Anonym (Storasyster)

Äldre 16 Aug 21:25

81 svar

Lillasyster 18 år och gravid...

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... min lillasyster som är nyss fyllda 18 kom idag hem och berättade att hon är gravid, ca 7-8 veckor. Hon hade fått reda på det igår, och det var inte planerat.

Jag vet inte riktigt vad jag ska känna eller tänka eller tycka. Hon är inte gammal varken i huvudet eller till åldern, utan extremt omogen och har just fått sina långvariga depressioner och adhd-problem i schack. Hon är klok som en uggla när hon har en bra dag, men ibland slår det bara slint och hon gör spontana och dumma saker utan att tänka efter, så hon är inte pålitlig för fem öre. Envis som synden, men också mån om att göra rätt hela tiden. Röker och dricker inte, och om någon av hennes vänner gör det på en fest så går hon därifrån. Hon gillar inte sådana saker alls...

Hennes kille är en 2 år äldre kille som åkt in och ut hos polisen i yngre dar för småbrott och för att ha rökt på, men som nu tagit tag i sitt liv och varit ren ett par år och hela familjen tycker bra om honom. Det är en schysst kile med bra uppbackning hemifrån, och som har jobb och ambitioner. De har dock inte varit ihop mer än några månader...

Men vad gör man? Lillasyster har inget slutbetyg från gymnasiet utan börjar på Komvux nästa vecka, och det är hon väldigt motiverad inför. Hon har precis börjat få ordning på sitt liv, och vet varken ut eller in annat just nu. Mamma är helt ifrån sig (dock inte inför lillasyster) och går nog in i väggen snart med alla problem som varit med henne.

Jag har själv genomgått en abort som ung, och det vet ingen i familjen om. Jag känner att det är dags att anförtro sig åt henne nu när det är som det är, och att det kanske ger mig lite rätt att ge henne lite andra perspektiv på saker och ting som faktiskt gått igenom samma sak själv med allt vad det innebär. Dels att hon inte är ensam, och dels att det är ett stort beslut oavsett vilket, men att hon alltid kan komma till mig med funderingar.

Självklart är det här ett beslut som hon ska och måste fatta på egen hand (ihop med sin kille). Men det innebär ju inte att man bara kan stå bredvid och inte ge henne stöd och verktyg att fatta ett genomtänkt beslut. Men hur tar man den diskussionen utan att skuldbelägga eller sätta sig över henne? Självklart har hon allas stöd om hon väljer att behålla barnet, men vi önskar ju att hon fattar ett annat beslut, på egen hand...

pierredouglas

Äldre 17 Aug 09:40

#11

Pinkgrape skrev 2011-08-17 09:28:10 följande:

Jag tycker det är lite tråkigt att du verkligen har NOLL förtroende för din syster och rent krasst ser ner på henne på det där sättet. Du verkar verkligen redan ha bestämt dig för vad som är bäst för henne, utan en tanke på vad hon tycker och känner. Jag blir bara ledsen av att läsa det du skriver. Hoppas att du lyckas hålla det där för dig själv..

augustibrud.bloggplatsen.se, lösenord när det behövs: Pinkgrape

Jag håller med Pinkgrape. Vem vet, Kanske detta kommer att vara ett allra viktigt punk i hennes liv som kommer att mogna din syrran. Jag är säker att hon vet precis vad hon vill och det hon behöver just nu och i framtiden är folk som har starkt förtroende för henne tom beslut. Jag jobbar med ungdomar och har märkt att många uppskattar mest när de har förtröende och finns folk omkring som tror på dem. Vem vill inte det?

Anonym (Storasyster)

Äldre 17 Aug 09:45

#12

pierredouglas skrev 2011-08-17 09:40:31 följande:

Jag håller med Pinkgrape. Vem vet, Kanske detta kommer att vara ett allra viktigt punk i hennes liv som kommer att mogna din syrran. Jag är säker att hon vet precis vad hon vill och det hon behöver just nu och i framtiden är folk som har starkt förtroende för henne tom beslut. Jag jobbar med ungdomar och har märkt att många uppskattar mest när de har förtröende och finns folk omkring som tror på dem. Vem vill inte det?

