Lillasyster 18 år och gravid...

Det mesta går att lösa. Du hade förmodligen klarat av det galant och ingen hade tvingat varken dig eller ditt barn att bo med din alkoholiserade mamma. Att din pojkvän inte ville ta sitt ansvar är tråkigt, men det likaväl hända om man är 36år. Det är klart att man kan ta den enkla vägen och jag är glad att du känna att ditt val var rätt för dig. Det är trots allt huvudsaken, att oavsett vad man väljer, ska det kännas som rätt beslut.

Och NEJ, jag är definitivt inte den som är FÖR tonsårsgraviditeter, tro mig, men jag är inte heller den som tycker att man ska välja abort "bara för att man kan" och det känns som en enklare lösning för stunden. Det finns så otroligt mycket hjälp att få och har man bara lite stöttning från något håll (behöver inte vara familjen, vänner eller pappan), så klarar man oftast av väldigt mycket mer än vad man själv tror.

Nej, pengar ska inte spela någon roll egentligen - men hemma hos oss var det inte en fråga om att man inte kunde få de dyraste kläderna - det handlade om att det ofta inte fanns någon mat hemma sista veckan på månaden. Min mamma slog mig regelbundet och var konstant full. Soc höll på med en utredning för att ev. låta mina syskon flytta därifrån, men eftersom hon lät bli att slå dem i ett par månader då så kunde de inte visa något.

Det är klart att jag någon gång vill skaffa barn, men för tillfället är det inte ens på kartan. Jag är inte säker på att det kommer göra det om 10 år heller. Beträffande vad som skulle hända om han skulle gå bort så är det därför man har en livförsäkring, man har a-kassa för att kunna klara sig om man blir av med sitt jobb. Ja, jag värderar att mina barn aldrig någonsin ska behöva oroa sig för pengar, de ska inte behöva gå och lägga sig hungriga och de ska inte behöva oroa sig för att mamma kommer att slå dem. De ska inte behöva gå till skolan i smutsiga kläder och de ska inte behöva känna sig konstiga för att familjen är fattig. Jag hade inget av det där - och jag mår fortfarande dåligt över det, är det då fel av mig att inte vilja riskera att mitt barn ska få ens i närheten av samma uppväxt?

Nej, självklart kan eller ska jag inte bestämma det. Men däremot så har hon inte lärt sig att hantera sina problem ännu då hon inte fick någon ordentligt utredning förrän i våras, och det är först nu på sistone som medicineringen börjat ge resultat och man har börjat ana en person som jag tror hon egentligen är - glad, social och som ser en poäng i att gå upp på morgonen. Om hon så bara glömmer/struntar i medicinen två dar så halkar hon ner långt på trappan igen utan att hon märker det själv och sedan tar det lång tid innan hon är tillbaks där det började.

Eftersom depressionerna förmodligen triggats av adhd-problematiken så tror dom dessutom inte att det kommer krävas medicinering mot just det under så många år, utan hon kommer få lära sig hantera sitt handikapp och ev. få medicin mot den, men att det mest handlar om att få verktyg att känna igen när det är handikappet som ställer till det och hur hon ska göra för att hantera det. Det är iofs oväsentligt i det här avseendet, det hjälper ju inte henne nu.

Hon har som sagt inte bott hemma på ett tag, utan har delat lgh med en kompis. Jag tror faktiskt inte att det är ett hållbart alternativ för henne att flytta hem igen då hon blir som en 12-åring igen så fort hon är hemma, med allt vad det innebär. Mina föräldrar bor inte heller så stort att det skulle lösa sig med ett eget rum till henne och barnet och en pojkvän (som man får hoppas att hon lyckas hålla ihop med). Det är heller inget man ska förutsätta om man bestämmer sig för att skaffa barn - att man kan/får flytta hem till sina föräldrar under tiden. Då är man absolut inte mogen att ha barn...

Tycker dessutom det är en osund inställning att man ska låta bli en abort bara för att man har psykiska problem och att andra har mått dåligt av det. Självklart måste man se till helheten, men jag tror knappast det är bättre för en sådan person att känna att man inte kan försörja sitt barn heller... Och ja, de flesta kan få ett telefonförsäljarjobb. Av erfarenhet vet jag att det sällan är bra för psyket heller, då man oftast har stora krav på prestation. Krav som hon verkligen inte klarar av att hantera utan att bli väldigt mycket sämre.

