Lillasyster 18 år och gravid...

Jag tror det är svårt för oss som läser att sätta oss in i TS systers problematik och många verkar att bortse från att systern inte alls mår bra och att pappan inte heller mår strålande. Och ser bara till hur det var när de själva var i samma situation och vilket motstånd de mötte.

Tänk lite framåt också, tänk på barnet tänk på vem som ska ta hand om barnet när systern tröttnar på att vara mamma och pappan tar ett återfall. Är det TS eller TS mamma som ska släppa allt de har för händerna och ställa upp för att förhoppningen var att hon skulle mogna och förstå var det innebär att vara mamma?

TS jag du gör rätt som även pratar om abort med din syster.

Du har missförstått mig helt. Jag har verkligen inte berättat om det för att knuffa henne i den riktningen eller för att jag vill att hon ska följa i mina spår. Men JAG önskar att när JAG var i det valet, att jag hade haft någon att prata om som gått igenom samma sak. Jag kände mig så jävla ensam, som att jag var den enda som haft otur (för jag gick på preventivmedel) och att det var något sorts straff jag fick ta på egen hand. Jag vill inte att hon ska känna sig ensam om att ha vara i den situationen, och att hon inte ska känna att det är skamligt att gå igenom en abort OM hon väljer det. I efterhand vet jag ju flera som gjort samma sak, men det är liksom inget man pratar om.

Medicinerna har hon nog ingen plan alls för. Hon slipper nog helst ta den, men hon känner ju själv hur mycket bättre hon mår och hur mycket roligare livet känns när hon tar dem. Men hon tycker det är jobbigt att ta dem, och hade antagligen struntat i dem om ingen (antingen vi eller killen) påminde henne nästan dagligen. Sjukskriven tror jag inte hon kommer bli, för för en utomstående så ser man henne bara som en stressad, slarvig och opålitlig person när hon inte tar medicinen, det är svårt att förstå att det beror på hennes handikapp om man inte läst på om det.

Vi pratade om allting i väldigt generella ordalag igår. "Hur har du tänkt det här" och "hur blir det i det andra fallet". Hon har inga planer på något, men det är ju så nytt, så det förväntar jag mig iofs inte. Hon är ju dessutom som sagt van att mamma kommer och räddar henne. Pojkvännen lär väl jobba om hon ska vara mammaledig, men jag litar inte alls på att han kommer hålla sig ren (tydligen, kom det fram igår, hade han haft ett återfall för bara några månader sedan) eller ens att de kommer vara ihop om några månader. De är båda impulsiva och "passionerade", och är det något som inte passar fröken så är det bara att packa och dra, typ. Det har hänt förr... Jag ser inget som självklart, utan vi pratade om hur det skulle bli om det är så att hon blir ensam, och att hon måste ha en nödplan om det är så att hon måste klara sig själv, även om jag självklart hoppas att de fixar det här ihop.

Vi pratade om att hon måste skaffa sig ett jobb, för hon kan inte fortsätta att leva på föräldrarna om hon själv är mamma. Om vad hon skulle vilja plugga till i framtiden, och vad hon vill jobba med, hur/var hon vill bo och allmänt om drömmar och funderingar. Allmänna tankar om livet helt enkelt... Jag ställde mer frågor och försökte få henne att tänka på saker från olika håll mer än att jag berättade saker själv.

Bara för att hon har haft problem tidigare betyder inte att hon kommer att bli en dålig mamma. Jag var bara 16 år när jag blev gravid. En riktig bråkstake som hade hoppat av gymnasiet.För mig var barn vändpunkten. Jag tog tag i skolan och är idag så högutbildad som man bara kan bli och är långt ifrån den bråkstake jag var som ung tonåring. De vänner jag umgicks med då har suttit i fängelse, knarkat och går på socialen medan jag kämpade mig bort från allt det och har klarat både skola och försörjning för barn på egen hand (nej, varken föräldrar eller socialen har försörjt mig och jag hade egen lägenhet).

Jag vet att många önskade abort för mig och hade förutfattade meningar med hur det skulle bli. Men de hade fel, väldigt fel. Idag är min dotter 9 år och jag ångrar inte en sekund att hon kom till världen. Hon var ju den som räddade mig *ler*. Hon motiverade mig att skaffa en akademisk utbildning med utmärkta betyg samt ett ordnat liv. <3

Med tanke på allas erfarenheter här så är det ju svårt att förstå att tonårsgraviditeter ens är ett problem i Sverige öht. Alla verkar ju få fantastiska liv och förhållanden till barnets pappa och kunde inte haft det bättre...