När hon fattat ett beslut, oavsett vilket, så kommer hon få allt stöd och förtroende hon behöver. Om hon väljer att behålla barnet så hoppas jag verkligen att hon kommer mogna för annars kommer det utveckla sig till en katastrof. Hon är en vuxen människa som får stå för sina beslut, och kanske är det kallduschen hon behöver för att ta sig vidare i livet. Vem vet...

Pinkgrape

Äldre 17 Aug 09:46

#13

Anonym (Storasyster) skrev 2011-08-17 09:39:55 följande:

Ja, med hennes historia av totala misslyckanden så har jag faktiskt noll förtroende för henne gällande att ta hand om sig själv. Hon kraschar gång på gång pga dåligt fattade beslut där hon inte tänkt igenom saken öht, och sen "ojdå" och så får mamma komma och rädda henne om hon inte ska råka i totalt trubbel. Jag tror säkert hon är kapabel att ta hand om sig egentligen, men hon gör det inte och jag ser inte att hon kommer göra det på länge om hon slipper. Hon är expert på att manipulera vår mamma och får hon inte sin vilja igenom så får hon extrema utbrott. Hon är som en 14-åring till sitt sätt att agera och tänka även om hon har sina ljusa stunder.

Och nej, jag har inte på något sätt lagt fram det på ett sådant sätt att jag inte tror hon skulle klara av att ta hand om ett barn eller sig själv. Vi pratade dock om att som mamma så har man det fulla ansvaret för sitt barn och att man inte kan låta sin egen mamma lösa problemen åt en, och det hade hon många bra åsikter om, och jag tror inte ens hon tänkt på det.

Jag tror inte hon kommer fixa det på ett par år framöver, tyvärr, men vi pratade länge igår och jag peppade henne verkligen att fundera över sitt liv, för det tror jag inte hon någonsin har gjort. Hon lever för dagen och har inte en tanke på morgondagen.

Och nej, jag vet verkligen inte vad som är bäst för henne. Självklart är det hennes beslut, och när hon har fattat ett beslut så finns vi där för henne hela vägen.

Saken är den att det är så otroligt mycket som händer när man får barn, som någon som inte har barn inte ens kan försöka sätta sig in i. Jag har vänner som var precis likadana (och värre!) innan de blev gravida, men som är underbara mammor och verkligen har axlat uppgiften utmärkt. Nu säger jag inte att det är så och blir så för alla, men att man inte alltid ska tänka enbart på personen de varit innan, för efter de fått barnet är de förmodligen en helt annan person. Jag tror personligen att det finns en anledning till att det tar 9 månader för barnet att utvecklas i magen, en annan anledning än just barnets utveckling, och det är föräldrarnas (främst mammans) känslomässiga utveckling. Man förbereder sig för uppgiften och ändrar många tankesätt och synsätt på diverse under vägen.

Ja, som sagt, jag hoppas bara att du (ni) verkligen kan finnas där för henne och acceptera hennes val, utan sura miner, även om hon väljer det ni inte föredrar.

augustibrud.bloggplatsen.se, lösenord när det behövs: Pinkgrape

Anonym (Storasyster)

Äldre 17 Aug 09:56

#14

Pinkgrape skrev 2011-08-17 09:46:46 följande:

Saken är den att det är så otroligt mycket som händer när man får barn, som någon som inte har barn inte ens kan försöka sätta sig in i. Jag har vänner som var precis likadana (och värre!) innan de blev gravida, men som är underbara mammor och verkligen har axlat uppgiften utmärkt. Nu säger jag inte att det är så och blir så för alla, men att man inte alltid ska tänka enbart på personen de varit innan, för efter de fått barnet är de förmodligen en helt annan person. Jag tror personligen att det finns en anledning till att det tar 9 månader för barnet att utvecklas i magen, en annan anledning än just barnets utveckling, och det är föräldrarnas (främst mammans) känslomässiga utveckling. Man förbereder sig för uppgiften och ändrar många tankesätt och synsätt på diverse under vägen.