Usch, jag blir faktiskt lite illa till mods, när jag läser vissa av de anonyma inläggen härinne. En sak som alla borde komma ihåg, är att de enda barn man har rätt att bestämma över om de ska komma eller inte, är de egna! Att det kan vara så svårt att respektera andras val och andras vägar, det trodde jag faktiskt inte. Det är nog lätt att komma med torra moralkakor, men ingen vet hur någon annans liv kommer gestalta sig, och ingen har gått i någon annans skor, än sina egna. Oavsett sjukdom eller handikapp, kan ingen veta på förhand, om man kommer bli en bra förälder eller inte. Som Pinkgrape säger, så förändras man mycket under graviditeten. Jag förespråkar inte heller tonårsgraviditeter under vilka omständigheter som helst. Men att tro att åldern, ekonomin, eller hur man är som person innan man får barn, är avgörande för hur bra förälder man kommer bli, är ganska naivt.

Ts, jag  hoppas att du själv är medveten om att du inte skriver "neutralt" kring detta, här på bt. Om du läser igenom dina inlägg, kan du själv se hur färgad du är av dina egna åsikter och värderingar. Det gör att mitt råd till dig är att faktiskt prata så lite som möjligt med din syster om detta, just för att hon inte ska riskera att ångra sig efteråt. Det finns förhoppningsvis andra som hon kan prata med istället, iaf fram tills dess att hon bestämmer sig för hur hon ska göra. Ni riskerar annars att få det mycket svårt i framtiden, om hon skulle ångra sig. Så det är av omtanke för både dig och din syster jag ger detta råd.  

Men herregud var har en sån här tråd på BT att göra?!! Är det inte meningen att det ska handla om bröllop. Sådana här trådar hör hemma på familjeliv. 
Anmäler den nu och ser ifall den kan tas bort eller inte.  

Ännu en som inte riktigt har koll på att det finns andra kategorier här än bröllopsrelaterade. Ibland handlar endel OT-inlägg på fel plats, men det är inte så lätt alla gånger. Nog för att det är bröllopsprat som ska ta det mesta utrymmet här, så är det ju även människor bakom de blivande brudarna/nyförlovade/nygifta/gifta och även det måste kunna få ta plats. Personligen tycker jag det är trevligt med lite annat blandat med allt bröllopsprat. Att man väljer att lägga in någon sådan tråd här har jag full förståelse för, då man kanske spenderar sin mesta tid framför datorn på detta forum och känner sig trygg och hemma här. Familjeliv tänker jag inte ens gå in på, förtjänar knappt att bli nämnt.

Det är inte heller så svårt för alla er som inte vill läsa/skriva om annat än det bröllopsrelaterade att undvika och helt enkelt inte klicka in er på dessa trådar.

Word!

En massa hormonstinna lattemorsor som själva är helt felfria och själva bär på den enda sanningen och fria att kasta sig över en nykomling som en lejonflock över en skadad gnu. Nej tack... Då skulle det bli ett väldigt torftigt forum om det endast var strikt bröllopsrelaterade ämnen som fick diskuteras.

Jag som inte aktivt planerar bröllop hade inte hängt här alls om det inte fanns en större bredd än bröllopsämnen. Den dag som det blir dags så känner man sig redan hema här, och har redan fått idéer och input... gud så tråkigt om det enda man fick diskutera var om det är rätt eller fel att beställa klänningar från Kina eller om man verkligen kan ha cremefärgade placeringskort på vita dukar...

TS. nu har jag inte läst allt du skrivit. MEN
Jag tycker absolut inte, under några omständigheter kring din syster, att du har rätt att berätta om din abort enkom för att få din syster våga ta det beslutet själv. Du säger flera gånger att du inte ska bestämma över henne, och att hon ska fatta baslutet med sin pojkvän. Men du gör ju tvärt om genom att prata om dig själv. För som du vill få det att låta ser hon upp till dig, och du verkar vara nån som tar hand om henne.

 

Däremot kan du i egenhet som syster prata om dom olika alternativen i lugn o ro. Hur har hon själv tänkt ang medecineringen som "håller henne i chak", när hon sluta ta den?
Vem ska vårda barnet när hon "glömmer" att ta medecinerna? Ja hon har en pojkvän, men han kanske ska jobba när hon är mammaledig? Eller ska han vara pappaledig och hon sjukskriven. ( ja, det har jag inget att göra med)

Jag vill bara att du TS ska stötta, inte skälpa genom att berätta om dina trgadier.

Jag har själv gjort abort. Men jag skulle aldrig ta o berätta det för nån som är gravid, och defenetivt itne för nån som funderar på att genomgå en abort. Det är ett så viktigt beslut som enkom bara kan fattas av henne, och ev hennes pojkvän.

Finns där för henne, utan att påverka hennes beslut.

Styrkekramar