Jag har en god vän som har sin systerson som fosterbarn sedan snart tre år. Mamman (vännens syster alltså) fick barn som 17-åring med sin 20-åriga kille. Ingen partyprinsessa alls, och helt ointresserad av struliga människor. Hon fick ett (oplanerat) barn med sin till synes stabila pojkvän, och de var sååå mogna och de skulle hålla ihop för alltid. Barnet kom, de gjorde slut efter nån månad när han kom på att det inte var så kul längre... Barnet skrek och det skulle bytas blöjor, medan han helst ville meka med bilen.

Hon gick in i väggen trots att hon bodde hemma och fick massor med stöd från sin mamma. Hon blev i princip apatisk och klev inte ur sängen. Vägrade sköta om barnet och tog inget som helst ansvar alls. Barnets mormor hade ju heltidsjobb och kunde inte sköta barnet åt henne, så socialen blev inkopplad och till slut hamnade barnet hos min kompis som fosterbarn. Den riktiga mamman har börjar slussas in nu, och har henne dagtid ett par dagar i veckan. Detta har tärt oerhört på hela familjen som fått ta ett oönskat ansvar, och barnet kallar min kompis för mamma. Pappan kommer förbi och hälsar på ibland, men han har ingen föräldrarelation till ungen alls.

Hon måste utan tvekan få fatta sina beslut själv, men varför ska diskussioner alltid handla ensidigt om hur BRA det KAN gå? Det finns mängder av fall där det verkligen inte gått bra, och den sidan är också viktig att se, om inte så för att förbereda sig på vad som kan hända om allt inte går som planerat.

Oavsett vad man tycker så ÄR abort ett möjligt alternativ lika mycket som att behålla barnet, och om alla bara pratar om att man ångrar sig, att allt löser sig om man behåller det (som att saker bara fixar sig av sig självt) etc, då kanske man istället knuffar en människa mot att skaffa ett barn hon egentligen inte vill ha. För faktum är ändå att de flesta inte vill skaffa barn som 19-åringar. Barnet i sig ångrar man väl förhoppningsvis aldrig, men jag vet flera som ångrat allt runtomkring... fel pappa, fel tillfälle, om allt de faktiskt känner att de HAR missat i livet och som aldrig kommer åter...

Houdini, det är det som är själva brännpunkten! Det är ts systers problematik, inte ts! Och det verkar som att ts vill gå in och göra "mammans" jobb, i att stötta och rätta till. Det är inte storasysters jobb. Hur vet du att systern kommer tröttna på att vara mamma, eller att pojkvännen kommer ta ett återfall? Detta är inget som någon kan veta något om, eller hur?

Bara ts syster och hennes pojkvän ska bestämma hur deras framtid ska vara. Om man har någon livserfarenhet, så vet man hur irriterande det är med alla "besserwisser-typer" som "vet" allt. Ingen vet förrän efteråt hur allt blir, den kloke kan bli oklok, och tvärtom. Många "bror duktig" eller "syster duktig" är inte så duktiga som de själva tror, men det är lätt att sitta och titta på hur en annan människa lever sitt liv, och komma med åsikter om detta. Om alla skulle nagelfaras, går det att hitta saker att klaga på i allas liv. Dessutom är det så sorgligt att ts hela tiden påpekar att systern har ett handikapp! Att ha en adhd-diagnos betyder inte med automatik att man är så handikappad, att man inte klarar av att fatta ett enda vettigt beslut om något överhuvudtaget, det är verkligen synd att ts ser på det så. 

Till sist vill jag säga till ts, att det mycket väl kan bli så att din syster framtiden kommer önska att hon hade sluppit få din "hjälp". Just för att du är du, och du är inte hon. Det som hade varit rätt för dig, behöver inte vara rätt för henne, förstår du hur jag menar? Så var försiktig, så att det inte är så att du försöker hjälpa dig själv, när du blev oplanerat gravid...för nu är det faktiskt din syster som är det, inte du.  

Adhd är ett stort handikapp för somliga, oavsett vad du tycker om det. Alla har inte stora problem av det, men hon har ju haft det. Det är ju det som varit hennes stora problem under uppväxten, att hon har ett dolt handikapp som ingen förstått att hon haft och trott att det är hennes personlighet som gör att hon glömmer viktiga möten, struntar i att ta med sig saker när man har bestämt det, tappar bort viktiga/dyra saker konstant etc. Hon har mått så dåligt och känt sig värdelös därför att hon inte klarat enkla saker som alla andra fixar utan problem.

