Är det någon mer som har blivit osäker om man giter sig med den "rätte" eller inte? Den känslan har jag fått ibland. Vet inte varför. Är det för att man är nervös inför bröllopet eller är det fel på mig? jag älskar min sambo mest av allt i hela världen. Men vad är problemet?
Skruttgumma: Så sant som det var sagt!!!!!
Tror att samtliga ska ha en sak i metvetandet att den sits man befinner sig i färgar ganska bra det sätt man skriver på och att det är milsvida skillnad var flera av oss i tråden står i livet. Dom flesta av er här ska ju gifta er, är förhoppningsvis kära och förhoppningsvis fjärran från att bli dumpad, oavsett man blivit det innan eller inte.
Den andra sidan (där en del placerar mig, men jag placerar mig inte frivilligt i fack) har en erfarenhet av att inte duga. Låt oss ha den? Jag använder aldrig den som slagord, jag nöjer mig med att säga att jag är ointressant, säkert av den "tråkiga" anledningen som Skruttgumma nämner. Men jag har gjort mitt val,och är stolt över det.
Precis lika stolt som jag är det jag åstadkommit på bröllop under åren och precis lika stolt som jag är över att kunna glädjas med alla glada och kära människor utan att vara bitter en enda sekund numer.
En bröllopssajt är mao inte den riktiga platsen för en diskussion som denna. BT bygger på en tanke att dom som kommer hit är i bröllopstagen och det är standarden som gäller här. Båda sidorna verkar stå för långt från varandra för en konstruktiv debatt.
Jag är här som intresserad av bröllop och bröllopsdesign.
Låt oss nu vara olika, och respektera det, är min uppmaning nu. Rätt och fel i denna fråga är nog väldigt svårt att hitta.
OCH vart tog ämnet om osäkerhet vägen? 
Fjosok: Bara av nyfikenhet: Vad är det du gör på bröllop?
Mycket musik, och lite annat :)
Men det var förr, numer läser jag bara till präst :)
från bröllopsfeber till könsroller i relationer..känner jag måste blanda mig lite
Hammerman1, jag har hört att naturen automatiskt jämnar ut födslarna mellan könen med jämnamellanrum...vi är mer styrda av naturen än vi vill erkänna...
vilket leder mig till nästa punkt, allt det här med könsroller, mjukis eller tuffis...ingen nämner här om vilka tjejer killar faller för....dem 'fällorna' finns ju faktiskt också, men jag tänker inte gå in på det... Däremot vill jag påpeka att allt i grund och botten handlar om 2 saker när man 'väljer' partner; instinkt och psykologi.
Vi är formade av uppväxt och omgivning likväl som naturens instinkt... Varför väljer du just 'den' personen att dejta/gifta dig med? Efter lite soulsearching kommer man alltid fram till just dem 2 anledningarna.
I slutändan kan man inte råför vem man träffar eller förälskar sig i, men man kan påverka sin egen lycka. Trivs man inte med sin partner och där inte finns kommunikation och utrymme+viljan till utveckling, från båda, så är det inte en bra relation.
Detta är min åsikt iallafall och jag tar gärna åsikter.
lillabruden: skitbra sagt!!
Nää jag har aldrig tvekat.. Men jag förstår att många tänker så ändå!
Hammerman1 skrev 2008-10-05 20:03:55 följande:
Haha, min fråga kom lite utanför ramarna märkte jag. Men det är kul att man kan kunna diskutera saker. Som sakt jag tror att min osäkerhet beror på bröllopsfeber och ingenting annant. För jag älskar min "nallebjörn" mest av allt i hela världen. Skulle inte klara mig utan honom i mitt liv.
Vi har det bra på alla sätt och vis. Förutom att han är lat. Men det skiter jag i. Jag älskar honom ändå. Vi bråkar ytterst sällan. Men när vi väl gör det så går vi oftast undan för oss själva sen kommer oftast min gubbe och kittlar mig eller säger något roligt. Då kan man inte låtabli att skratta, så är vi samms igen.
Lathet går att bota...men han måste ju vilja det med.. skönt att höra att du känner dig mer positiv
haha ja det kanske går att bota..men jag har skämnt bort honom oxå så jag får väl skylla mig lite själv oxå. haha.
Ja, som du säkert hunnit konstatera vid det här laget, behöver du knappast undra om det är normalt eller inte att undra, så att säga...
Och vad som i övrigt ska anses som normalt fortsätter vi antagligen att diskutera vidare i de mest osannolika trådar...
...där man kan fråga sig själv om man är hel eller bara halvknäpp...eller alldeles alldeles underbar! 
Jag och min sambo har pratat om förlovning, därav anledningen till att jag ens är här på BT. Även om jag älskar honom, vill leva med honom, har jag bett om att skjuta upp det ett tag. Jag vet inte ens varför ! Vi skulle förlova oss i december och jag såg verkligen fram emot det. Men självklart var jag tvungen att tänka efter, och då insåg jag att det kanske är för tidigt ? Men som jag ser det har vi redan tagit det stora steget, nämligen att flytta ihop.
Jag blir trött på mig själv, sambon säger att han förstår men jag förstår om han blev sårad.