Ja, som sagt, jag hoppas bara att du (ni) verkligen kan finnas där för henne och acceptera hennes val, utan sura miner, även om hon väljer det ni inte föredrar.

augustibrud.bloggplatsen.se, lösenord när det behövs: Pinkgrape

En stor del av hennes problem är ju inte personlighet, utan beror på hennes sjukdom och handikapp. Hon har precis tagit sig ur ett långt helvete, och det märks väldigt fort när hon glömt sina mediciner. Hon är bipolär och blir manisk och apatisk om vartannat, i kombination med adhd. Jag är livrädd att hon ramlar tillbaks ner i träsket när hon inte kan ta sina mediciner igen. Det har tagit många år att komma till den punkt att hon mår så bra som hon gör nu, och jag har själv flera vänner som haft stora problem under sina graviditeter när de inte kunnat ta sina mediciner som vanligt.

Jag tror absolut att hon skulle bli en fantastisk mamma mot barnet, men jag litar inte på att hon på många år kommer att kunna försörja sig själv eller sköta ett hem. Man kan inte överleva på enbart kärlek. Jag är helt säker på att mamma kommer behöva ta ett stort ansvar för både min syster och det eventuella barnet om hon ska slippa söka hjälp hos socialen. Kanske hade det varit en nyttig erfarenhet för henne, men min mamma funkar inte så och skulle aldrig låta det hända...

Anonym (grinig)

Äldre 17 Aug 09:56

#15

Det var jag som skrev som anonym utan signatur förut - Och ärligt talat så blir jag bara arg på er här inne.

Ni kommer och säger hur glada ni är för att ni har barn etc. Och visst, hade jag behållit mitt barn hade jag säkert varit glad för det. Men det hade inte varit rättvist mot barnet. Jag hade fått ge mitt barn en uppväxt som inget barn förtjänar att ha. Jag var 16 år gammal, gick första året på gymnasiet, bodde hos min alkoholiserade mamma med min pojkvän 25 mil bort. I vilken värld skulle det vara rättvist mot barnet? Barn förtjänar att man kan försörja dem för det första (vilket jag inte hade kunnat, och inte någon i min familj heller), de förtjänar ett tryggt hem - vilket jag inte hade kunnat ge det. Barn förtjänar också två delaktiga föräldrar, vilket jag inte heller hade kunnat ge barnet i fråga. Dessutom var jag inte mogen nog att ta hand om ett barn.

Jag är jätteimponerad över folk som klarar av att få barn i så ung ålder - men jag vill ge mina barn den uppväxt som de förtjänar - så barn får snällt vänta tills jag och m2b har pluggat klart, har ett tryggt hem och ett fast jobb. Det där är inte oviktiga saker, det är vitala saker som oavsett om man vill tro det eller inte påverkar uppväxten något enormt. Det är inte svårt för barn att förstå att föräldrarna har ont om pengar även om många oansvariga föräldrar tror det.

NSternhag

Äldre 17 Aug 10:30

#16

Jag var 17 och min kille 22 när vi blev gravida och vi bestämde från början att behålla och då hade vi varit tillsammans i 3 månader. Ingen trodde det skulle hålla. Nu, 4 år senare har vi en 3-årig dotter, en nyfödd liten son, vi gifter oss i oktober och jag börjar mitt sista år på gymnasiet nästa vecka.
Det värsta var alla som inte trodde på oss, det gjorde så ont! Kolla vart vi står idag och våra föräldrar är oss evigt tacksamma för att vi gett dom helt underbara barnbarn.

Anonym

Äldre 17 Aug 11:04

#17

Men om hon inte borde få barnet pga hennes handikapp... Det borde ju betyda att du tycker att hon aldrig ska skaffa barn! Det kan väl inte du bestämma? Ett barn kanske ger henne den trygghet som hon behöver och ett mål med livet. Och hon verkar ju vara en ordentlig tjej som inte röker och dricker och vill klara skolan... Bara hon fixar det så kan det ordna sig med ekonomin framöver om hon bara kan bo hemma något år. Vem som helst kan få telefonförsäljarjobb tex.

Många mår jättedåligt efter aborter, och har hon redan psykiska problem så tror jag knappast att det kommer att hjälpa henne...

pierredouglas

Äldre 17 Aug 11:10

#18

Anonym (grinig) skrev 2011-08-17 09:56:48 följande:

Det var jag som skrev som anonym utan signatur förut - Och ärligt talat så blir jag bara arg på er här inne.