I dagens läge så klarar hon faktiskt inte av att fatta särskilt många eller vettiga beslut, men det har blivit mycket bättre nu när hon är under behandling. Hon bor hemifrån och fattar många beslut dagligen utan att någon alls lägger sig i, men det är många gånger det har slutat med stora problem därför att hon inte har ett konsekvenstänk öht. Självklart är det inget vi någonsin säger till henne, utan man anpassar sig och inser hennes begränsningar och uppmuntrar henne att fundera över alla alternativ hon har och låta henne argumentera sig fram till en slutsats.

Man kan inte ställa lika stora krav på henne som på alla andra, och så länge kraven inte är för stora så fungerar det. Men att låtsas som att hon är precis som alla andra och ställa samma krav på henne som man hade kunnat göra på mig själv i den åldern, det är inte rimligt.

Och det är möjligt att hon i slutet önskar att ingen någonsin lagt sig i sitt beslut. Men hon vill diskutera saken, och om hon då är vuxen nog att fatta beslut gällande ett barn så förstår hon nog om hon ber om råd så kommer hon inte enbart få höra hur fantastiskt allt kommer att bli. Hade hon kommit och sagt att "jag är gravid och tänker behålla barnet, ge mig stöd" så hade diskussionen självklart varit en annan. Då hade det bara handlat om hur hon ska lösa det. Men så länge hon pendlar mellan besluten och vill prata om hur allt är så måste ju också diskussionen få motsvara det.

Jag skulle ha storkramat dig om det var möjligt. Tänk att det finns fortfarande folk med ditt hjärta på den här jorden. Jag är stolt över dig. ME FETT LIKE :)

Låt din syster vara ifred med allt skitsnack. Visa att du finns där om hon behöver dig :)

Jag vet att abort är ett alternativ som finns och jag har ju själv valt att göra det en gång. Inte pga att jag trodde att barnet skulle få det dåligt utan pga allt annat trams som finns i livet. (Jag anser numera att det är trams i jämförelse.)
Jag var alltå egoistisk helt i linje med hur dagens samhälle ser ut.

Jag kan inte låta bli att fundera på dina argument, att man gör det för barnets skull. Nu provocerar jag lite här, men hade du velat att någon hade tagit det beslutet i ditt fall? Att man valt bort dig? Du är ju faktiskt helt unik, borde du inte ha funnits?

Innan jag själv fick barn så var jag inne på det där tänket med "geleklump" och "det är inget riktigt barn", men nu har jag egna barn och har även suttit och gråtit över ett foster som inte fick leva som bara var 14 veckor, men det var helt klart ett barn med alla möjligheter det innebär. Tänk om det istället hade varit ett friskt, levande barn som jag valt att avsluta livet för? Med fasa insåg jag att det är det jag faktiskt gjorde en gång för länge sedan. Det var alldeles för enkelt att göra det. Samtidigt tycker jag att det är bra att möjligheten finns om det är den enda utvägen. Kluvet och tungt för mig trots att jag glatt hade hejjat på dig när jag var yngre.

Vad jag tycker ofta lyser igenom är att de som har barn är mer tveksamma till abort medan de som inte har tycker att det är en självklar och enkel sak. (Gäller inte alla så klart, men av vad jag läst genom åren så lutar det åt de hållen.)

Hur hjälper dettta TS då?
Inte alls förmodligen, TS, känner sin syster bäst. Det verkar vara kloka frågor som du ställer till din syster, det enda jag vill säga är, glöm inte bort att det faktiskt är ett litet liv vi pratar om.
Jämför pressen idag, "Sverige ska få en ny tronarvinge". Ingen pratar om någon liten geleklump som kan väljas bort. Om Kronprinsessan skulle göra abort skulle nog de allra flesta anse att hon dödade tronarvingen. Om det är så för henne så är det väl så för oss alla? 

Ångrar mig - Jag har vid mer än ett tillfälle önskat att min mamma hade valt abort för mig, pappa försökte övertala mig (de var 22 när de fick mig, men de hade precis blivit ihop när hon blev gravid.). Hon har också vid flera tillfällen sagt att hon ångrar att hon fick mig (dels sådär när vi har bråkat, men också helt oprovocerat när hon har pratat med mina syskon, som båda är under 10år). Så varför hade i så fall inte en abort kunnat vara ett bättre alternativ?

Jag tror också att det är en stor skillnad på de som faktiskt har barn och de som inte har det - men jag tror faktiskt att livet börjar vid födseln och mitt 7 veckor gamla foster var inte ett barn, det var ett foster. Inget mer än det och jag tänker inte springa omkring och ångra något som jag har gjort bara för att jag hade kunnat vara en mamma nu - det spelar ändå ingen roll.