jag tror förresten inte att man blir en bra mamma av att läsa böcker. Man kan lära sig förstå sina barn och deras beteenden med hjälp av böcker och lära sig knep och tekniker, men jag är ganska säker på att det inte är där som gör att barnen uppskattar sin mamma.

Min mamma har aldrig läst en enda bok om barnuppfostran, och hon var/är också världens bästa mamma. Min mormor har bokhyllan full av gamla barnuppfostringsböcker, och hon är inte vatten värd hos min mamma och hennes syskon därför att hon betedde sig som ett riktigt praktarsel under deras uppväxt.