Ni kommer och säger hur glada ni är för att ni har barn etc. Och visst, hade jag behållit mitt barn hade jag säkert varit glad för det. Men det hade inte varit rättvist mot barnet. Jag hade fått ge mitt barn en uppväxt som inget barn förtjänar att ha. Jag var 16 år gammal, gick första året på gymnasiet, bodde hos min alkoholiserade mamma med min pojkvän 25 mil bort. I vilken värld skulle det vara rättvist mot barnet? Barn förtjänar att man kan försörja dem för det första (vilket jag inte hade kunnat, och inte någon i min familj heller), de förtjänar ett tryggt hem - vilket jag inte hade kunnat ge det. Barn förtjänar också två delaktiga föräldrar, vilket jag inte heller hade kunnat ge barnet i fråga. Dessutom var jag inte mogen nog att ta hand om ett barn.

Jag är jätteimponerad över folk som klarar av att få barn i så ung ålder - men jag vill ge mina barn den uppväxt som de förtjänar - så barn får snällt vänta tills jag och m2b har pluggat klart, har ett tryggt hem och ett fast jobb. Det där är inte oviktiga saker, det är vitala saker som oavsett om man vill tro det eller inte påverkar uppväxten något enormt. Det är inte svårt för barn att förstå att föräldrarna har ont om pengar även om många oansvariga föräldrar tror det.

Jag håller inte med det du skrev att få barn är funktion på fast jobb, plugg, mm Vad ska hända om man blir av sitt jobb? Vad är ett trygg hem? Är det inte du eööer jag som bör skaffa det eller? De sakerna är viktiga men är inte det som bör avgöra om man ska behålla sitt barn eller inte. Hur kommer det sig att vi ett barnsliv har blivit underväderat tills en bil är viktigare än det? Är det inte dags för oss att sluta med ''JAG, MIN; MINA, MIG'' och ge lite rum till ''Vi, VÅRA mmm''

Anonym (grinig)

Äldre 17 Aug 11:26

#19

pierredouglas skrev 2011-08-17 11:10:42 följande:

Jag håller inte med det du skrev att få barn är funktion på fast jobb, plugg, mm Vad ska hända om man blir av sitt jobb? Vad är ett trygg hem? Är det inte du eööer jag som bör skaffa det eller? De sakerna är viktiga men är inte det som bör avgöra om man ska behålla sitt barn eller inte. Hur kommer det sig att vi ett barnsliv har blivit underväderat tills en bil är viktigare än det? Är det inte dags för oss att sluta med ''JAG, MIN; MINA, MIG'' och ge lite rum till ''Vi, VÅRA mmm''

Blir jag av med mitt jobb sen så har jag a-kassa för det första och för det andra så kommer jag ha en utbildning som väldigt få människor har i ryggen.

Det är klart att det är du och jag som måste skaffa ett tryggt hem, men vad jag menade var att man måste ha det först - innan man kan skaffa barn. Man kan inte för sin egen vinnings skull skaffa barn och ta in det i ett hem med en alkoholist, bara för att "jag vill inte göra en abort". Och som 16-åring hade jag ingen aning om hur jag skulle göra det. Jag hade inga pengar att använda, min pojkvän sa att han inte tänkte hjälpa mig. Folk är så snabba på att döma.

Barnets liv var viktigare, det var därför jag valde att låta barnet slippa det liv det annars hade fått. För att det var det rättvisaste alternativet för barnet.

Pinkgrape

Äldre 17 Aug 11:29

#20

Anonym (grinig) skrev 2011-08-17 09:56:48 följande:

Det var jag som skrev som anonym utan signatur förut - Och ärligt talat så blir jag bara arg på er här inne.

