passionsblomman skrev 2011-08-18 10:33:10 följande:
TS, när jag läser din trådstart och dina övriga inlägg (jag har lagt mitt huvudfokus på dem), ser jag personligen, en klarsynt kvinna utan blå dunster i ögonen, en omtänksam syster och en medmänniska som vill finnas till för sina närmaste. Jag tycker det lyser starkt av kärlek och medkänsla, utan att vara ömkande. Din omsorg om din syster är befriande, såtillvida att den är utan daltande och du har en vid insikt i många olika aspekter av livet som din syster säkerligen har gott stöd av att du hjälper henne se. Jag tycker du verkar sköta det här med "hur gör man i mötet så att det blir stöd, inte pekpinnar" på ett jättebra sätt, helt utan vår inblandning. Någon sa att det inte är ditt jobb. -What a crap! Som om världen bestod av den perfekta tanken att alla föräldrar orkar vara den som alltid är det bästa och närmsta stödet. Sanningen är ju den att ju äldre man blir kanske det istället är högst troligt-och normalt, att man söker stöd och vägledning, delar sitt mest privata, med någon helt annan än sin mamma. En syster, en vän, en annan kompis föräldrar- vem det är, spelar mindre roll än att man har någon att tala med. Någon som inte dömer, men heller inte ojjar sig. Någon som lyssnar och som ser en. Någon som vågar dela erfarenheter och tankar. Någon som också vågar säga en del av det obekväma man ibland behöver få upp på bordet. Utan katastrofsånger.
Visst finns det risk att du kommer att ha svårt att lita på hennne framöver baserat på allt du vet, men närheten och rikedomen hon har i att hon har en syster som du, det är något att vara riktigt riktigt tacksam över. Då är man välsignad. It´s a true blessing.
(Det är en av se saker jag tycker är sorgligast med att jag inte kunde få fler barn-att min son missar den sortens relation i sitt liv.)
När det kommer till själva caset, att bli mamma väldigt ung, så är det väl lätt att konstatera att det både kan bli bra och likaväl gå åt helvete. Det tänker jag inte sitta och radda mina talrika exempel på. För din systers del, verkar det solkart som om hon har en väg att gå redan som det är, alldeles utan den enorma förändringen. Inte minst hade det varit gott med en inkomst och därmed både föräldrapenning och sjukpenning, samt a-kassa. Utan det nätet blir det så mycket tuffare än vad det behöver vara. Även om man givetvis kan reda ut det ändå. Din mamma verkar behöva en del stöttning i hur hon behöver bemöta sitt vuxna barn-det är säkert jättesvårt med en såpass "ny" problematik, som hon nog hade behövt mer uppbackning runt för väldigt många år sedan.
Tack Passionsblomman. Som så otroligt många gånger förr så säger du så kloka, bra saker.
Nu när några dagar har passerat så har värsta chocken lagt sig. Jag har varit bortrest ett par dagar och har inte varken träffat eller pratat med någon annan än min BM. Nu känns det mer som "jaja, hon har satt sig i skiten på egen hand, nu får hon lösa det bäst hon vill, jag orkar inte bry mig mer". Självklart kommer det inte bli så, hon är min syster och jag älskar henne oändligt. Men jag orkar inte.
Jag har varit som en extramamma åt min syster (det skiljer nästan 10 år) under många år när hon inte orkat med sig själv och bara bråkat hemma. Då har hon bott hos mig i perioder, ibland månader. Bara för att få lugn och ro och slippa bråka med mamma (som såklart var roten till allt ont) och för att mamma skulle få lite lugn och ro själv. Vi har bott nära varandra, och i de perioderna kunde de umgås som vuxna människor därför att de inte gick och nötte på varandra hemma.
Vi tänkte då att det var en normal tonårsrevolt, och både jag och min lillasyster som är nästan jämngammal med mig har varit extremt lugna och skötsamma, så mamma tänkte att då kommer väl allt med henne istället. Vår minsta lillasyster har också varit väldigt lugn.. .En bråkig tonåring är ju inget konstigt, och ingen anande adhd eftersom hon inte varit hyperaktiv eller stökig i skolan.
Vad gäller vår mamma så har du nog rätt. Hon hade behövt mer stöd i detta, kanske särskilt från vår pappa som inte riktigt vet hur han ska hantera saker som har med känslor att göra. Han älskar oss gränslöst, och gör alltid saker han kan och som är mer konkreta, som man kan "ta" på, men när det gäller sådant här så lägger han sig helst inte i.
Sanningen är den att jag tror att min syster (med all rätt) kommer att få ta ett mycket större ansvar än vad hon räknar med om hon behåller barnet. Mamma kommer inte ta det ansvaret, hoppas jag, därför att hon kommer inte orka.Efter de senaste ca 8 årens turbulens kring lillasyster (innan vi visste bakgrunden framförallt) så är orken helt enkelt slut och hon har gett mer än jag egentligen anser man kan förvänta sig, t o m från en mamma. Kanske har hon gett för mycket, och till följd har syster blivit mindre självständig än vad hon borde varit. Å andra sidan hade hon garanterat inte fått den hjälp från sjukvården hon hade behövd om hon hade fått klara sig själv, och jag är rädd att hon också hade råkat väldigt illa ut då hon är fruktansvärt naiv. Men det är ju också det naiva och oskyldiga som gör henne till en väldigt sympatisk människa.
Självklart kommer syster få råd och stöd, hon kommer inte hamna på gatan, men gränsen är nådd på hur mycket självorsakat strul pga dumma beslut och även ofattade beslut hon som mamma orkar med. Jag tror själv att mamma behöver distansiera sig från detta för att själv orka leva ett normalt liv. En olycklig mamma (eller vän/syster/vem som helst) som gått in i väggen är inte mycket till hjälp...
Just nu tror jag nästan min mamma behöver mig mer än min syster... lillasyster lever trots allt sitt egna liv och är myndig och därmed ansvarig för sina handlingar. Så funkar det ju inte riktigt med de flesta mammor, hon kan inte bara stå bredvid och se på när lillasyster kraschar gång på gång utan att komma med dunkuddar att landa på...
