Någon som blivit osäker?

passionsblomman skrev 2008-10-05 14:52:33 följande:

Okej.

Jag tror att det första vi måste konstatera här är att tjejer och killar befinner sig på varsin halva av spelplanen, och därför så har vi inte alltid full insikt i hur spelet ser ut, eftersom vissa saker syns mycket tydligare från en viss vinkel.

Väldigt vanligt bland tjejer är i alla fall att läpparnas bekännelser sällan motsvarar vad de vill ha i verkligheten, något både jag och Fjosok fått erfara. Alla tjejer säger sig vilja ha en mjukiskille; de killar de väljer att ha sex och förhållanden med är dock ofta allt annat än det.

Exempel: Mitt ex berättade helt spontant en dag om en 40-årig gift spanjor som hade raggat upp henne på flygplatsen under en spanienresa, hon hade åkt med honom hem och där hade han gjort sitt bästa för att supa ner henne. Hon tyckte att det var vansinnigt roligt när han hade frågat vilken samlagsställning hon föredrog och hade utan vidare flashat tuttarna för honom. Det här var, enligt henne, det bästa minne hon hade och ingen hade någonsin fällt en så betydelsefull kommentar till henne som honom.

Detta kom alltså från en närmast fundamentaliskt kristen tjej som inte kunde tänka sig ha sex före äktenskapet (med mig alltså, hon var inte oskuld precis), och som när jag såklart blev sårad och ledsen pga ovan nämnda berättelse försökte släta över det hela med att något slags ihåligt argument om hur farlig situationen hade kunnat vara och att hon egentligen inte menade det hon sa. Behöver jag nämna att förhållandet med den här tjejen var ett helvete, mer eller mindre, trots mina försök att leva upp till idealet som mjukiskille?

Grejen är den, att om jag inte hade indoktrinerats av samhället att det tjejer vill ha är en mjukis, och varit en riktig, skrikande, ölhävande gris istället, så kan jag nästan garantera att vårt förhållande inte hade blivit den katastrof det blev.

Det är väldigt vanligt att man tar upp samhällets utseendefixering som orsak till varför unga tjejer mår dåligt och skär sig, jag hävdar att missbruk, våld och självmord bland män många gånger orsakas av tjejers dubbelmoral.

Tja, jag har en kompis som är 35 o singel. Vad vet jag om varför - men jag tycker inte hon verkar vara glad åt det så självvalt är det inte. I mina ögon borde hon vara en 10poängare men trots det så går det fel gång på gång. Jag tror inte hon har konstigare krav än att vilja träffa nån som satsar på henne heller (alltför många har bara slutat höra av sig en dag) , samtidigt som det ska gnistra till såklart.

[citat]
Grejen är den, att om jag inte hade indoktrinerats av samhället att det tjejer vill ha är en mjukis, och varit en riktig, skrikande, ölhävande gris istället, så kan jag nästan garantera att vårt förhållande inte hade blivit den katastrof det blev.[citat]

Konstigt är det då att ingen av mina vänner är tillsammans med skrikande, ölhävande grisar... för de killarna skyrs som pesten.

De flesta tjejer vill fakitskt ha "mjukiskillar" men varför de inte vill ha dig, Hammerman1, eller Fjosok har jag ingen aning om. Förhoppningsvis är ni inte lika bittra mot kvinnosläktet som ni verkar i era inlägg men om ni vore så är det en trolig orsak.

Jag tror att du har ordentligt fel där. Det jag säger är något de flesta killar känner igen sig i, tro det eller ej.

Jag behöver inte vara bitter då jag gett upp helt. Men jag tycker ändå att diskusen om att hitta den rätte och vara osäker är intressant, lika väl som jag älskar bröllopsdesign :)

Att sen jag är oönskad som partner är säkert mitt eget fel till stor del, men inte bara, det är jag fullt övertygad om. Precis som att det i många andra fall handlar om så är det två sidor som inte kan enas och då är det bästa att ge sig.

Bitter idag, nja ... men säger gärna hur jag upplvde mina tappra (nåja) försök i förhållandebranchen, haha

Fjosok skrev 2008-10-05 15:50:15 följande:

Låt höra. Det du tagit upp om boendestandard och pengar tyckte jag lät särskilt intressant.

Min sambo brukar också säga attt tjeter fallar för svin
Så då har jag sagt att då har jag väl en alldeles egen liten gris här hemma i soffan då?

Skämt åsido: Det finns i mitt yngre förflutna en "farlig och svår" man som jag var oförståndig nog att slösa alldeles för lång tid på att försöka "älska hel" (en klassiker)
Att han var en trasig och tilltufsad själ som innerst föraktade sig själv gjorde ju såklart att det blev omöjligt att leva tillsammans. Det är dock inte omöjligt eller fel att bli förälskad i en sådan kille, de stunder han visar lite tillit och så vidare.

Långt efteråt insåg jag att jag faktiskt i viss mån blandade ihop stark passion med ren rädsla. Jag tog dessutom ansvar för hans liv långt över rimliga gränser och bortom all självrespekt.

Han uppfyllde alla kriterierna våld, missbruk och självmordstankar.

Idag skulle ingenting i världen få mig att springa fortare än en man som vill hålla mig ansvarig för att han fattar sådana självdestruktiva beslut.
Ingenting är heller mer oattraktivt än bitterhet: man får så snörpiga tantrynkor runt munnen av det

Ska man kunna möta en annan människa på djupet är det bara så att man är tvungen att våga igen -trost aldrig så svidand näsbrännor(hjärtbrännor?)

@ Passionsblomman: den situation du beskriver är inte direkt ovanlig. Äntligen någon som begriper vad det är jag försöker säga: Tjejer faller ofta för svin och badboys. Du kan prata känslor hela kvällen om du vill, den hon följer med hem blir ändå den där lite farlige killen. Tjejer blir upphetsade av de killar som är kriminella och farliga (benämns oftast i termer som "spännande") eftersom vår biologi fortfarande befinner sig på grottstadiet och sådana män tilltalar eftersom de anses bättre på att försvara kvinnan.

Hos vissa tjejer leder det här till totalt överslag, därav alla tusentals kärleksbrev och frierier till svärmorsdrömmar typ Thomas Quick och Juha Valjakkala.

Jag tycker att man ska fundera på varför man gifter sig?

Mannen jag ska gifta mig med är faktisk perfekt på alla vis, och vi har aldrig bråkat om nåt. Jag vill gifta mig för att jag älskar honom och att vi planerar en framtid och barn ihop.

I mitt förra förhållande hade jag funderingar på att gifta mig, men det var för att göra ett bevis för alla människor runt oss att det var vi som gällde. För vi bråkade så mycket och hade det lite trassligt, och folk la sig i det hela tiden. DÅ är det FEL.

Man kan ju också lära sig av misstagen utan att ge upp frör det. Jag har insett att jag inte är på den här planeten för att bekräfta någon annan och att jag är skyldig mig själv respekt. Man kan missa saker i början ( folk visar ju sällan sin sämsta sida första daten) men man lär sig läsa varningstecknen och har chans att välja bättre. Det gäller väl både män och kvinnor.

I min egen historia fanns saker som en psykolog säkert gärna skulle blanda in fadersfrånvaro och en massa annat i. Det går att hitta sig själv, läka från det mest otroliga och träffa och välja en medvandrare som man får blomstra tillsammans med. Det önskar jag varenda en i detta forum!