Ni kommer och säger hur glada ni är för att ni har barn etc. Och visst, hade jag behållit mitt barn hade jag säkert varit glad för det. Men det hade inte varit rättvist mot barnet. Jag hade fått ge mitt barn en uppväxt som inget barn förtjänar att ha. Jag var 16 år gammal, gick första året på gymnasiet, bodde hos min alkoholiserade mamma med min pojkvän 25 mil bort. I vilken värld skulle det vara rättvist mot barnet? Barn förtjänar att man kan försörja dem för det första (vilket jag inte hade kunnat, och inte någon i min familj heller), de förtjänar ett tryggt hem - vilket jag inte hade kunnat ge det. Barn förtjänar också två delaktiga föräldrar, vilket jag inte heller hade kunnat ge barnet i fråga. Dessutom var jag inte mogen nog att ta hand om ett barn.

Jag är jätteimponerad över folk som klarar av att få barn i så ung ålder - men jag vill ge mina barn den uppväxt som de förtjänar - så barn får snällt vänta tills jag och m2b har pluggat klart, har ett tryggt hem och ett fast jobb. Det där är inte oviktiga saker, det är vitala saker som oavsett om man vill tro det eller inte påverkar uppväxten något enormt. Det är inte svårt för barn att förstå att föräldrarna har ont om pengar även om många oansvariga föräldrar tror det

pierredouglas skrev 2011-08-17 11:10:42 följande:

Jag håller inte med det du skrev att få barn är funktion på fast jobb, plugg, mm Vad ska hända om man blir av sitt jobb? Vad är ett trygg hem? Är det inte du eööer jag som bör skaffa det eller? De sakerna är viktiga men är inte det som bör avgöra om man ska behålla sitt barn eller inte. Hur kommer det sig att vi ett barnsliv har blivit underväderat tills en bil är viktigare än det? Är det inte dags för oss att sluta med ''JAG, MIN; MINA, MIG'' och ge lite rum till ''Vi, VÅRA mmm''

Jag håller med dig, pierredouglas, till 100% faktiskt. När vi fick reda på att vi väntade barn blev vi livrädda. Jag gick gymnasiet, min sambo var arbetslös och vi bodde i en liten, liten etta. Vi pratade med en kurator om det och hon sa - "Ni ska inte låta en sådan sak som pengar avgöra ert barns vara eller icke vara. Ni ska inte låta det styra, för det är en sådan sak som alltid kommer gå upp och ner och som man inte kan råda över." och det är något som vi bär med oss än.

Självklart underlättar det i mångt och mycket om man har det stabilt ekonomiskt osv, men det är inte avgörande för ett barns framtid och trygghet. Det finns så otroligt mycket mer som avgör om barnet har en trygg uppväxt. De finns barn i de allra rikaste familjerna, som bor finast som växer upp i otrolig otrygghet och blir väldigt osäkra som människor. De finns också de som växer upp med föräldrar som ständigt fått kämpa ekonomiskt, men som haft en otroligt bra uppväxt. Relationen mellan föräldrarna, föräldrarna och barnet och föräldrarnas inställning till barnet och familjelivet är i min mening mycket mer relevant för hurvida barnet får en trygg uppväxt än en bra eknomisk situation.

Vi har aldrig haft mycket pengar. Vi har fått hanka oss fram. Det blev inte bättre när vår dotter visade sig vara sjuk och jag fått spendera år hemma med henne istället för att kunna plugga eller arbeta. Vi har dock inte låtit det definiera oss eller vår familj. Vi har i våra ögon, och många andras, gett vår dotter en väldigt trygg och stabil uppväxt hittills. Okej, hon har kanske inte alltid kunnat få de dyraste kläderna, den nyaste filmen och åka på utlandssemester varje år. Hon har dock två föräldrar som älskar henne och ställer upp för henne jämt, som gör allt för att ta hand om familjen och sätta varandra först, tak över huvudet, mat på bordet, vänner och leksaker så hon klarar sig.

Frågar mig också hur du, Anonym (grinig), kommer göra ifall du blir arbetslös, sjukskriven eller bara vill sadla om och börja studera igen efter 10år? Hur ska du någonsin kunna bilda familj om en sådan sak som pengar ska styra och avgöra hurvida du har ett tryggt och bra hem att erbjuda? Vad gör du om pappan till ditt barn plötsligt går bort och du blir ensamstående? Lämnar du över ditt barn till en familj med två föräldrar och bra jobb då?

augustibrud.bloggplatsen.se, lösenord när det behövs: Pinkgrape

Lillasyster 18 år och gravid...

INNEHÅLL